Ellie

Igår drog jag och Milla iväg i en Chevroilet Impala till Sala där det var cruising. Andra åker till Uppsala men vi kom aldrig riktigt fram. Det var som det brukar vara på vilken cruising som helst; medelålders män som blivit födda och uppväxta på korv och mos, rövar som trycktes ut ur rutorna och armar hängandes längs bildörrarna. Det låter kanske halvroligt med en sådan intressant tillställning men faktum är att jag aldrig har lidit så mycket i hela mitt liv. Som alltid så var det alkoholen som ställde till det, är åtminstone väldigt skönt att ha det att skylla på. Men i det här fallet så var det faktiskt inget annat som orsakade dessa skräckscenarion när man satt fast i en timmes bilkö och ölen började knacka på i blåsan. När man är så kissnödig att man måste sitta helt tyst och koncentrera sig på varje andetag för att man är övertygad att ölen verkligen kan börja sippra ut ur öronen, då är inte livet lätt.


(Det ser ut som att jag håller på att svälja en pingisboll men den bjuder jag på, det var nämligen den enda bilden där Milla var med på noterna).

Mitt uppe i min urin-meditation kom Milla på idén att jag skulle springa ur och uträtta mina behov för att sedan komma tillbaka. Eftersom vi flyttat oss ungefär två decimeter på trekvart så tänkte jag att det borde fungera. Det var bara att slita upp dörren och springa till närmaste källartrappa. När jag satt och skvalade som bäst och tänkte att det inte finns en karl i världen som skulle kunna få en att njuta som när man får kissa när det verkligen är på bristningsgränsen, hörde jag en hel massa varvande motorer. Den satans kön hade tydligen börjat röra på sig, så jag fick strypa strålen och dra upp allt vad strumpbyxor hette. Eftersom jag inte ens såg bilen vi åkte med så blev det lite bråttom. Nu är ju jag väldigt emot att röra på mig längre eller snabbare än nödvändigt, men då var jag tvungen att ta till det tunga artelleriet.

Allting gick i slowmotion och jag såg som så många gånger förr mitt liv passera revy. Jag kan ju berätta den andra orsaken till varför det gick som det gick. Man får alltid skäll av skomakaren för att man inte lämnat in skorna i tid medans det fortfarande finns en klack att laga, och jag hör ju till den skaran som kommer på det lite sent (orka bry sig om skor). Men den här gången fick jag minsann känna på hur det kändes att springa med en klack som är 4 cm kortare än den andra. Där kom jag och rörde mig som en stelopererad version av ringaren i Notre Dame när jag plötsligt hörde det skrapa till. Det var alltså ljudet av mina knän mot asfalt, och tätt därefter hördes en hel del applåder och diverse busvisslingar. Eftersom jag tänkte att man aldrig kommer bli känd och bli uppskattad med applåder, så var det helt okej att inte resa sig med hedern i behåll. Här kan man se slutresultatet (observera att jag vid asfaltsdykningen endast förtärt två öl, och det behövs en hel del mer för att fulltanka en Westbergare om man säger så. En lastbil drar mer än en Fiat som jag brukar säga).


Mitt ena köttiga knä

Bättre än såhär blir det inte! Jag lyckades åtminstone undvika att börja brinna när jag backade in arslet mot brasan. Man ska vara glad för det lilla, så det är jag idag!

Klappklappklapp