Inkompetenta i-landskockar och krassa skördekoncept
...att det behövs såna höga betyg och långa utbildningar, felfria meriter och arbetslivserfarenhet nuförtiden när folk uppenbarligen inte längre klarar av att skala potatis och skära morötter. Jag såg idag en reklam om en påse med färdighackade rotfrukter man kunde stoppa in i ugnen, perfekt för grillkvällarna. Säger bara gu-dars-skym-ning. Sen när blev det jobbigt att använda en kniv i köket? Har det gått så långt att fruntimmer inte längre vet hur man hanterar en skärbräda? Då är jag beredd att hålla med alla män att det får vara nog, då har kvinnan blivit släppt lite för långt bort från spisen och behöver med det snaraste nya restriktioner.
Vid närmare eftertanke så kan jag inte komma på någonting som inte redan finns färdigt. För att ta några vilda exempel; färdig nyponsoppa (se där, det blev helt enkelt för ansträngande att använda vispen), ärtsoppa på rulle (för er som äter det kan jag informera om att man faktiskt inte behöver börja med att slakta en gris för att slutligen kasta ner några fläsktärningar) och alla dessa efterrättspajer där paketet är delat på mitten med degen i det ena facket och rabarbern eller vad för nåt annat gegg det kan tänkas vara i det andra. Så från och med nu så finns det inga pajer som gör sig självt, utan dom liksom föds fram i paket.
Generationen efter oss kommer förmodligen tro att bearnaisesås kommer från en porlande källa i landet som ser ut som en stövel (har hört talas om att det heter Frankrike) och att pannkakor är tillplattade utkavlade skivor från träd som blivit vattnade med mjölk, ägg, socker och övriga ingridienser. Köttfärssåsen kanske fortfarande har en grund med köttfärs, men den kommer man antagligen tro kommer från en köttfärsbuske från de vida slätterna i Avesta-Krylbo.
Det kanske inte är sån bra idé att låta en ungdom som tror att fiskpinnar är en huvud,- fjäll-, och stjärtfri fisk som föds med panering, att bli hjärnkirurg. Att oxfilé plockas från sällsynta träd på Irland vore det ju inte toppen om en slaktare gick runt och hade föreställningar om, för då skulle han bli tvungen att plantera träd först. För att få en skörd utan resultat givetvis.
Är man med om en bilolycka och förlorar en lem, hoppas man nog att läkaren som är sportfantast ska se skillnad på det saknade benet och ett basebollträ. För i slutändan så skulle alla som varit med om en sådan tragisk olycka, stutta fram med en planka istället för ben som skulle resultera i en himla slagsida som man eventuellt i slutändan måste göra någonting åt. Då kommer det i längden kosta sjukvården en massa pengar, som i sin tur visserligen gör att ingen behöver utbilda sig till någon som helst titel inom vården. Så var problemet löst!
Ballongdans x 5
Vardagliga ovesäntligheter och annat oväsen
Åtminstone inte på Järnet. Har idag sysselsatt mig med att kolla runt på olika bloggar. Sitter och funderar över hur mycket jag bryr mig om någon i Västerfärnebo som fikat med sin grannes kusins moster som fått två barn och skaffat en pudel, samt om vad detta Västerfärnebofruntimmer köpte för hudkräm igår och att hon ska steka pannkakor och vika tvätt. Mitt liv är ytterst ointressant, men vad som skulle göra det till en riktig plåga att läsa om vore väl ändå vad jag ätit och hur mycket jag skitit. Ett smakprov på hur min vardagliga blogg skulle se ut:
Hej allihopa!
Idag skiner solen, gud vad skönt. Tänkte gå ut och lägga mig på gräsmattan och sola lite, är väl dags att få lite färg till sommaren. Sen bär det av till affären där jag ska köpa saltgurka så jag kan ha det på min leverpastejsmacka, mums :)
Igår var jag på stan och hittade på en supersöt klänning, ska kanske ha den till helgen, om vädret tillåter vill säga. Till det kanske jag ska sätta upp håret i en Blondinbella-knut på huvudet.
