Ellie

Plöstligt händer det!

Det kändes som taget ur en Triss-reklam när jag tog steget att fatta ett stadigt grepp om dammsugaren. Fick en ny av mamma och pappa idag, världens bästa föräldrar har jag :) Det har råkat blivit så att jag aldrig dammsugit hela min lägenhet på en och samma dag. Egentligen inte ens samma vecka, för den delen. Och som jag dammat, gnidit, putsat och gnuggat frenetiskt idag. I hela 8 timmar. 7 sopkassar med skräp blev burna över tröskeln. Lyckades t o m slänga några trasiga cd-fodral. Det måste ju ändå betyda att jag inte lider av tvångssyndomet att samla på saker och skitgrejer. Vet inte riktigt vad det är som är fel, man brukar säga att om katterna äter gräs så blir det regn. Om Ellinor dammsuger överallt så kanske det är Armageddon och självaste domedagen som närmar sig, så det är  nog bäst att bunkra upp med konservburkar och diverse överlevnadsprylar. Men jag måste erkänna att jag blev jävligt förbannad när jag i en halvtimme försökte få upp badkarsfronten på sin ursprungliga plats, men den fortsatte ramla ner och skapade sånt oljud som kunnat få vilken dövstum gammal tant som helst på krigsstigen.

Eftersom denna dag inte bjudit på några nämnvärda saker överhuvudtaget, fyller jag ut skiten med lite bilder istället. Jag gick faktiskt (hör och häpna) en tvåtimmars promenad med Ricochet idag. (För den som inte vet vad en Ricochet är, kan jag lite i förbifarten nämna att det är det som händer när ammunition eller andra projektiler studsar mellan väggar eller andra ytor. Skulle kunna påstå att det är precis min galna hund gör om dagarna.)



   
   

Piripiri

Goddag kära vänner.
Även ni som mår bra idag, fast det är förstås orättvist.

Vad gårdagen hade i sitt sköte var ungefär samma coctail som alltid. Den härliga blandningen av vin, kedjerökande, kiss i buskar och dylikt. Kvällen började med att Milla kom hem till mig för jag skulle fixa hennes hår och ögonskugga. Det slutade med att vi kom fram till att jag skulle låta bli håret av många anledningar, men kladda med ögonskugga gjorde jag i alla fall. Efter det kom Martina som konstaterade att det inte var något fel på arbetet jag hade lagt ner på det. Var lite rädd att hon skulle tycka att mitt verk hade fått Milla att se ut som en tjackhora, men det kom aldrig.
Efter det gick dom hem (över gården till Milla) och Hanna gjorde sin storslagna entré. Vi korkade upp, eller ja, öppnade kranen på vinkartongen sen var vi back on track. Här följer lite bilder från våran exklusiva förfest med två ensamma men ack så förenade själar.


P-zon & moi

Fina Martina

La española Milla Cervilla

Sen skulle vi fransk-manikyrera oss (med lösnaglar).

...men sen spårade
det ur en aning...



En bild säger i vissa
fall mer än tusen ord

Eftersom ghettot jag bor i är så fridfullt och alla bara älskar varann i en härlig symbios, så gick vi över gården för att inta förfestposition med Martina och Milla hos någon som säkert hade det fint hemma. Kände hur paniken steg i takt med att svetten började rinna, då lägenheten var fylld med människor på både höjden och bredden. Åtminstone kändes det så, när jag uppskattningsvis trodde att den kan ha varit på 28m². Och eftersom jag kände mig lika social som en eremit från Sibbersbo så fick jag tag på Hanna och vi ställde oss ute på den s.k uteplatsen. Där stog jag och rökte som aldrig förr, medans min kära väninna ganska omgående lämnade mig åt mitt öde då hon började konversera med någon som diskuterade klinkers eller nåt. Det är inte så att jag är så värst insatt på den fronten. Han berättade att han hade åkt bil hela dagen och var trött, och vad kan man svara på det för att ta sig in i diskutionens oöverkomliga barriär? "Mä näää, klart du inte är trött! Vad är det för tok!" ? Så i just det tillfället så gav jag ordet missanpassad ett ansikte.
 
