Tre trevliga timmar i tvättstugan och ett möte med Eritrea
Hej goddag,
hur står det till med damen? Säg vill ni inte sitta upp på ramen, jag bjuder jag bjuder på skjuts på min Vilociped, hoppa upp å följ med. Jag vet inte hur jag ska göra för att alla Owe Thörnqvistlåtar ska avlägsna sig från mitt sångcentrum i huvudet, men det får bli ett senare problem. Nu ska jag ju gå ut och tala om att jag fortfarande lever, även om det var nära att jag fick möta min himmelske fader häromdagen när jag skulle tvätta. Jag hade äntligen fått en tid i stugan och gick runt som i ett lyckorus hela dagen för att glädjas åt att jag slapp stamptvätta i badkaret. Det kändes så lyxigt att få sätta på sig kläder som blivit rengjorda i en högre temperatur än 37,5 grader. För dom som kanske undrar varför jag inte använder tvättmaskin så är det för att det alltid är upptaget av albanska hemmafruar med städmani och tvätthögar på några ton eftersom dom i snitt har 16,2 barn.
I och med att sist jag fick en tvättid var det typ höst ute och löven hade nyss fallit från träden, så hade jag en skapligt mycket att tvätta. Det resulterade i att jag drog över på någon annans tid, men jag tänkte att det inte kunde göra så mycket eftersom jag bara ockuperade en av tre maskiner mot slutet. Torkrummet hade jag ju hänglåsat (man måste göra så i det här ghettot, annars har man bara en strumpa kvar när man kommer tillbaka) så personen efter kunde inte vara verksam därinne heller. Så när jag kom ner så upptäckte jag att det var någon där. När jag klev in i tvättstugan stog det där en stor, biffig blåsvart neger (hoppsan, var det mörkhyad man det heter nuförtiden?) och bröstade upp sig med armarna i kors. Han såg allt annat än glad ut för hans ögon var uppspärrade till max och lyste av vrede. Antagligen för att jag tagit hans maskin och bommat igen torkrummet.
Jag kände att en ursäkt vore på sin plats för att inte göra den väckta björnen mer elak, så jag öppnade upp lite fint med att vifta med armarna och ropa "ursäkta, åh förlåt, åh, jag missade, glömde..." men herr Jättemörkhyadnästanblå var inte imponerad av min ursäkt. Inte alls faktiskt eftersom han fortfarande stog med armarna i kors. Så jag fortsatte med "jag har varit och handlat, affär, öh AT THE SUPERMARKET" och när jag hörde mig själv berätta så detaljerat om varför jag inte tagit ut min tvätt tidigare så eskalerade min röstvolym och det slutade med att rösten sprack i falsett på engelska. Och inte en min från herr Jättemörkhyadnästanblå.
Situationen kändes så klämd att om jag kunnat så skulle jag krypit under betonggolvet och in i ett avloppsrör och gömt mig. Jag rev ur kläderna ur maskinen, drog med mig hunden som också var med och släpade mig ut. Så sa jag till hunden "jadu Rico, det där hade ju kunnat gå alldeles åt helvete!" och när jag vände mig om stog där tre svarta fruar eller vad det kan ha varit, till herr Jättemörkhyadnästanblå. Dom såg ut som tre frågetecken med en himla massa tyg. Det är rätt roligt för dom ser lite ut som Fia med knuff-pjäser med sina burkor. Eller som Morran i Mumintrollet. Själv skulle jag se ut som en övergödd bomullsinpackad bordellmamma om jag satte på mig något dylikt.
Tänk att det går att skriva så mycket om så lite på söndagar. Jag kom förresten på häromdagen att det rycker lite i ut-och-resa-nerven i höger lår. Det känns som att det skulle vara behövligt att ändra hudton från blekfet broilerkyckling till brun och fräsch. Fast det där med fräsch kan man i mitt fall diskutera. Dessutom så är jag inte säker på att jag egentligen trivs så bra när jag väl är utomlands, för jag hittade på en bild på ett vykort jag skickade till Hanna när jag var i Grekland.
"Hej kära P-zon! (förkortning för Paulsson, red. anm.)
Här sitter jag och svettas som bara jag kan i min ensamhet och dricker grekisk öl som smakar läder. Har aldrig hört på maken till jävligare syrsor och jag tror dom manifesterar och gör allt för att störa mig. Maten igår första dagen var så flottig att jag haft rännskita hela dagen och ryggen bränner så jag känner mig som en friterad biff. Munsåret drar uppmärksamhet till sig som sig bör, och mina akrylnaglar börjar frätas upp. Eftersom jag LÄRA ha med mig gitarren ska jag fira semestern med att spela Balladen om den kaxiga myran och sprätta en burkskinka. Jag vet inte vart alla greker gömmer sig, för inte fan är det nedanför balkongen i alla fall. Nu måste jag gå och lätta på trycket i mitt väl smorda tarmsystem och efter det börja på dagens andra paket cigg.