Ha en bra dag, massa kramar!
För det första lär väl folk märka vad det är för väder ute, och om dom inte gör det så spelar det väl ingen roll om solen skiner utanför mitt fönster. För det andra är det väl ingen som bryr sig om jag går ut och lägger mig och får gräs mellan skinkorna och bränner mig så jag ser ut som en rostbiffsskiva. Vad jag ska äta är med största sannolikhet inte heller särskilt intressant, eller är det kanske någon som bryr sig om jag stuvar makaroner och busar till det med köttbullar istället för korv? För det tredje så lär väl folk märka vad man svept in sig i för tyg, och om dom inte gör det så bryr dom sig inte. Trenden idag är visst att pressa in onödig information innanför hornhinnorna på folk, fast det är ju ganska frivilligt att läsa. Tack gode gud för det, jag skulle inte vilja att folk blev torterade med mitt vattniga privatliv så till den milda grad att dom fick veta vad jag lade på mackan till frukost.
Hur betedde man sig innan man började blogga? Ringde man runt till alla man kände för att berätta dessa små detaljer man tror sig förgylla någon annans vardag? Våran generation måste helt enkelt vara den nya tidens skvallerkärringar delux som väljer att gå ut hårt och berätta för hela världen om att topsen var slut i hyllan på Konsum.
Dropp dropp dropp
Surströmmingsskiva, dansbandssymfonier & sarkastiska feministsynpunkter
Halleluja
Igår var det dagen före Kristi himmelfärdsdag vilket innebär att man som arbetande människa är ledig idag. Det resulterade i att många gick ut och festade igår, medans jag istället satt hemma och knäppte en surströmmingsburk i badkaret. Som ett alternativ till ungdomsmusiken som dunkade på Järnet, brände jag på med dansband för hela slanten och drack Sofiero för att riktigt hälsa den svenska försommaren välkommen. Något som var anmärkningsvärt och fascinerande var att det blev tvärtyst på gården. Så vill man sova tidigt utan att behöva lyssna på ett helt kavalleri av skrikande galna ungar är det bara att sprätta en burk och slå sig till ro och låta dofterna sköta resten. Jag har inte alltid ätit surströmming men som med allt annat så råkade jag smaka och sen dess är jag lika fast som en busig ungdom på semester i Amsterdam. Tanken har slagit mig vilken tur man har som bara behöver rå om sig själv och vara så osmaklig man vill utan att ha en karl svansandes kring fötterna som slänger strumpor på köksbordet och inte vet hur man använder en diskborste.
Det kan ju låta som att jag är råfeminist uti fingertopparna, men faktum är att jag tycker det är lite väl mycket gnäll från vissa fruntimmer. "Åh vad hemskt, mannen där borta i hörnet av kontorslandskapet får högre lön än mig". Vad spelar det för rolll i slutändan när det väl inte är han som kan gå och såsa runt vid diskbänken under mammaledigheten och dricka kaffe hela dagarna (med undantag för att torka bajs, snoriga näsor och guppa runt med en trekilos klump på bröstkorgen dygnets 23 timmar).
Vissa kvinnor vet nog inte hur bra dom har det, och eftersom dom har det så fint serverat så måste det tydligen gnällas för resten. Nog finns det människor av mitt eget kön som kan prestera lika bra, men för att utgå från mig själv så skulle jag bli brädad av en karl på alla områden. Förutom att koppla sladdar bakom tv:n och göra håruppsättningar förstås. Hur många kvinnliga diktatorer finns det om man tänker efter? Farmen-Kristina skulle nog kunna föregå med gott exempel om hon fick chansen, men däremot skulle jag inte kunna se Kristina Lugn försöka erövra världen.