När vi började gå in på den 8:e minuten som besökande på den konstiga förfesten så kände jag hur jag gick in i koma. Därför var det lika bra att dra sig ner på krogen, vilket vi gjorde. Vid uttagsautomaten kom det fram en tjej som föreslog att jag skulle bli modell. Det var fan, och vad grundar du det på, fröken Blondin? Hon sa att hon haft ett kontrakt med några som hette si och så och gjorde det och det, men att hon tackade nej så nu behövde dom ju folk. Eller nåt i den stilen, lyssnade väl inte allt för stenhårt. Jag tänkte om hon tyckte det såg ut som att jag hade storlek 32-34 och anorexismala ben, extensions i blonda nyanser och överdimensionerade pattar. Men jag sa inget. Medans hon stog där och pratade så funderade jag på varför vissa som jobbar åt Posten får små gula bilar att åka omkring i men andra inte.

Väl inne på krogen så var likadant som alltid. Fnittriga fjortisar med korta kjolar och rivalitet i toalettkön. Vi gjorde våran grej tills det blev stängningsdags, sen traskade vi hemåt. Vid Folkets Hus fick jag världens infall och fick för mig att hoppa in i en buske. Typ stagedive-aktigt. Minns t o m att vi var inne i en disskution om något intressant men att min kropp helt plötsligt inte vill lyda. Jag tog världens fart, stampade av och väl uppe i luften med utsträcka armar gick allt i slow motion och jag såg mitt liv passera revy. När jag var 6 år och frågade pappa om jag kunde få en häst och ha den i garaget. När jag var 7 år och rullade ner för en backe i en blå tunna. När jag var 8 år och besatt av Super Mario Bros på Nintendo. När jag var 9 år och byggde en koja med min kusin utanför någons hus. När jag var 10 år och fick bevittna när städerska i Turkiet inte tyckte det var så farligt med bajs på gardinerna. När jag var 11 år och ryckte upp tulpaner i Furuviksparken. När jag var 12 år och skaffade en råtta som jag döpte till Frida. Som jag fick lämna tillbaka efter två dagar. När jag var 13 år och tyckte att Axe for men var en trevlig parfym att använda. När jag var 14 och drack hembränt ute i skogen. När jag var 15 och skulle dö om jag inte fick pierca tungan. Så det gjorde jag i vilket fall som helst.

Jag vet inte hur jag tänkte. Att busken skulle bära upp mig eller nåt? För det hände ju naturligtvis inte. När jag nådde backen kände jag hur jag hade tusen grenar och pinnar  under mig, samt att jag låg på sånt konstigt sätt att min ryggrad blev helt galet sneböjd. Så där låg jag som en strandsatt val i Öresund, och inte fick jag nå hjälp heller. För det gick inte. Om Hanna drog i min arm så gjorde det så jävla ont att jag höll på att dö. Jag hade dessutom en pinne som stack in i halsen och det hade inte varit nådigt om den hade punkterat pulsådern, vilket ju i sig är ytterst osannolikt. Men tanken dök ju naturligtvis upp då jag trodde det var min sista stund på jorden. Hann reflektera över huruvida jag skulle få leva mitt liv i en buske. Förvandlas till Folkets Hus lilla busk-maskot. Ligga där med ansiktet i jorden och hälsa turister välkomna, önska dom en trevlig föreställning och upplysa om att det kostar 20 kronor att hänga in jackan.
Tänkte på att någon kanske skulle vara snäll att bygga ett litet skjul åt mig. Kanske en liten braskamin. Fixa en liten miniradio och kanske en miniatyr-TV så att jag kunde titta på Bingolotto med alkisarna. Jag kände att, nej, jag tänker inte ge upp. Jag har inte levt mitt liv än! Så jag började resa på mig (naturligtvis medans det spelades Eye of the tiger i bakgrunden) trots att ryggen höll på att gå av och pinnen höll på att komma ut i nacken. Men det tog tid vill jag lova. Efter denna händelse så blev det inge mer buskagehoppning för min del. Bara en liten kisspaus gud vet vart nånstans.
Här är resultatet av mitt stagedive a'la Buske

