Ellie

Hojhoj

Jag kom att tänka på hur lätt livet var när man var yngre. Jag kan komma ihåg när jag och mina vänner som gick i 7:an respektive 8:an söp ner oss på diverse alkohol för att sedan "gå ut på byn". Runda under fötterna vinglade vi runt och pallade äpplen som vi sedan kastade på varandra efter att ha lagt oss mitt i vägen för att kolla på stackmoln eller nånting, fast det var mitt i natten. Pallade man inte äpplen berusad kunde man göra det i nyktert tillstånd mitt på ljusa dagen med en skottkärra. Det var aldrig någon som reflekterade över att det var något misstänkt med en skottkärra med en filt och två ungdomar som avsökte alla tänkbara områden och trädgårdar. Ett tecken på att man är lite långsam för att man kommer från landet.

Livet fungerade precis som i filmen Masjävlar för oss som bodde ute på landsbygden, enda skillnaden är att man i den filmen kallar det att "gå ner på samhällä". Det sociala nöjet förutom att hänga hemma hos varandra var att gå ut och ner till den igenbommade affären, för det var det som var centrum men där hände det ju inte så mycket. Då kunde man istället åka moped ut till olika åkrar och hoppa på höbalar tills det kom någon lortig bonde med bred dialekt och sa att man minsann skulle få betala för att ha skändat hans ägodelar. Sen kunde man åka ner till Backabro för att simma i geggigt vatten eller bli halvt nersugen av någon undervattensström, vilken gambler man utvecklades att bli.

Men vi hade det bra vi landsbygdsungar, för när vi väl lämnade det duniga boet för att flytta in till stan, blev vi allt annat än understimulerade. Det var ju så himla häftigt att låsa sin egen dörr och gå till Åhléns, bara för sakens skull. Vi är de människor som blir glada för ingenting för att det aldrig hänt något nämnvärt under uppväxtåren under sten 3-51. Eftersom vi alltid tyckt att det mesta varit så fascinerande och spännande så har vi aldrig fått ut något av att bråka, slåss eller göra andra konstiga saker som stadsungarna haft för sig. Man blir mest glad av att se att det faktiskt åker bilar förbi ute på gatan och man hör att det finns liv runtomkring en och man slipper ta till Rocky-adrenalinet för att någon okänd person passerar utanför ens bostad.

En bidragande orsak till att man var lite observant på förbipasserande, var att det kunde stanna till en man med en vit äggkruka på huvudet röd cykel vid namn Åke Laton. Han heter inte Laton men har kallats det sen han var fyra år och inte kunde säga Larsson eller nåt sånt. Om man tänker sig en riktigt repig gammal LP-skiva som hakat upp sig, det var Åkes monologer. Han kunde sitta i timatal för att prata om "ungdomarna i stan" och fråga: "Ungdomarna sitter på stan och kastar ägg och lipar, får dom göra det?" eller "Dom är avundsjuka på mig för jag har en röd racercykel". Jag vet inte om ungdomar någonsin har suttit på stan och haft dessa aktiviteter för sig, så man kan utgå från att hans getter i hagen rymt och att hans koppar i skåpen behöver diskas. En sommar bytte han namn från Åke till Hans för att poliserna var avundsjuka på hans cykel och tänkte stjäla den, så det löste han med ett ett snabbt identitetsbyte och blev bokstavligt talat skogstokig om man kallade honom vid hans förra namn.

Så att tillägga att Laton är lite snedvänd åt fel håll behövs nog inte. En lustig liten man på över två meter som ser ut som den svenska versionen av Gandalf fast med lite kortare skägg och utan hatt. Men någon sådan behöver han inte för han har ju en cykelhjälm istället. Laton är en sån där människa som får äran att inneha titeln original. Han har florerat i byn sedan 50-talet någonting och är lite av en lokalkändis. Nu har även ni "stassingar" fått förmånen att veta lite mer om landsbygdsskogens guld. Håll till godo!



Didodidamdam