Yours truly,
Ellinor den rödhåriga
Ps: jag har inte skitit på mig än! Ds. "
Förklaring om varför jag aldrig kommer bli gift kan verka överflödigt. Om jag skulle använda detta kort som modell för en kontaktannons skulle den se ut: "Storrökande kvinna med svettproblem och passion för burkskinka söker dig, vilken man som helst som tål att man skiter på sig lite då och då". Inte för att jag nånsin brukar göra det men man måste ju ha vissa reservationer för man vet ju aldrig när man ska äta ris kokat i enbart smör och olja igen. Av handstilen att döma verkar jag haft lite bråttom när jag skrev. Det känns i alla fall på nåt sätt skönast att stanna hemma från allt vad utlandssemestrar heter och borta från kontaktannonser. Borta jävligt men hemma värre!
Kuckelimuck
hur står det till med damen? Säg vill ni inte sitta upp på ramen, jag bjuder jag bjuder på skjuts på min Vilociped, hoppa upp å följ med. Jag vet inte hur jag ska göra för att alla Owe Thörnqvistlåtar ska avlägsna sig från mitt sångcentrum i huvudet, men det får bli ett senare problem. Nu ska jag ju gå ut och tala om att jag fortfarande lever, även om det var nära att jag fick möta min himmelske fader häromdagen när jag skulle tvätta. Jag hade äntligen fått en tid i stugan och gick runt som i ett lyckorus hela dagen för att glädjas åt att jag slapp stamptvätta i badkaret. Det kändes så lyxigt att få sätta på sig kläder som blivit rengjorda i en högre temperatur än 37,5 grader. För dom som kanske undrar varför jag inte använder tvättmaskin så är det för att det alltid är upptaget av albanska hemmafruar med städmani och tvätthögar på några ton eftersom dom i snitt har 16,2 barn.
I och med att sist jag fick en tvättid var det typ höst ute och löven hade nyss fallit från träden, så hade jag en skapligt mycket att tvätta. Det resulterade i att jag drog över på någon annans tid, men jag tänkte att det inte kunde göra så mycket eftersom jag bara ockuperade en av tre maskiner mot slutet. Torkrummet hade jag ju hänglåsat (man måste göra så i det här ghettot, annars har man bara en strumpa kvar när man kommer tillbaka) så personen efter kunde inte vara verksam därinne heller. Så när jag kom ner så upptäckte jag att det var någon där. När jag klev in i tvättstugan stog det där en stor, biffig blåsvart neger (hoppsan, var det mörkhyad man det heter nuförtiden?) och bröstade upp sig med armarna i kors. Han såg allt annat än glad ut för hans ögon var uppspärrade till max och lyste av vrede. Antagligen för att jag tagit hans maskin och bommat igen torkrummet.
Jag kände att en ursäkt vore på sin plats för att inte göra den väckta björnen mer elak, så jag öppnade upp lite fint med att vifta med armarna och ropa "ursäkta, åh förlåt, åh, jag missade, glömde..." men herr Jättemörkhyadnästanblå var inte imponerad av min ursäkt. Inte alls faktiskt eftersom han fortfarande stog med armarna i kors. Så jag fortsatte med "jag har varit och handlat, affär, öh AT THE SUPERMARKET" och när jag hörde mig själv berätta så detaljerat om varför jag inte tagit ut min tvätt tidigare så eskalerade min röstvolym och det slutade med att rösten sprack i falsett på engelska. Och inte en min från herr Jättemörkhyadnästanblå.
Situationen kändes så klämd att om jag kunnat så skulle jag krypit under betonggolvet och in i ett avloppsrör och gömt mig. Jag rev ur kläderna ur maskinen, drog med mig hunden som också var med och släpade mig ut. Så sa jag till hunden "jadu Rico, det där hade ju kunnat gå alldeles åt helvete!" och när jag vände mig om stog där tre svarta fruar eller vad det kan ha varit, till herr Jättemörkhyadnästanblå. Dom såg ut som tre frågetecken med en himla massa tyg. Det är rätt roligt för dom ser lite ut som Fia med knuff-pjäser med sina burkor. Eller som Morran i Mumintrollet. Själv skulle jag se ut som en övergödd bomullsinpackad bordellmamma om jag satte på mig något dylikt.
