Ellie

När man är 100 år i bara söndagar

Upptäckte precis en sak som är så pinsamt att jag får lust att dra täcket över huvudet och aldrig mer komma fram. När jag varit som mest bakfull på söndagar, gått på bara ångorna och skrattat åt allt så har jag roat mig med att lyssna på nationalsånger. Det som skrämde mig så jag nästan höll på att tappa både hakan och håret var att jag omedvetet låg och sjöng med i Marseillaisen. När andra är ute på krogen för att det är lillördag ligger jag hemma i soffan och stampar takten och trumpetar med läpparna till franska nationalsången. Det är ju så man blir helt lyrisk över sin egen intelligens och fascinerande liv. Har ju länge funderat på att starta min egen kammarorkester med kastrullock. Det skulle nog grannfamiljen Aziz säkert tycka om, speciellt kl 2 på natten.

Men nog märks det även att man börjar bli till åren kommen och kan nöja sig med dom små detaljerna i vardagen. Ungefär som en 80-årig tant som dricker kaffe på fat och stirrar ut genom fönsret för det är roligt att titta på brevbäraren. Sen behövs det inte så mycket för att man ska bli chockad över saker som förut låg någonstans i perferin. Ser man ungdomar på stan med kedjor, tuppkammar och svarta kläder så är det så man viker sig dubbel av förfäran och tänker "stackars föräldrar". Iakttar jag fulla yngre förmågor som skvätter runt med cider får jag lust att gå fram och dricka ur den för dom och stampa på burken. Ska nog bli professionell gungstolsgungare, sitta och spotta och fräsa "tvi katten" på heltid.




Vad som fick min pensionärsbägare att rinna över var i söndags morse när jag vaknade till en fruktansvärt dunkande och bankande. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Bonk. Dunk. Den här gången var det inte städfirman som städar trapphuset som skickat hit ett par av sina mest obegåvade anställda. Dom brukar ju nio gånger av tio på nåt sätt missa golvet och enbart pricka trappräcket med moppen så det ekar ända in i både hammaren, städet och stigbygeln i ens stackars öron. Nej, den här gången var det nåt mycket värre.

Till min fasa så hörde jag ett pipande och gnyende och kände medlidande för husdjuret som någon verkat tröttna på. Jag blev högröd i ansiktet när jag upptäckte att detta ljud inte kom från varken en hamster, kanin eller råtta. Fanskapet pratade dessutom och jag kunde därför konstatera att det var en homo sapiens som fått luft ifrån någonstans. Fick sån lust att sprätta en lagrad surströmmingsburk, klampa ner till våningen under och kasta in ett par fina filéer. Här ska det inte interageras på ett opassande sätt under mina pass minsann.

På tal om att kasta otrevligheter och lägga spår efter sig, följer härmed en mycket fin historia och bekännelse om ett par räkor och ett element. Ett tag efter att jag var relativt färskt inflyttad tyckte jag att det var dags att upplysa grannarna om att det bosatt sig en ny individ i huset och skojade till det lite. En kväll satt jag och åt räkor med stor aptit (som med allt annat som kommer i min väg) och fick ganska snart ihop en ganska redig hög med skal. Den påsen var det ju från början tänkt att jag skulle gå ut med direkt till sophuset men när jag öppnade porten så stoppades jag av en vindpust.




Jag stog och tittade lite oskyldigt omkring mig tills jag upptäckte ett element. Slängde upp påsen, tog hissen upp och rullade tummarna i spänd förväntan med uppspärrade ögon tills nästa morgon för att se vad som skulle hända. Det hände inte mycket, inte förrän dag nr 14 ungefär. Stanken av ålderdomliga skaldjur hade spridit sig så folk höll på att trilla pinn när dom skulle ut och in. Man sprutade förgäves med doftsprayer på både väggar och golv och det blev en liten touch av farsot i hela bostadsområdet.

Korstecknet på att det faktiskt inte var mitt fel att det stank, för någon hade råkat putta ner påsen från att ha legat uppe på elementet till bakom. Men som kvinna är man väl van vid att det luktar fiskdisk lite till och från både här och där. Det är det som gör oss till dom förunderliga varelser som vi är, och väljer man att frivilligt vara i våran närvaro måste man vara beredd att snabbt ta betäckning vid överraskande dofter.



Avslutar denna kvällskvistsroman med en sång med stort S och ägnar en tanke åt alla ute i världen som står givakt. Även dom som inte borde göra det en söndagsmorgon.