...och som vanligt så finns det
inte en människa det är mer
synd om än mig på en söndag

(lägg märke till det
fruktansvärda ärret
på min stackars hals)

Nej, jag tror Lasse Berghagen verkligen menade något när han sa "Tacka vet jag logdans". Det måste vara så mycket mildare på något vis, kanske att man ska konvertera till ett liv med logdans istället.
Nu ska jag uppmuntra njurar och lever till ett gott samarbete för jag börjar snart se Pärleporten.

Morgelimorgelimorg

Midsommar i all ära...



Alltså gud vilken kväll! Vet inte vart jag ska börja.
Det är egentligen bara en sak som gör det till "gud-vilken-kväll", och det är att jag inte kom hem. Först. Erika som har ett minne som en senildement fjällande guldfisk, glömde förmodligen bort att jag skulle åka med henne hem. Och jag hade varit på Sundéns loge som ligger mitt ute i ingenstans i princip. Gissar på att jag ringde omkring 25 gånger men det slog mig inte förrän idag att hon förmodligen tappat mobilen. Hon brukar kunna göra det, en vild gissning är att hon är inne på sin 19:e mobil eller något sånt. Minns inte hela storyn när hon kissade på sin dåvarande mobil, men den låg i toaletten som jag förstog det. Nästa mobil glömde hon inne på tvättstället på McDonalds. Och stackarn måste alltid betala av på en mobil som ligger ute på en blöt gräsmatta någonstand i länet medans hon köper sin nya.

Gick med Jonas, Christian, Lars och hans tjej som jag inte minns vad hon heter. Men hon såg ut att heta Karin. Det var en halvtimmes promenad längs stora vägen vilket bara var trevligt. I vanliga fall så tycker ju inte jag om att gå längre än vad jag behöver. Gissa om jag blev fascinerad över Jonas tyskpratande. Nog vet jag att han pratar tyska, men jag har aldrig upplevt det live så att säga. Enda gångerna är väl när jag frågat nånting konstigt, typ "vad heter 'mina byxor har spruckit' på tyska?" eller nåt annat IQ-befriat.
När vi kom in fick jag syn på min kusin som jag inte sett på år och dar, och där stog han återigen och stötte på Hanna. Det är bra att släktingar lyssnar på en när man säger nåt i stil med "fan ta dig din jävla snuskhummer om du är där och försöker kladda, då ska jag fan komma och hälsa på dig och fika!" '
Ännu bättre är det ju att man kan ha användning för att hota att man ska komma och fika. För det vore väl nästan det värsta man kan vara med om.
Hursomhelst, direkt tappade jag bort Jonas och Christian. Ångesten idag är väl verkligen inte att leka med. Träffade P-zon och le Daniel, och diverse andra människor man inte sett sen man gick i nian (och i enstaka fall kan jag ärligt säga att tur är väl det). Vi drack väl och hasade oss ner för trapporna till toaletterna, kissade några gånger, gick runt och bufflades med andra fyllkajor och minglade. För det var inte så att vi var utstickande berusade direkt. Men jag måste säga att det sved lite i mina ögon när någon i skinnjacka och liknande mundering på resten av kroppen, ställde sig i ett hörn och drog ner byxorna så långt att man såg hela hans röv. För att kissa. Han gjorde det t o m bredvid toalettingången. Han kan inte ha blivit så himla långvarig i sin kisshörna för det fanns vakter överallt från Harrys där. Stackarna. Dom fick verkligen se så dom klarar sig ett bra tag framöver tror jag.

Blev precis hemskt upprörd då jag har en liten lucköppning från gårdagen med mig själv, och kom precis på att inträdet var 150 spänn. Det klirrar ju skönt i plånboken som endast innehåller kvitton från Hemköp.