Tänk att det går att skriva så mycket om så lite på söndagar. Jag kom förresten på häromdagen att det rycker lite i ut-och-resa-nerven i höger lår. Det känns som att det skulle vara behövligt att ändra hudton från blekfet broilerkyckling till brun och fräsch. Fast det där med fräsch kan man i mitt fall diskutera. Dessutom så är jag inte säker på att jag egentligen trivs så bra när jag väl är utomlands, för jag hittade på en bild på ett vykort jag skickade till Hanna när jag var i Grekland.
"Hej kära P-zon! (förkortning för Paulsson, red. anm.)
Här sitter jag och svettas som bara jag kan i min ensamhet och dricker grekisk öl som smakar läder. Har aldrig hört på maken till jävligare syrsor och jag tror dom manifesterar och gör allt för att störa mig. Maten igår första dagen var så flottig att jag haft rännskita hela dagen och ryggen bränner så jag känner mig som en friterad biff. Munsåret drar uppmärksamhet till sig som sig bör, och mina akrylnaglar börjar frätas upp. Eftersom jag LÄRA ha med mig gitarren ska jag fira semestern med att spela Balladen om den kaxiga myran och sprätta en burkskinka. Jag vet inte vart alla greker gömmer sig, för inte fan är det nedanför balkongen i alla fall. Nu måste jag gå och lätta på trycket i mitt väl smorda tarmsystem och efter det börja på dagens andra paket cigg.
Yours truly,
Ellinor den rödhåriga
Ps: jag har inte skitit på mig än! Ds. "
Förklaring om varför jag aldrig kommer bli gift kan verka överflödigt. Om jag skulle använda detta kort som modell för en kontaktannons skulle den se ut: "Storrökande kvinna med svettproblem och passion för burkskinka söker dig, vilken man som helst som tål att man skiter på sig lite då och då". Inte för att jag nånsin brukar göra det men man måste ju ha vissa reservationer för man vet ju aldrig när man ska äta ris kokat i enbart smör och olja igen. Av handstilen att döma verkar jag haft lite bråttom när jag skrev. Det känns i alla fall på nåt sätt skönast att stanna hemma från allt vad utlandssemestrar heter och borta från kontaktannonser. Borta jävligt men hemma värre!
Kuckelimuck
Om och om och om och om igen
Lördagen börjar underbart!
Mina kära utländska grannar på andra sidan väggen har precis upptäckt I'm yours med Jason Mraz och det med det bestämdaste för den har gått på repeat i trekvart nu. Jag kan ju hoppas på att det är den yngre förmågan i familjen som börjar vidga sina musikaliska vyer. För vad skulle hända om de äldre skulle börja upptäcka svensk musik? Vi skulle ha ett dansbandsbattle utan dess like tills högtalarna sprängdes av Christers ljuva stämma. Men jag har kommit fram till att det måste vara något speciellt på gång. För till jul så var det Imse Vimse spindel men den snurrade ju i närmare två timmar så det kanske inte är en lika stor högtid på g. Och dom har liksom inga ungar under typ tio år. Det värsta av allt angående dagens låt är att det inte är orginalet, utan olika versioner från youtube så ibland kan det vara en medelålders man med en ukulele som sitter och sprätter på strängarna sjungandes i falsk falsett.
På tal om musik så har jag kommit på att om jag vill slippa alla eventuella klagomål på att man spelar för hög musik så är det bara att börja spela arabisk musik eller något annat som låter liknande. För alla svenskar vet att om man klagar på en utlänning så står det inom en snar framtid en ilsken, bankande man på andra sidan dörren som är så arg att han t o m inte kan hålla sig från att spärra upp ögonen och försöka se in genom titthålet. Det måste vara bra att vara född och uppväxt med sådan drivkraft som man verkar vara utrustad med i alla länder utom Sverige. Här har man ju en tendens att ha lite svagt och en aning instabilt psyke. Hade samma sak hänt en svensk skulle det i princip kunna sluta med att personen i fråga slänger sig på flyttkartongerna och börjar packa för att flytta till den finska urskogen i norr för att vara till så lite besvär som möjligt.
Nu är det säkert många som har lagt märke till min förkärlek (eller efterhat) för invandrare. Men faktum är att när man bor på Järnet är det svårt att inte känna av stämningen och nästan bli en del av alla böneutrop, högljudda diskussioner och mattpiskning ut genom fönstren. Jag har diskuterat detta geografiska läge av bostadsområde med mina förbundskamrater och alla är vi eniga om att det händer någonting när man passerar järnvägsövergången. För på andra sidan ligger ju Elsborg med flotta lägenheter och kommunpatriotiska rika par som satt getter med rödfärg på i fönstren som en symbol för Falun, och statusen är i många avseenden en helt annan.