Jag tycker inte heller att tjejer är särskilt roliga att umgås med på fyllan, förutom mina egna närmaste tjejer såklart. På krogen är det sån rivalitet att det inte går att vrida på huvudet utan att få en blick som heter "du din lilla slampa, det här är min kille så gå någon annanstans". Som att man skulle vara intresserad av att ta i något av det motsatta könet som visar intresse för ett sådant fruntimmer? Nejdu, Victoria Silvstedts försvunna enäggstvilling, du kan behålla den där karln. När du ändå satt klorna i honom kan du ju försöka potträna honom att fälla ner toalettringen också.
Det bestyret slipper minsann jag, singel och ensamboende som jag är. Det finns såna stora garantier för att det är roligare att skita med öppen dörr än att försöka sig på det livslånga åtagandet att uppfostra en man. Dessutom är det ganska vanligt att killar tycker att deras nya flickvän alltid är skrämmande lik deras mor, och det har dom ju redan en. Därför är det enklast att låta karlarna ströva fritt på savannen så att inte hela världen i slutändan bara består av en massa modersgestalter överallt. Det kan ju tänkas att det skulle bli lite jobbigt.
Igår var jag till frisören och snaggade mig så nu ser jag ut som Uncle Fester i Familjen Addams. Nja, riktigt så blev det ju inte men nog blev jag lite frestad men lät spara några hårstrån för att folk enklare ska kunna urskilja vad man hör till för genus. Jag är så van vid att komma hem och gråta en skvätt över resultatet men den här gången gick det helt smärtfritt och jag kan förlika mig med vad som hände på fläsksvålen jag har mellan axlarna. För att göra något som alla andra flickor har för vana att göra i sina bloggar så ska jag rekommendera något, den här gången Headbanger i Falun. Himla trevliga tjejer som vet hur man hanterar sina verktyg.
Notis: Jag får be om ursäkt för min albinohud som bländar lika mycket som en 24 volts strålkastare men om ni trär en hudfärgad nylonstrumpa över datorskärmen så blir ni solbrända.
(Dessa egobilder är det första steget i att bli så egenkär att jag kan
regera världen. Då ska jag lagstadga att alla måste äta surströmming
minst en gång i veckan så jag slipper vara den enda ofräscha flickan)
Hälsningar eran för evigt ogifta fröken Westberg
Ramdidodidam
Pattskvalp, pilatesbollar och barnvagnsputtning
Här ligger jag och letar rester i tandställningen och kliar mig i röven, sånt som söndagar är till för. Igår blev det Etage med brudarna, något som var ganska oväntat för att vara jag. Jag har undvikit stället efter att ha blivit kallad gammal av en 19-åring. Då kändes det som att det haket inte var mitt forum och jag har sagt att om man vill få mig dit så måste man släpa min livlösa kropp och slanga i mig den starkaste spriten men det gick som sagt smärtfritt. Inga juckande turkar med byxorna nerstoppade i strumporna och inga tjejer som spärrar upp ögonen och ser ut att svimma för att man säger att man är tre år äldre. Jag och Paulsson fick en Cosmopolitan av min förra arbetskamrat Johan som även är min ghettogranne och den drack jag medans tårarna sprutade. Nästan i alla fall, det är ju inte så att man någonsin blivit bjuden på någonting på krogen. Fast vid närmare eftertanke så fick jag en gång en lakrits shot som färgade mina genomskinliga gummisnoddar till tandställningen bruna. Den söndagen när jag kämpat mig upp ur sängen och råkade gå förbi spegeln var det bara att hasa tillbaka och dra täcket över huvudet.
På tal om tandställning så hade jag ju kunnat få så många roliga saker istället för dom pengarna. Som ett par nya pattar t ex, det är ju tydligen något man som tjej inte får missa dessa dagar. Men med tankens kraft skulle det säkert lika bra att svälja två påsar koksalt, luta sig framåt och hoppas att dom ramlar ner. Nog känns det väl bättre på ålderns höst att ha tuttar man måste rulla ihop innan man lägger dom i bh:n. Då märks det ju att man nött ut dom menar jag. Kan tänka mig att det kan se underligt ut om Greta, 94 ser ut som ett uttorkat russin hel och hållen men trots det har två fasta gummibollar ovanför bröstkorgen. På tal om Greta 94, bollar och att hålla sig i form så är steget inte långt till pilatesbollar som man börjat använda sig så flitigt av. Jag var på gymmet en gång och såg en gammal kärring som låg och rullade runt på en sån där och försökte hålla balansen tills hon blev blå i ansiktet. Jag ställde mig och iakttog henne ett tag, i väntan på att det skulle smälla till och bollen orsaka en hjärtinfarkt men det inträffade aldrig.