När jag hade stått och pillat på mobilen och haft en lång ringa-upp-Erika-och-fråga-vart-fan-hon-tog-vägen-session, kom det en vakt och petade mig i sidan. "Rurururu nu får du gå. Vi stänger nu". Tror han försökte säga "hördu du du" men jag vet inte om jag tyckte det lät så. Kanske att han var så chockad över kompotten av knäppa människor så att han tappat talförmågan. Det är sånt jag aldrig får veta för jag inte frågar.

Ja, som sagt så fick jag väl knalla ut. Jag hade inte gjort det frivilligt tidigare i och med att jag inte ville stå utanför och titta på när alla kollektivkissar i dikena och kastar burkar runtomkring sig. Där utanför träffade jag på en hiphopare som hamnat väldigt fel rent geografiskt. Han hade två kompisar med sig varav en hade fått hugg på ett fruntimmer. Men hon kom faktiskt in i bilden senare än mig. Vilket betyder att jag borde haft sån jävla fet förtur i taxin! Jävla kackerlacka. Förklaring kommer. Dom sa i alla fall att jag fick åka med, och att taxin skulle komma snart. När det gått 35-40 min frågade jag vad som i deras värld är "snart", och att det i min inte handlade om närmare en timme. Då säger den ena till den andra "Ja, faan vad lång tid det tar egentligen" som säger till den tredje "Men haru ens ringt då?" Den tredje plockar upp mobilen och konstaterar att "nejfan, finns inge nummer till taxi i min lista. Göre de i din?" frågar han den andra som sliter upp mobilen i ren frustration på sin inbillningssjuke vän. "Inte min heller, men vafan ring nura! Jag har inga pengar på mobilen." 
Den tredje gör ett försök att ringa taxi men det enda som hände var att han fick höra Fröken Ur-rösten som berättade att han hade för lite pengar för att koppla upp samtalet. Då vinglar den första fram efter att ha varit på en kiss-tur, undrar vad problemet är och dom kommer i samförstånd fram till att han ska ringa taxi. Så det gjorde han, och det skulle ta 40 minuter. Fan, vad jag älskade mitt liv då. Och värre blev det.

När taxin kom så hoppade och skuttade alla av lycka, själv släpade jag mig fram eftersom jag blivit en aning avtrubbad av all väntan. Så alla satte sig i, och tamefan fick ju naturligtvis inte JAG plats eftersom jag satte mig sist. Jag försökte lyfta på låret samtidigt som jag hoppade upp lite och drog igen dörren, (och det här var väl ett av alla tillfällen då jag känner mig fetare än en höggravid elefant i Trivandrum) men den studsade upp igen.
Och dom tidigare så trevliga killarna förvandlades till fräsande, spottande mansgrisar som sa att det minsann inte fick plats och samstämmigt med taxichauffören som röt att det var för många. Gissa vem som fick ta sin lilla väska, tacka för sig och kliva ur? Jajjemen. Det var jag det! Jävla svin.

När jag klev ur taxin så hörde jag ett sorl från omkring 20 personer som skrek, suckade stött, pep "neee-eeej" och "men stackarn! Stackars tjej! Fan vad elakt! Vilka idioter! Men gud vad hemskt!"
Så till min räddning, var det två personer i 35-års åldern som slutade kuckilura när dom fick se mitt lilla missöde. Hon viftade med armarna att jag skulle komma dit, och väl framme fick jag en tröstkram. Ja fy fan vad mycket bättre det blev.
Dom sa att jag fick åka med in till stan och det lovade dom dyrt och heligt. Det var tur att min röv fick åka med i bilen, för hade samma sak hänt en gång till hade jag krypit under logen och byggt mig en egen bostad där. Med parabol och grejer.
 