Ett tips är att om ni har vägarna förbi, själva pröva att känna av skillnaden i atmosfären när man klivit över spåret. Det är som att anlända till ett land kombinerat av alla kulturer och helt plötsligt så kan man observera att soporna slängs utanför sophuset eller överallt där dom inte ska vara. Eller ska och ska, det finns väl inget som säger att man inte kan börja slänga ut skräpet fönstervägen? Det förvånar väl inte om jag säger att det brukar kunna skådas diverse avfall utanför husväggen med jämna mellanrum. På sommaren gäller det att inte gå längs några väggar överhuvudtaget, och om man nu måste göra det så gäller det att vara beredd att ducka. Som en blixt från klar himmel kan det nämligen komma en stampande bosnisk hemmafru ut på balkongen och utan att se sig för, slänga ut morgonens moppvatten på gården. Så det är sant att det händer mycket här, och varje dag är en kamp för att överleva. Nästan i alla fall.
Dagens Jag är så begåvad:
Tallriken som ska ligga där är redan borta då jag tidigare (faktiskt samma dygn) tänkt tina kött men när jag öppnade luckan hade köttet visst redan kokat och det var ungefär lika mycket blod som på Blodgivarcentralen fast i min egen micro. Jag måste nog börja spela Memory på en fyraårings nivå för att kunna öva upp minnet någorlunda så jag kan få njuta av en någorlunda fungerande vardag.
Lat som jag är så skulle jag här försöka få ut pizzan ur ugnen utan att hämta en grytvante. Så jag kilade in en gaffel under ena kanten och började balansera ut den med hjälp av ena pekfingret. När jag lagomt börjat fått upp den på någorlunda höjd så plaskade till och en 200 grader varm ostbit hade lagt sig på foten. Som alltid i paniksituationer så släpper jag allt jag har (hoppas jag aldrig behöver bromsa hastigt eller styra undan i trafiken). Det resulterade att när jag sprätte till så flög all fyllning runt i hela köket och pizzan hamnade uppochner på mattan. Det var söndag och jag var bakishungrig så jag var tvungen att gråta en skvätt, men det kunde naturligtvis inte rädda livet på min planerade måltid. Man ska ju inte gråta över spilld mjölk men när det gäller pizza så är det helt okej.
Du ger mig bra vibrationer - Вы даете мне хорошие вибрации
Envisa ettriga eldsjälar & perfekta presenter för prekära partyn
Godkväll
Idag när jag var och handlade på City Gross (eller ja, försökte ialla fall, dom håller ju på att bygga om så nu hamnar man ju mellan ryktborstar och hästsadlar när man egentligen bara vill komma till chipsen) så stog det såna där hemska människor vid ingången. Såna där som hoppar på en för att sälja oavsett om man haltar och ser ut som att man ska börja gråta, eller stampar på så det skakar i betongen och har ögonbrynen nere vid hakan. Jag har faktiskt provat allt, och det gör varken till eller från på vilket sätt man försöker ta sig förbi. Redan när man är på väg in så söker dom ögonkontakt, men då gäller det att låtsas att man har ett stort intresse för hur det går för Gunnar från Gislaved och hans burkpantning.
City Gross har ju för vana att inte kunna skriva skyltar rätt, idag stötte jag på ännu ett exempel:
"Gå bort-presenter"? Är det nåt man ger till någon som ligger på dödsbädden, redo att checka in i Pärleporten och möta Fader vår? Eller är det något man slår in i presentpapper och skänker bort för att man vill att någon ska gå och försvinna ur ens åsyn? "Du luktar illa så du måste gå, här får du en present". Men jag är helt säker på att denna ljusbricka med tillhörande stearinljus fungerar vid båda tillfällena. Det är intressant att följa utvecklandet av traditioner, för förut brukade man ju vanligtvis ge gåvor vid exempelvis dop. Det är ju faktiskt onekligen fint att ge en present till någon som håller på att kasta in handduken, som att tacka för kaffet och lycka till så personen inte fastnar i väggen och blir en osalig ande.
Väl på väg ut från affären så såg jag hur dom små försäljningsnissarna drog in luft i lungorna medan jag fortfarande stog och packade mina kassar. När jag som bäst höll på att ignorera dom, så kände jag en stormvind i höger öra och någon som ropade "hallå fröken!" Skulle du kunna tänka dig att..."