Det lustigaste som finns att skåda inom träning måste vara dessa föräldrar som är ute och springer med barnvagnen i ett försök att kombinera fettförbränning och friskluftsintag å barnets vägnar. Det får mig att undra att om dom nu har så bråttom, hur hann dom med att skaffa en unge? I och för sig så är det ju en bra undanflykt om man inte vill ha barn, att se till att vara så upptagen att karln inte hinner dit och peta in sin pinne i brasan. Fast det är väl kanske inte genom brasan man blir gravid. Det där med sport och samlevnad är verkligen inte min grej, jag som inte ens vet vad som händer när man får mens. Att det skvätter till lite är allt jag behöver veta, resten anser jag vara onödig information som ett barn i puberteten inte ens ska behöva få förklarat för sig. Nog finns det roligare saker att prata om än hur ägget vandrar sin väg genom äggledaren. Annars har man nog inte mycket gemensamt med sin unge och då kan man ju fundera över om det ens är ens egen avkomma. Men med uteslutningsmetoden så borde det inte hunnit vara mer än en man som är skyldig. Man får se till att inte ha för mycket ledig tid, det kan lätt bli trassligt då.
Hoppetihopp
Lika barn leka bäst i livet på landet med Laton
Jag kom att tänka på hur lätt livet var när man var yngre. Jag kan komma ihåg när jag och mina vänner som gick i 7:an respektive 8:an söp ner oss på diverse alkohol för att sedan "gå ut på byn". Runda under fötterna vinglade vi runt och pallade äpplen som vi sedan kastade på varandra efter att ha lagt oss mitt i vägen för att kolla på stackmoln eller nånting, fast det var mitt i natten. Pallade man inte äpplen berusad kunde man göra det i nyktert tillstånd mitt på ljusa dagen med en skottkärra. Det var aldrig någon som reflekterade över att det var något misstänkt med en skottkärra med en filt och två ungdomar som avsökte alla tänkbara områden och trädgårdar. Ett tecken på att man är lite långsam för att man kommer från landet.
Livet fungerade precis som i filmen Masjävlar för oss som bodde ute på landsbygden, enda skillnaden är att man i den filmen kallar det att "gå ner på samhällä". Det sociala nöjet förutom att hänga hemma hos varandra var att gå ut och ner till den igenbommade affären, för det var det som var centrum men där hände det ju inte så mycket. Då kunde man istället åka moped ut till olika åkrar och hoppa på höbalar tills det kom någon lortig bonde med bred dialekt och sa att man minsann skulle få betala för att ha skändat hans ägodelar. Sen kunde man åka ner till Backabro för att simma i geggigt vatten eller bli halvt nersugen av någon undervattensström, vilken gambler man utvecklades att bli.
Men vi hade det bra vi landsbygdsungar, för när vi väl lämnade det duniga boet för att flytta in till stan, blev vi allt annat än understimulerade. Det var ju så himla häftigt att låsa sin egen dörr och gå till Åhléns, bara för sakens skull. Vi är de människor som blir glada för ingenting för att det aldrig hänt något nämnvärt under uppväxtåren under sten 3-51. Eftersom vi alltid tyckt att det mesta varit så fascinerande och spännande så har vi aldrig fått ut något av att bråka, slåss eller göra andra konstiga saker som stadsungarna haft för sig. Man blir mest glad av att se att det faktiskt åker bilar förbi ute på gatan och man hör att det finns liv runtomkring en och man slipper ta till Rocky-adrenalinet för att någon okänd person passerar utanför ens bostad.