I alla fall, på vägen in så satt jag och samtalade med taxichauffören om motorbromsning och att koppla ur växeln, när det gällde bränsleförbrukningen. Fråga mig inte varför, det är en neverending obesvarad fråga i mitt liv. Vilket som drar minst. Sen frågade jag lite halvlamt om man kunde dö av alkoholångor. Det tyckte han var så roligt att han fick ett hysteriskt skrattanfall. Men jag fick ju efter hans infall veta att han ägde en Ford Mondeo och med den brukar han växla ur, men att på taxibolaget hade dom fått lära sig att bara släppa på gasen, han hade 2 barn varav den ena nyss börjat på dagis (lyssnade lite förstrött medans jag ångrade att jag ens öppnat munnen) och hans fru jobbade på ett bageri och hon fick ju gå upp så tidigt om morgnarna, han hade ätit smörgåstårta och druckit alldeles för mycket kaffe innan han började jobba och visade mig även hur taxametern fungerade. Aldrig har jag väl blivit gladare att bli avsläppt hemma och att det blir tyst från någon man inte vill lyssna på.

Det halvgamla paret som suttit och fnittrat och varit inne i sin egen rosa kärleksdimma, vaknade till liv, tackade för sällskapet (inte för att jag vet vad jag tillförde med min existens just då) och sa att jag skulle ha det bra. Gissa om jag skulle ha det riktigt bra. Min säng. Ingen kacklande taxichaufför som druckit för mycket kaffe eller kladdande medelåldersmänniskor. Bara sova. Och det gjorde jag så det stog härliga till.

Här kommer lite bilder från gårdagen. Alltid lika spännande att kolla på kort man inte minns att man tagit.
Så tror man att man får skitbra kort fast resultatet visar annorlunda dagen efter. Som här t ex, halva Christian.


Jonas och Christian


Hon som ser ut att heta Karin
och Jonas bror Lars


En katt bland hermelinerna
The one and da only Therece


Här tror jag att Hanna flippar ur för
att hon är trött på mitt fotograferande


Men hon var överlag hääämst glad
(jag också, utan att ta i underkant)


Daniel däremot var inte riktigt lika
speedad, men han vad glad ändå



Det är så skönt att det är ett helt år tills nästa gång det blir midsommar.
Men nu är det fortfarande en hel lördag man ska genomlida innan man är på den säkra sidan igen.

Helan går

Ja, jag tror jag krackelerar som bara jag kan.

Sitter här och är mest irriterad över alla konstiga människor vi träffade igår.
Så fort vi hade slagit ner arslet på Rådhusgården kom det två riktigt speedade killar. Dom drog ut varsin stol, satte sig, varpå dom undrade om det var ledigt. Dom var inte ens speedade på någon form av drog, utan på deras egna existens.
Det gick några sekunder efter deras bakvända handling med att sätta sig först och fråga sen, innan dom startade nåt slags säljknep för att lansera den ena.
Herr egocentrisk: "Jag är ju känd jag! Ska representera Dalarna (eller Sverige, i någon form av tävling. Möjligtvis melodifestivalen, lyssnade inte så noga) är inte det ganska tufft?
Herr Jag-är-din-manager: Jaaaa, jag vet att det låter jättekonstigt kanske men det är SANT!  Han har ju typ träffat Linda Bengtzing. (Det var väl vid det här ögonblicket dom väntade på att vi skulle spärra upp ögonen, skrika iiiiiiiiiiih och ifrågasätta om det var sant. Men det gjorde vi inte.)
Herr egocentrisk: Ja, det är sant! Kanske låter sjukt men.
Herr Jag-är-din-manager: (På bredast möjliga dialekt) Men du lär ju sjunga lite!
Herr egocentrisk: Njaaa, jag vet inte... (Kliade sig i huvudet lite nonchalant. Men man kunde se att ögonen lyste för han ville ju så gärna.)
Herr Jag-är-din-manager: Jo, kom igen nu (Spretade med armarna lite sporadiskt för att höja grabbens självförtroende)
Herr egocentrisk: Ah, keeej då. (Började sjunga på nån svensk låt samtidigt som han diggade sig själv så hårt att han svajade med huvudet i takt. Kan ju inte tala för Hanna men själv så ville jag hasa ner under bordet och krypa iväg, helst gå upp i rök också.)
Herr Jag-är-din-manager: Wohooooooooo!