"Nej tack, jag sågar hellre av mig armen".
"Ursäkta?" Herr säljare såg väldigt förvånad ut, så jag antog att han trodde att han hade hört fel. Jag upprepade "JAG SÅGAR HELLRE AV MIG ARMEN" med ett litet leende på mina läppglans-glansiga läppar. Då hoppade herr Säljare till och såg lite skrämd ut, varpå han pep "oj, jaha, trevlig kväll!"
Nåt jag inte tål är dom här ostrategiskt utplacerade kartongbåsen med ungdomar som ser ut att vara speedade kandidater till en tandkrämsreklam. Om jag vill ha en ny mobil för en krona och samtidigt binda upp mig på ett abonnemang och betala av på luren tills min 68:e födelsedag, så är jag ju fortfarande fullt kapabel att gå till en butik. Men det finns säkert såna som tycker det är kul att samtala med dessa ivriga storögda studsbollar samtidigt som dom har fyra ungar klängandes på varje sida av kundvagnen och en i mitella på magen.
La cocaracha
Idag när jag var och handlade på City Gross (eller ja, försökte ialla fall, dom håller ju på att bygga om så nu hamnar man ju mellan ryktborstar och hästsadlar när man egentligen bara vill komma till chipsen) så stog det såna där hemska människor vid ingången. Såna där som hoppar på en för att sälja oavsett om man haltar och ser ut som att man ska börja gråta, eller stampar på så det skakar i betongen och har ögonbrynen nere vid hakan. Jag har faktiskt provat allt, och det gör varken till eller från på vilket sätt man försöker ta sig förbi. Redan när man är på väg in så söker dom ögonkontakt, men då gäller det att låtsas att man har ett stort intresse för hur det går för Gunnar från Gislaved och hans burkpantning.
City Gross har ju för vana att inte kunna skriva skyltar rätt, idag stötte jag på ännu ett exempel:
"Gå bort-presenter"? Är det nåt man ger till någon som ligger på dödsbädden, redo att checka in i Pärleporten och möta Fader vår? Eller är det något man slår in i presentpapper och skänker bort för att man vill att någon ska gå och försvinna ur ens åsyn? "Du luktar illa så du måste gå, här får du en present". Men jag är helt säker på att denna ljusbricka med tillhörande stearinljus fungerar vid båda tillfällena. Det är intressant att följa utvecklandet av traditioner, för förut brukade man ju vanligtvis ge gåvor vid exempelvis dop. Det är ju faktiskt onekligen fint att ge en present till någon som håller på att kasta in handduken, som att tacka för kaffet och lycka till så personen inte fastnar i väggen och blir en osalig ande.
Väl på väg ut från affären så såg jag hur dom små försäljningsnissarna drog in luft i lungorna medan jag fortfarande stog och packade mina kassar. När jag som bäst höll på att ignorera dom, så kände jag en stormvind i höger öra och någon som ropade "hallå fröken!" Skulle du kunna tänka dig att..."
"Nej tack, jag sågar hellre av mig armen".
"Ursäkta?" Herr säljare såg väldigt förvånad ut, så jag antog att han trodde att han hade hört fel. Jag upprepade "JAG SÅGAR HELLRE AV MIG ARMEN" med ett litet leende på mina läppglans-glansiga läppar. Då hoppade herr Säljare till och såg lite skrämd ut, varpå han pep "oj, jaha, trevlig kväll!"
Nåt jag inte tål är dom här ostrategiskt utplacerade kartongbåsen med ungdomar som ser ut att vara speedade kandidater till en tandkrämsreklam. Om jag vill ha en ny mobil för en krona och samtidigt binda upp mig på ett abonnemang och betala av på luren tills min 68:e födelsedag, så är jag ju fortfarande fullt kapabel att gå till en butik. Men det finns säkert såna som tycker det är kul att samtala med dessa ivriga storögda studsbollar samtidigt som dom har fyra ungar klängandes på varje sida av kundvagnen och en i mitella på magen.
La cocaracha
Bortskämda kvinnor med en licens att döda
Berättelsen om min metaforiskt gräsätande väninna
Vissa vet inte vad dom har. Ibland för att dom blivit vana vid det och ibland för att dom helt enkelt tycker att dom är värda sin vikt i guld. Här någonstans mittemellan har vi min vän, vi kan kalla henne Beatrice. Hennes kille skickade ett sms under vårat samtal.
Beatrice (med en ljudlig suck): "Åhh, nu fick jag ett sms från X. Vänta, jag måste kolla vad han vill."