En bidragande orsak till att man var lite observant på förbipasserande, var att det kunde stanna till en man med en vit äggkruka på huvudet röd cykel vid namn Åke Laton. Han heter inte Laton men har kallats det sen han var fyra år och inte kunde säga Larsson eller nåt sånt. Om man tänker sig en riktigt repig gammal LP-skiva som hakat upp sig, det var Åkes monologer. Han kunde sitta i timatal för att prata om "ungdomarna i stan" och fråga: "Ungdomarna sitter på stan och kastar ägg och lipar, får dom göra det?" eller "Dom är avundsjuka på mig för jag har en röd racercykel". Jag vet inte om ungdomar någonsin har suttit på stan och haft dessa aktiviteter för sig, så man kan utgå från att hans getter i hagen rymt och att hans koppar i skåpen behöver diskas. En sommar bytte han namn från Åke till Hans för att poliserna var avundsjuka på hans cykel och tänkte stjäla den, så det löste han med ett ett snabbt identitetsbyte och blev bokstavligt talat skogstokig om man kallade honom vid hans förra namn.
Så att tillägga att Laton är lite snedvänd åt fel håll behövs nog inte. En lustig liten man på över två meter som ser ut som den svenska versionen av Gandalf fast med lite kortare skägg och utan hatt. Men någon sådan behöver han inte för han har ju en cykelhjälm istället. Laton är en sån där människa som får äran att inneha titeln original. Han har florerat i byn sedan 50-talet någonting och är lite av en lokalkändis. Nu har även ni "stassingar" fått förmånen att veta lite mer om landsbygdsskogens guld. Håll till godo!
Didodidamdam
Den segdragna sällsamma saxpsykopatens falsettstämma i s-dur
Todeloo
Då var man inne på dag fyra att hålla sig undan den psykotiska frisören. Idag har hon ringt sju gånger samt skickat ett sms. För att berätta lite om vad som hände efter förra inlägget så nämnde jag för mamma att hon ringde och krävde att jag skulle komma in och betala. Min ostoppbara mor har ett humör hetare än en aktiv vulkan i Kaskadbergen och en stubin kortare än en dynamitgubbe utan tråd, så därför ringde hon upp min frisör. Hon förklarade att jag visst avbokat tiden (vilket i och för sig inte var helt sanningsenligt), att hon inte skulle få några pengar och ifrågasatte samtidigt hur saxmarodören kunde påstå att hon låg ute med pengar ur egen ficka för behandlingen, i och med att hon inte använt någon hårfärg eller ens tagit i en kam.
Den lilla nötskrikan på andra sidan telefonluren visste då inte vad hon skulle säga, och började istället låta som en av mössen i Askungen och upprepade: "Jag är så upprörd! Jag är så upprörd! Jag är såå upprörd! Nu tycker jag att du kan be om ursäkt till mig för nu har du gjort mig upprörd! Även om hon avbokade så vill jag ha mina pengar! Du kan få prata med min chef! Jag är så upprörd!" Så när hon stått där och antagligen hoppat och studsat bakom disken ett bra tag så frågade mamma om det inte var bättre om hon gick och tog hand om sin kund istället för att stå där och kungöra hur upprörd hon var. Jo, det tyckte hon och samtalet avslutades.
Min mobil började ringa efter ungefär en timme, en sisådär tre gånger från salongens nummer. Sen fortsatte det med ett par minuters mellanrum fast från olika mobilnummer, tills det kom ett sms där det stog: "Hej Ellinor! Jag vill att du ger mig din mammas telefonnummer så jag kan ringa henne och berätta för henne vad som gäller här på H. Med vänliga hälsningar X X." Det mest underliga till historien hör att denna X X som äger salongen bor, jobbar och är verksam på Kanarieöarna året runt. Men den lilla nötskrikan kan ju i och för sig ha ringt chefen och bett henne ta första bästa taxi till Gando flygplats för att sedan ta en flight hem och skicka det där sms:et. Ytterst sannolikt, eller hur?