Då kände jag att nej faaan, vad tråkigt att jag måste resa mig och gå och kissa. INTE. Släntrade iväg så fort jag kunde och hoppades på att dom skulle vara långt, långt, borta när jag kom tillbaka. Men tyvärr.
Medan vi lyssnade på långa monologer från bägge parter fick jag syn på att den ena hade en grogg han inte visade att han ägde. Jag tänkte att eftersom nu Hanna förmodligen ska gå och kissa snart kommer jag få stå ut med detta ensam och då behöver jag bedöva mig. FORT. Ingen av dom märkte heller att efter att jag druckit upp drinken, satt och petade tänderna med hans sugrör. För vid det laget så hade den andra fått luft i lungorna och berättade stolt att han jobbade på City Gross (Ännu ett tillfälle då det förväntades att vi skulle spärra upp ögonen, vilket jag nog säkert gjorde av ren utmattning) och blev så glad över att höra sin egen röst att han gnessade ner sig i stolen och lade huvudet lite på sned samtidigt som han pratade. För den rösten hade han ju inte hört på flera sekunder när Linda Bengtzings polare hade nåt slags fyll-kraxigt acapella för sig.
Till slut så började CityGross-gossen skruva lite på sig då hans skönsjungande vän lämnat honom ensam åt sitt öde.
Herr Jag-är-din-manager/Jag-jobbar-faktiskt-på-City-Gross: Neeej, jag ska väl ta och...
Vad bra. Vi med.

Eftersom klockan var typ 12 så var det väl ändå ingen idé att klappra hem. Så jag sökte desperat med blicken efter ett ledigt bord vilket jag inte fann. Men så fick jag syn på en jättejättelång kille jag jobbat med, så jag tog Hanna under armen och bemödade mig att sätta mig ner. Gissar på att vi satt och diskuterade personalstyrkan eller några andra livsexistensiella frågor. Då fick jag se att det satt någonting med en palestinasjal och stirrade. Då fick det fanimej räcka. Tänkte först att det var ett gyllene tillfälle att plocka fram "Lastbilschaufför-looken", men det blev inte så. Istället gick vi till McDonalds men det var bara att vända på klacken för där var det överfullt.
Hanna gav upp och stampade hem. Men jag ville minsann ha Sibyllamat istället så jag rörde mig inte i samma riktning. När jag för säkert andra gången fick se kön där surrenderade jag också och började gå hemåt.
Vid Åhléns så kom det fram en späd liten indier som var 1,5 meter med glasögon.
Mr Bangladesh: - Whad ar you doing?
Jag: - What does it look like?
Mr Bangladesh: I donno. Standing?
Jag: No, walking. Good bye!
Mr Bangladesh: I live der too.
Jag: WTF, you don't even know where I live.
Mr Bangladesh: No. That's troo.
Jag: So if you excuse me, I have to go. Really.
Mr Bangladesh: Ah ok. (Med en suck. I samma andetag han sa "ok" så halkade glasögonen ner på näsan, medans han stog och pillade på ett blad från en buske. Funderade över vad jag har gjort för fel som får konstigt folk efter mig. Det är som att jag skulle vara utrustad med en "kom-till-mig-alla-knäppgökar-för-här-är-jag"-magnet. Jag började röra mig en aning raskare i ren frustration över att han var fruktansvärt dryg med sina 65 frågor med tillhörande ointressanta berättelser om att han studerade i Sverige. No shit? Trodde bara du hade gått vilse när du skulle bestiga berget Nanga Parbat.)
Mr Bangladesh: So wadda you doing?
Jag: NOTHING!
Kände att jag behövde beklaga mig för någon över situationen, eftersom jag ofrivilligt höll på att lära känna en studerande indier med glasögon och tusen frågor. Så jag ringde Martina. Gissa vad den underbara människan gjorde? Ringde Tobbe som fixade så att det kom en grön volvo med mycket trevliga killar i som skjutsade mig några hundra meter hem. Har fortfarande inte stängt munnen efter att ha gapat av förvåning. Det finns änglar!
Här är en.