Det börjar klickas och knappas sen hör man hur Beatrice på andra sidan luren fräser: "VET du vad han skrev?!"
Då förbereder man sig ju naturligtvis på att mannen i hennes liv skrivit något riktigt, riktigt dumt eller korkat och är värd en minst dödsstraff och en hård spark i skrevet som bonus. Men...
"Han skrev hej älskling, ikväll blir det trerätters middag. Oroa dig inte över någonting, jag fixar allt!"
Sen satt jag ljudlöst och väntade på vad det förjävliga i detta sms var. Det lät i alla fall som att han begått ett misstag han sent skulle få glömma, även om jag hade svårt att räkna ut vad. Min kära väninna fortsatte;
"faaaan också, vad ska han NU göra för äcklig dessert?!"
Värt att tillägga är att min vän inte är en avlägsen släkting till varken Hitler eller Goebbels. Det är nog bara så att man inte saknar kon förrän båset är tomt. Men vissa av oss kanske inte ens gillar nötkött, och kanske rentav är vegetarianer eller veganer på kärleksfronten. Därför är det tur att det finns det finns denna typ av kvinnor som inte nöjer sig med någonting. Det blir ju någon slags jämvikt för såna som efter att ha blivit nerklubbad av sin man med en stekpanna, ställer sig och gör iordning en fin middag med tända ljus åt honom. Då är det ju snarare bättre att vara inställd på att gå fram som en ångvält om man inte får sin vilja igenom, och om inte mannen ifråga behandlar en som drottningen av Saba, kan man lika gärna se till att han svalt sin sista köttbulle.
Love's in the air, duuduuududududu love's in the air
Vissa vet inte vad dom har. Ibland för att dom blivit vana vid det och ibland för att dom helt enkelt tycker att dom är värda sin vikt i guld. Här någonstans mittemellan har vi min vän, vi kan kalla henne Beatrice. Hennes kille skickade ett sms under vårat samtal.
Beatrice (med en ljudlig suck): "Åhh, nu fick jag ett sms från X. Vänta, jag måste kolla vad han vill."
Det börjar klickas och knappas sen hör man hur Beatrice på andra sidan luren fräser: "VET du vad han skrev?!"
Då förbereder man sig ju naturligtvis på att mannen i hennes liv skrivit något riktigt, riktigt dumt eller korkat och är värd en minst dödsstraff och en hård spark i skrevet som bonus. Men...
"Han skrev hej älskling, ikväll blir det trerätters middag. Oroa dig inte över någonting, jag fixar allt!"
Sen satt jag ljudlöst och väntade på vad det förjävliga i detta sms var. Det lät i alla fall som att han begått ett misstag han sent skulle få glömma, även om jag hade svårt att räkna ut vad. Min kära väninna fortsatte;
"faaaan också, vad ska han NU göra för äcklig dessert?!"
Värt att tillägga är att min vän inte är en avlägsen släkting till varken Hitler eller Goebbels. Det är nog bara så att man inte saknar kon förrän båset är tomt. Men vissa av oss kanske inte ens gillar nötkött, och kanske rentav är vegetarianer eller veganer på kärleksfronten. Därför är det tur att det finns det finns denna typ av kvinnor som inte nöjer sig med någonting. Det blir ju någon slags jämvikt för såna som efter att ha blivit nerklubbad av sin man med en stekpanna, ställer sig och gör iordning en fin middag med tända ljus åt honom. Då är det ju snarare bättre att vara inställd på att gå fram som en ångvält om man inte får sin vilja igenom, och om inte mannen ifråga behandlar en som drottningen av Saba, kan man lika gärna se till att han svalt sin sista köttbulle.
Love's in the air, duuduuududududu love's in the air
Jobbansökningar helt grundade på viljan att icke vilja arbeta
Växeln, hallå hallå...
Efter att jag slutade på mitt förra jobb, var jag tvungen att skriva in mig på Arbetsförmedlingen för att kunna stämpla. Dessvärre så var jag inte lika glad i att söka jobb som dom kanske tyckte att jag borde varit, jag lade inte ner någon vidare energi så att säga. Jag gjorde allt för att verkligen inte råka få ett jobb eftersom jag ändå skulle börja plugga. Jag fick en jobbanvisning. Dvs, ett arbete man måste söka annars blir man utskriven, får inga pengar och måste äta räkskal ur containrarna från lastkajen vid Åhléns. Tänkte börja med en ansökan jag gjorde till ett callcenter, eller ja, tjänsten som telefonkommunikatör för att använda det lite finare ordet.