Okej, dom tycker det är roligt att debitera hit och dit, men fröken saxpsykopat borde nog tagga ner lite och kanske gå och permanenta håret eller nåt. Det skulle verkligen förstärka hennes annars rätt galna look, jag förstår som sagt inte hur jag kunde låta kvinnan vara i mitt hår med sådana vapen till hands. Jag kanske rent utav har tur som har livhanken i behåll, så jag kanske ska tacka livet som Arja Saijonmaa gjorde.
Jag vill tacka livet
Att hålla sig undan en frisörmarodör och läran om hur man betalar i kassan
Hjälp!
Jag tror det är dags att jag skaffar mig en skyddad identitet och flyr landet. Åtminstone till Sibbersbo som ligger på vägen mot Gävle, där är det inte så stor chans att hon letar. Och om jag någonsin återvänder till Falun för att hälsa på vänner och familj, måste jag kolla noga så att hon inte har torpeder och prickskyttar strategiskt utplacerade. Den jag pratar om är min frisör. Jag glömde bort tiden jag hade bokat i måndags för att färga och slinga håret, vilket skulle kosta 1400. En halvtimme efter utsatt tid ringde hon och förklarade att hon minsann tänkt debitera mig 700 kr, för att hon faktiskt bokat in mig på rätt lång tid. Jag tackade (vilket var som att tacka för en böter kom jag på senare) och hejdåade och sa att jag skulle komma in och betala dagen efter.
Det hördes dock på hennes röst att hon tyckte att jag skulle komma samma dag. Nu är det dagen efter dagen efter och jag har inte varit dit än, vilket resulterat i att mobilen gått varm med lika många meddelanden på mobilsvar. Hon uppmanar med gäll röst att jag ska ringa, men nä. Det har jag ingen lust med, hellre lever jag i exil tills det inte går att gömma sig längre för att rullatorn inte går ner i mitt lilla jordhål någonstans ute på Afghanistans öppna vidder. Så kanske jag blir tagen för att vara terrorist istället, vilket antagligen är ett mildare öde att gå till mötes än en arg hårfrisörska. Hon har ju saxar och grejer, jag kan ju bli blind på två röda vilket för övrigt inte går för jag har redan börjat höra dåligt och något halvfungerande sinne är bra att ha när man passerar 30-strecket.
På tal om sinne så hade jag idag en liten dispyt med min hjärna som verkar innehålla mosad banan. Jag stog och skulle betala en sak på affären, summan blev 59 kr. Då sa jag, när jag äntligen tagit mod till mig för att köra grejen som alla andra alltid gör: "Du kan få en krona av mig" varpå hon svarade lite halvirriterat: "Men DET vill jag inte ha, det är DU som ska få en av mig!" Jag vet inte när jag ska förstå det där knepet med att ge personen i kassan en tia och få en sedel tillbaka eller vad det nu är för specialare. Det är ett helt obegripligt system som åtminstone inte kan knäckas av Westbergskan.
Klipp klipp
Lego för vuxna män och att uppmärksamt ouppmärksamma onödiga olater
Jag sitter för tillfället i bilen parkerad utanför lasarettet och kan inte undgå det eviga knackandet och bankandet utanför då vägverkspojkarna ska lägga fyrkantiga stenar bredvid varandra. Nåt som verkar vara riktigt avancerat och verkligen värt en löneförhöjning. För den som inte varit till Falu lasarett på ett tag kan jag berätta att man försöker bygga om det till nåt slags sci-fi center med en massa olika körfält och häftiga busshållsplatser. Känns ungefär lika nödvändigt som att bygga en linbana ut från varje mottagning, så har man varit på hjärtavdelningen och ska ut till bilen igen är det bara att hugga tag i ett handtag och slira ner från 20 meters höjd. Det är också svårt att undvika att undra över varför byggandet i Falun aldrig tar någon ände. Det lustiga är att det man byggde för två år sedan har man även en väldig lust att ändra, så om man gjort ett väg gupp så har man idag ångrat sig och istället slätat ut det och gjort vägen smalare.