Tänkte bjuda på lite bilder från gårdagen. Ni vet från den tidpunkten på en lördag när allt är som roligast.

 
Bättre blir det inte, vilken härlig symbios som uppstår mellan dessa ting

Hanna är inte störd, det är bara som man kan tolka bilden

Nu är den där igen. Annika Andersson från Time Out-minen

Hanna hittade en av mina sjalar som var bra att ha på huvudet

Jag och min ryska väninna från Leninggrad
 
Tack Gud för du skonade oss från regn!
   
Många barn blir det
 
Är så lätt att bli exalterad

...så exalterad att man nästan råkar slicka på nåt man inte vet vad det är

Hanna när hon säger åt mig att sluta vara där och ratta på volymen. Rött kort fick jag dessutom

Jag vet dock inte om jag stödjer dagen efter!

Chachacha

Tjipp och hajk! Skepp och hoj?... Skepp och tjipp? Hajk och hoj?

Känns i och för sig mindre viktigt vad Bengt Alsterlind brukade säga på sommarlovsprogrammet Hajk. Kommer dock ihåg att han för riktigt längesen kom in i studion barfota och sluddrade den klassiska öppningsfrasen varpå alla människor i studion började överlägga hur dom skulle få ut honom därifrån fortast möjligt. Jag gissar på att dom lät honom göra sina mackor med ägg på, som han gjort i pepparkaksformar. Riktigt klämkäckt, Bengt. Det är nog inte bara jag som lider av att ha blivit psykiskt ärrad av HAJK.

  

Ikväll ska jag och P-zon till Rådhusgården. Först hade vi en konferens angående om huruvida vi skulle gå till regementet eller ej. Det är inte så att vi har byggt en trupp med massförstörelsevapen vi tänkt pröva, utan det var mer en konsert det handlade om. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Skulle vara nån slags rock-kväll där. Sabaton skulle spela. Inte förrän igår fick jag reda på vilka dom var. Hör det till allmänbildningen att veta om lokala band? Mindre viktigt. Hursomhelst, när jag fick höra att inträdet med nästan största säkerthet skulle ligga på 250 spänn så blev det en smärre omstrukturering av våran lördagsafton. Så nu kommer vi alltså klappra bort dit och sätta oss 1 dm ifrån en värmelampa och mumifiera oss i filtar. Det värsta är att när man domnat bort tillräckligt mycket av kylan, så kan det vara svårt att känna värmen. Så om jag imorgon ser ut som ett brännskadeoffer med blåsor över hela kroppen så vet jag enligt ovanstående teori varifrån det kommer.

 

Igår var jag hos Hanna och skulle spela Wii. Det var det själva inbjudan gick ut på, och kanske ta en grogg eller två. Men när vi har som mål att festa "lite" så brukar det sluta med nåt slags högljutt allsångsbattle på balkongen. Men trots att Hanna kröp bakom TV:n, knackade, drog, suckade ljudligt och irriterade sig på att TV skärmen bara blev blå, så kom inte rätt kanal fram. Men vi lyckades ju umgås ändå. Och medan jag lämnade rummet så pyntade hon Rico.



She officially pimped my dawg!

  

Och denna vackra kreation gav jag bort till Hanna. Min 8 år gamla,
trasiga rislampa från IKEA. Jag dog litegrann inombords.
Så jag hoppas hon blev glad.

Orka vara kvinna!