hej på digviktoria.
jag heter Ellinor westberg och är 21 jordsnurr. jag är välldigt trevlig meniska. jag brukar klara av det mesta, även fast jag inte klarar av högt tempo och det är inte min starka sida! synd......jag kan erkäna att jag har lite svårt att få kontakt med meniskor men jag gillar att prata i telefon.jag jobbade en gång som telefonförseljare men dom andra var visst bätre än mig så jag fick inte jobba kvar. det berodde nog lite på att jag stammar då och då när jag blir nervös,det har nog ärft från far min!!!men det skulle vara roligt att jobba där för jag har inge jobb.det jag tycker är lite synd är att det lönen beror på hur man pressterar.det blir jag lite ledsen av.fasst när jag börjar med något tycker jag det är kul...om det går bra för mig. Man måste ju vara erlig när man skriver en jobansökan,annars kan ju arbetsgivaren käna sig blåst.det tycker är jag viktigt så dom inte blir ledsen och tycker jag är ivägen och onödig.jag har bra personlighet fast igentligen inte så många egenskaper på nå vis om man säger så. fast jag hoppas verkligen på job... måste ha pengar för jag har ett marsvin att ta hand om och litte andra saker som gör at man måste ha en bättre ekononnomi än va ja har.
väntar hoppfullt på svar från ellinor
*kramizzar*
Det som gjorde att jag höll på att tvärdö på fläcken, var att dom ringde tillbaka. Naturligtvis så svarade jag ju inte, och jag blev ju lite chockad när jag trodde att jag gjort allt som stod i min makt för att slippa jobbet. Fick då ett meddelande på min telefonsvarare där ett fruntimmer sa att dom var intresserade av att jag skulle komma på intervju. Helt otroligt. Det spelar tydligen ingen roll att man i sin jobbansökan får det att se ut som att man kämpar med en grav dyslexi, personlighetsstörning och dessutom måste skaffa sig en inkomst för att kunna hålla sina marsvin vid liv.
Här skulle jag skriva till ett företag där man skulle boka in besök åt kunder som ville skaffa fjärrvärme eller något åt det hållet.
hej lars!
jag heter ellinor westberg och är 21 år. jag söker jobbet med anledning av att jag behöver pengar. jag ha varit telefonförsäljare förut men det gick inte så bra hoppas på en ny chans. fick sluta för jag inte sålde tillräckligt mycket det tycker jag var synd. Men eftersom det här jobbet inte går ut på att sälja utan bara boka in besök borde det gå lätare.Jag är rätt öppen och kan anstränga mig låta glad.Tävlingsinriktad är jag nog litegran och försöker så gott jag kan.det måste man ju göra!! Jag har jobbat i högt tempo många gånger men tycker att det blir lite ansträngannde efter ett tag
Här kan man observera att jag inte skrev varken adress eller telefon, ej heller "med vänliga hälsningar". Denna Lars verkar däremot ha blivit lite skrämd för jag fick inom en halvtimme ett svar att tjänsten redan var tillsatt.
Att samarbeta med Arbetsförmedlingen är förmodligen det absolut sista jag skulle göra i mitt liv. Så för min del får det gärna bli en plankstek bestånde av bara planka a'la container om jag någon gång skulle bli så nödställd. Jag trodde ju att dessa IQ-befriade ansökningar skulle minska chansen att få jobb med ungefär 105%, men tydligen så finns det arbetsgivare som är heta på gröten och tar vilken utvecklingsstörd människa som helst.
Vad jag undrar då är, varför är det ingen som gör en satsning på Samhall? Dom skulle säkert kunna bli riktigt framstående mäklare, advokater och hjärnkirurger. För har man bara viljan att skriva en ansökan så har man tydligen även kapabel att arbeta med vad som helst. Det betyder ju att det kan vara dom grunderna man gått efter när Lars Ohly fick tillträda posten som partiordförande med endast gymnasiebetyg. Detsamma gäller för Mona Sahlin. Det måste ju nästan betyda att jag kommer göra mig utmärkt som politiker, för jag har också gymnasiebetyg!