Det där med att smalna av vägarna för att man ska sänka hasigheten funkar nog inte heller enligt beräkningar, för det enda man inte kan möta är en buss. Fast nog går det, bara det att det kanske blir lite trångt så man får åka upp på trottoaren istället för att ta sig fram. Men det har väl aldrig hindrat en förstklassig bilförare till vilken jag anser mig tillhöra! Speciellt efter att ha backat in i Arkitektkopias skyltfönster för att jag skulle skynda mig backa ut för att köra iväg och vinka åt en person på andra sidan gatan vid Grand. När jag hörde dragkroken ta i och en lätt krackelering i glaset började uppstå, fick jag bråttom att åka därifrån så i farten körde jag in i en tysk husbil och den parkerade nya Mercedesen bredvid det. Senare på dagen kom polisen och stannade till hemma hos mig och frågade om jag varit ute och kört bil tidigare. Utgången av denna historia är så lång att den inte ens är värd att upprepa, men kontentan i det hela är att man måste köra både hastigt, ryckigt, burdust och ouppmärksamt för att hamna bland eliten bilförare (som kanske inte egentligen borde ha körkort).
Ettan trean femman framåt
En bild säger mer än vad man nånsin skulle kunna säga med ett någorlunda vokabulär
Ungefär såhär känner jag mig idag:
Dagens enäggstvillingar: Robert Wells & min kära Hanna Paulsson
Det trodde nog inte varken Robert eller Hannas moder, att det skulle finnas en jämlike av det motsatta könet med 20 års åldersskillnad. Visst är det rätt häftigt? Vi har en teori om hur det kan ha gått till.
Ellie säger (20:05):
shit du och wells har ju samma leende också
Hannah med H säger (20:06):
undrar om han är kusin med pappa? eller om han har legat med mamma?!
Ellie säger (20:06):
tänk om han har legat med din pappa?
Hannah med H säger (20:08):
haha ja men vem födde mig?! wells fru?! mamma å pappa kanske har adopterat mig!
Ellie säger (20:08):
av robert wells fru?
Hannah med H säger (20:09):
ja hon kanske är min mamma?
Ellie säger (20:09):
åh då får du vara med bakom scenen på Rhapsody in Rock för hon är ju med och dansar och grejer
(vilken tur att man hänger med vilka bakgrundsdansarna i den showen är!)Själv har jag ju några enäggstvillingar ute i världen jag också. Det finns väl inget som skiljer exempelvis mig från Karlsson på taket? Då menar jag utseendemässigt, för än så länge lider jag ju inte av storhetsvansinne och tycker jag är bäst i världen. Men det dröjer nog inte förrän jag börjar gå i storrutiga skjortor, verkar ju rätt bekvämt och nästan i stil med modet som är nuförtiden i alla fall.
Idag är det inte vilken dag som helst, nännämänsan, det är Martinas födelsedag. Så jag hoppas att min lilla ängel får en bra dag och inte alltför mycket åldersnoja. Tänkte slå till på att bli så sentimental att säga att jag älskar dig och att du är den bästa i världen!
Martina tittar fram någonstans bakom min gigantiska lugg
Åldersnoja är något som jag utvecklade när jag var ungefär tolv och insåg att jag nog började bli för gammal för att kissa på bensinpumparna vid Statoil. Detsamma gällde när jag var omkring samma ålder och jag och min kompis Jonas följde med pappa på någon slags tillställning. Jag hade nyligen klippt håret kort och när jag klev ur bilen var det en bekant till far min som ropade: "Men va roligt att du har frugan med dig!"