På tal om ingenting så har jag kommit underfund med att det måste blivit nåt fel på mitt DNA och celler, då jag är övertygad om att jag borde blivit kille. Förväxlad på BB? Den risken är ju ändå minimal eftersom jag såg ut som en miniatyrkopia av min pappa tills jag blev runt 15. Men. Det finns inte en enda sak jag gör som är kvinnlig.
Slänger i mig maten och har inte alls något bra inövat bordsskick. Är det folk jag inte känner runtomkring, som t ex på en resturang, sitter jag kanske inte med armbågarna på bordet och slevar med gaffeln.
Är emellanåt fruktansvärt slarvig och likgiltig, (ända till min ensamma kvinnliga cell säger ifrån och jag blir pedant för ett ögonblick). Jag kan låta en mjölk stå i kylskåpet tills den blir forskningsämne. Jag är riktigt dålig på att leta efter saker, kopplar inte alltid att saker kan finnas bakom eller under. Tycker sånt är jättesvårt. Har svårt för att slänga saker. Eller så är det så att jag bara är för lat, har inte kommit fram till vilket än. Har jag gjort nåt fel och någon är sur på mig, så förstår jag i 10 fall av 10 inte vad som kan vara problemet. Det händer dock inte så ofta. Jag kan spendera en hel dag i sängen. Kolla på tv, film och äta där. Färdiga rätter som blir klara på några minuter i micron. Bekvämt. Nånting säger mig att tjejer ska sätta sig vid ett dukat matbord med hemlagad mat. Storhandla är kvinnogöra och därför ingenting för mig. Bättre att åka till affären varje dag för att glömma vad man skulle dit och köpa. Tvätta brukar jag lyckas göra, då jag samlat på mig 7-8 fulla IKEA kassar. Är inte intresserad av mode och kläder. Önskar jag vore. Men det känns som skitsamma vad dom trådsmala anorexiafallen med bulimi i Paris har på sig på catwalken, och jag bryr mig inte ofantligt mycket i vad andra har på sig. Men ser man däremot ut som min Bambi Martina så kan man verkligen bära upp snygga kläder.  



Vissa kan vara lyckligt lottade!

Jag föredrar oftast öl före söta saker i fina flaskor. Har aldrig förstått mig på det där med cider och drinkar egentligen. Och det nästan tydligaste tecknet av allt på min icke-kvinnlighet, är att jag t o m på krogen kan sitta jättebrett med benen och hänga med armbågarna på knäna och se allmänt sliten och utarbetad ut. Som en annan lastbilschaufför. Har egentligen feta problem med att gå i klackskor, men det brukar gå bättre när alkoholen kommit ut i blodomloppet. Helst skulle jag gå i ett par Graningestövlar på krogen. Säkrast när styrfarten minskar ju fler öl man fått i sig.
Har inga problem att gå och pissa på herrarnas, det är bara att lyfta på klänningen och gå på tårna så man inte plaskar runt i urin. Sen undvika att luta sig mot en vägg för det kan det också finnas spår av det. Måste ju dock säga att jag väljer ju naturligtvis damernas, om kön inte består av 23 kissnödiga högljudda, parfymstinkande, fnittrande, fotograferande tjejer varav ca 10% av dessa har mens och måste gå in var för sig vilket gör att det tar tredubbelt så lång tid.



Jag må se kvinnlig ut, men under ytan döljer det sig en karl i kvinnokläder.
En man som vill vara med en tjej som är som en man är förmodligen bög.
Så vad kan mina chanser vara att bli gift?
Det är bara att multiplicera åldern med åren jag kommer vara singel utan att ens föra en konversation längre än 30 sekunder med en kille.
Dividera det på 35 som är genomsnittet på hur länge jag kommer att få leva ensam.
Addera 60 som är medelåldern för mig med min livsstil.
Kommer alltså enligt min teori att ha en möjlighet att gifta mig vid 82 års ålder. Om jag ens lever så länge. Det kan man ju nästan överväga att låta bli, kan ju vara väldigt onödigt att gå och kära ner sig när man snart ska stelna till och dra vidare. Se ljuset, kasta in handduken, falla ifrån. Det enda positiva med att träffa en livskamrat på äldre dar är om man behöver ta sig ner på stan med rullatorn och man vill ha någon som går före och sandar.

Så nej, jag har det nog bäst solo tills jag dragit på mig åderbråck, gallsten, diverse höftoperationer och KOL.
Vore ju inte så charmigt att behöva dela såna förlägenheter med någon annan.

Diddelidoo