Som Mona Sahlin har sitt leende,
så gömmer Reinfeldt på en hemlighet
Efter att jag slutade på mitt förra jobb, var jag tvungen att skriva in mig på Arbetsförmedlingen för att kunna stämpla. Dessvärre så var jag inte lika glad i att söka jobb som dom kanske tyckte att jag borde varit, jag lade inte ner någon vidare energi så att säga. Jag gjorde allt för att verkligen inte råka få ett jobb eftersom jag ändå skulle börja plugga. Jag fick en jobbanvisning. Dvs, ett arbete man måste söka annars blir man utskriven, får inga pengar och måste äta räkskal ur containrarna från lastkajen vid Åhléns. Tänkte börja med en ansökan jag gjorde till ett callcenter, eller ja, tjänsten som telefonkommunikatör för att använda det lite finare ordet.
hej på digviktoria.
jag heter Ellinor westberg och är 21 jordsnurr. jag är välldigt trevlig meniska. jag brukar klara av det mesta, även fast jag inte klarar av högt tempo och det är inte min starka sida! synd......jag kan erkäna att jag har lite svårt att få kontakt med meniskor men jag gillar att prata i telefon.jag jobbade en gång som telefonförseljare men dom andra var visst bätre än mig så jag fick inte jobba kvar. det berodde nog lite på att jag stammar då och då när jag blir nervös,det har nog ärft från far min!!!men det skulle vara roligt att jobba där för jag har inge jobb.det jag tycker är lite synd är att det lönen beror på hur man pressterar.det blir jag lite ledsen av.fasst när jag börjar med något tycker jag det är kul...om det går bra för mig. Man måste ju vara erlig när man skriver en jobansökan,annars kan ju arbetsgivaren käna sig blåst.det tycker är jag viktigt så dom inte blir ledsen och tycker jag är ivägen och onödig.jag har bra personlighet fast igentligen inte så många egenskaper på nå vis om man säger så. fast jag hoppas verkligen på job... måste ha pengar för jag har ett marsvin att ta hand om och litte andra saker som gör at man måste ha en bättre ekononnomi än va ja har.
väntar hoppfullt på svar från ellinor
*kramizzar*
Det som gjorde att jag höll på att tvärdö på fläcken, var att dom ringde tillbaka. Naturligtvis så svarade jag ju inte, och jag blev ju lite chockad när jag trodde att jag gjort allt som stod i min makt för att slippa jobbet. Fick då ett meddelande på min telefonsvarare där ett fruntimmer sa att dom var intresserade av att jag skulle komma på intervju. Helt otroligt. Det spelar tydligen ingen roll att man i sin jobbansökan får det att se ut som att man kämpar med en grav dyslexi, personlighetsstörning och dessutom måste skaffa sig en inkomst för att kunna hålla sina marsvin vid liv.
Här skulle jag skriva till ett företag där man skulle boka in besök åt kunder som ville skaffa fjärrvärme eller något åt det hållet.
hej lars!
jag heter ellinor westberg och är 21 år. jag söker jobbet med anledning av att jag behöver pengar. jag ha varit telefonförsäljare förut men det gick inte så bra hoppas på en ny chans. fick sluta för jag inte sålde tillräckligt mycket det tycker jag var synd. Men eftersom det här jobbet inte går ut på att sälja utan bara boka in besök borde det gå lätare.Jag är rätt öppen och kan anstränga mig låta glad.Tävlingsinriktad är jag nog litegran och försöker så gott jag kan.det måste man ju göra!! Jag har jobbat i högt tempo många gånger men tycker att det blir lite ansträngannde efter ett tag
Här kan man observera att jag inte skrev varken adress eller telefon, ej heller "med vänliga hälsningar". Denna Lars verkar däremot ha blivit lite skrämd för jag fick inom en halvtimme ett svar att tjänsten redan var tillsatt.
Att samarbeta med Arbetsförmedlingen är förmodligen det absolut sista jag skulle göra i mitt liv. Så för min del får det gärna bli en plankstek bestånde av bara planka a'la container om jag någon gång skulle bli så nödställd. Jag trodde ju att dessa IQ-befriade ansökningar skulle minska chansen att få jobb med ungefär 105%, men tydligen så finns det arbetsgivare som är heta på gröten och tar vilken utvecklingsstörd människa som helst.
Vad jag undrar då är, varför är det ingen som gör en satsning på Samhall? Dom skulle säkert kunna bli riktigt framstående mäklare, advokater och hjärnkirurger. För har man bara viljan att skriva en ansökan så har man tydligen även kapabel att arbeta med vad som helst. Det betyder ju att det kan vara dom grunderna man gått efter när Lars Ohly fick tillträda posten som partiordförande med endast gymnasiebetyg. Detsamma gäller för Mona Sahlin. Det måste ju nästan betyda att jag kommer göra mig utmärkt som politiker, för jag har också gymnasiebetyg!
Som Mona Sahlin har sitt leende,
så gömmer Reinfeldt på en hemlighet