Sedan den dagen har jag knappast känt mig som en ungdom. Sen jag skrapade i knät så får jag dessutom lov att smörja det med någon kräm (ja herregud jag var ju tvungen att köpa en) för att kunna böja det. Så om jag vill sätta på mig strumpor eller knyta skorna, ja då åker krämen fram. Något som säkert inte alltför sällan förekommer för medelålders eller äldre damer som ska till med aktiviteter som födelsedatumet inte riktigt tillåter. Nej usch, jag vill inte ens tänka på när man blir gammal och ser ut som en psalmbok mellan stortårna och uppåt och man får lov att slänga upp pattarna på ena axeln innan man går så man inte snubblar och bryter lårbenshalsen. Det är rätt skönt att det är i alla fall 5-6 år dit.
Hurra hurra hurra hurra
Rövar i friska luften och hur man gör för att vara en mänsklig skraplott
Igår drog jag och Milla iväg i en Chevroilet Impala till Sala där det var cruising. Andra åker till Uppsala men vi kom aldrig riktigt fram. Det var som det brukar vara på vilken cruising som helst; medelålders män som blivit födda och uppväxta på korv och mos, rövar som trycktes ut ur rutorna och armar hängandes längs bildörrarna. Det låter kanske halvroligt med en sådan intressant tillställning men faktum är att jag aldrig har lidit så mycket i hela mitt liv. Som alltid så var det alkoholen som ställde till det, är åtminstone väldigt skönt att ha det att skylla på. Men i det här fallet så var det faktiskt inget annat som orsakade dessa skräckscenarion när man satt fast i en timmes bilkö och ölen började knacka på i blåsan. När man är så kissnödig att man måste sitta helt tyst och koncentrera sig på varje andetag för att man är övertygad att ölen verkligen kan börja sippra ut ur öronen, då är inte livet lätt.
(Det ser ut som att jag håller på att svälja en pingisboll men den bjuder jag på, det var nämligen den enda bilden där Milla var med på noterna).
Mitt uppe i min urin-meditation kom Milla på idén att jag skulle springa ur och uträtta mina behov för att sedan komma tillbaka. Eftersom vi flyttat oss ungefär två decimeter på trekvart så tänkte jag att det borde fungera. Det var bara att slita upp dörren och springa till närmaste källartrappa. När jag satt och skvalade som bäst och tänkte att det inte finns en karl i världen som skulle kunna få en att njuta som när man får kissa när det verkligen är på bristningsgränsen, hörde jag en hel massa varvande motorer. Den satans kön hade tydligen börjat röra på sig, så jag fick strypa strålen och dra upp allt vad strumpbyxor hette. Eftersom jag inte ens såg bilen vi åkte med så blev det lite bråttom. Nu är ju jag väldigt emot att röra på mig längre eller snabbare än nödvändigt, men då var jag tvungen att ta till det tunga artelleriet.
Allting gick i slowmotion och jag såg som så många gånger förr mitt liv passera revy. Jag kan ju berätta den andra orsaken till varför det gick som det gick. Man får alltid skäll av skomakaren för att man inte lämnat in skorna i tid medans det fortfarande finns en klack att laga, och jag hör ju till den skaran som kommer på det lite sent (orka bry sig om skor). Men den här gången fick jag minsann känna på hur det kändes att springa med en klack som är 4 cm kortare än den andra. Där kom jag och rörde mig som en stelopererad version av ringaren i Notre Dame när jag plötsligt hörde det skrapa till. Det var alltså ljudet av mina knän mot asfalt, och tätt därefter hördes en hel del applåder och diverse busvisslingar. Eftersom jag tänkte att man aldrig kommer bli känd och bli uppskattad med applåder, så var det helt okej att inte resa sig med hedern i behåll. Här kan man se slutresultatet (observera att jag vid asfaltsdykningen endast förtärt två öl, och det behövs en hel del mer för att fulltanka en Westbergare om man säger så. En lastbil drar mer än en Fiat som jag brukar säga).
Mitt ena köttiga knä
Bättre än såhär blir det inte! Jag lyckades åtminstone undvika att börja brinna när jag backade in arslet mot brasan. Man ska vara glad för det lilla, så det är jag idag!
Klappklappklapp
