Ellie

Hej goddag,

hur står det till med damen? Säg vill ni inte sitta upp på ramen, jag bjuder jag bjuder på skjuts på min Vilociped, hoppa upp å följ med. Jag vet inte hur jag ska göra för att alla Owe Thörnqvistlåtar ska avlägsna sig från mitt sångcentrum i huvudet, men det får bli ett senare problem. Nu ska jag ju gå ut och tala om att jag fortfarande lever, även om det var nära att jag fick möta min himmelske fader häromdagen när jag skulle tvätta. Jag hade äntligen fått en tid i stugan och gick runt som i ett lyckorus hela dagen för att glädjas åt att jag slapp stamptvätta i badkaret. Det kändes så lyxigt att få sätta på sig kläder som blivit rengjorda i en högre temperatur än 37,5 grader. För dom som kanske undrar varför jag inte använder tvättmaskin så är det för att det alltid är upptaget av albanska hemmafruar med städmani och tvätthögar på några ton eftersom dom i snitt har 16,2 barn.

I och med att sist jag fick en tvättid var det typ höst ute och löven hade nyss fallit från träden, så hade jag en skapligt mycket att tvätta. Det resulterade i att jag drog över på någon annans tid, men jag tänkte att det inte kunde göra så mycket eftersom jag bara ockuperade en av tre maskiner mot slutet. Torkrummet hade jag ju hänglåsat (man måste göra så i det här ghettot, annars har man bara en strumpa kvar när man kommer tillbaka) så personen efter kunde inte vara verksam därinne heller. Så när jag kom ner så upptäckte jag att det var någon där. När jag klev in i tvättstugan stog det där en stor, biffig blåsvart neger (hoppsan, var det mörkhyad man det heter nuförtiden?) och bröstade upp sig med armarna i kors. Han såg allt annat än glad ut för hans ögon var uppspärrade till max och lyste av vrede. Antagligen för att jag tagit hans maskin och bommat igen torkrummet.

Jag kände att en ursäkt vore på sin plats för att inte göra den väckta björnen mer elak, så jag öppnade upp lite fint med att vifta med armarna och ropa "ursäkta, åh förlåt, åh, jag missade, glömde..." men herr Jättemörkhyadnästanblå var inte imponerad av min ursäkt.  Inte alls faktiskt eftersom han fortfarande stog med armarna i kors. Så jag fortsatte med "jag har varit och handlat, affär, öh AT THE SUPERMARKET" och när jag hörde mig själv berätta så detaljerat om varför jag inte tagit ut min tvätt tidigare så eskalerade min röstvolym och det slutade med att rösten sprack i falsett på engelska. Och inte en min från herr Jättemörkhyadnästanblå.

Situationen kändes så klämd att om jag kunnat så skulle jag krypit under betonggolvet och in i ett avloppsrör och gömt mig. Jag rev ur kläderna ur maskinen, drog med mig hunden som också var med och släpade mig ut. Så sa jag till hunden "jadu Rico, det där hade ju kunnat gå alldeles åt helvete!" och när jag vände mig om stog där tre svarta fruar eller vad det kan ha varit, till herr Jättemörkhyadnästanblå. Dom såg ut som tre frågetecken med en himla massa tyg. Det är rätt roligt för dom ser lite ut som Fia med knuff-pjäser med sina burkor. Eller som Morran i Mumintrollet. Själv skulle jag se ut som en övergödd bomullsinpackad bordellmamma om jag satte på mig något dylikt.

Tänk att det går att skriva så mycket om så lite på söndagar. Jag kom förresten på häromdagen att det rycker lite i ut-och-resa-nerven i höger lår. Det känns som att det skulle vara behövligt att ändra hudton från blekfet broilerkyckling till brun och fräsch. Fast det där med fräsch kan man i mitt fall diskutera. Dessutom så är jag inte säker på att jag egentligen trivs så bra när jag väl är utomlands, för jag hittade på en bild på ett vykort jag skickade till Hanna när jag var i Grekland.



"Hej kära P-zon! (förkortning för Paulsson, red. anm.)

Här sitter jag och svettas som bara jag kan i min ensamhet och dricker grekisk öl som smakar läder. Har aldrig hört på maken till jävligare syrsor och jag tror dom manifesterar och gör allt för att störa mig. Maten igår första dagen var så flottig att jag haft rännskita hela dagen och ryggen bränner så jag känner mig som en friterad biff. Munsåret drar uppmärksamhet till sig som sig bör, och mina akrylnaglar börjar frätas upp. Eftersom jag LÄRA ha med mig gitarren ska jag fira semestern med att spela Balladen om den kaxiga myran och sprätta en burkskinka. Jag vet inte vart alla greker gömmer sig, för inte fan är det nedanför balkongen i alla fall. Nu måste jag gå och lätta på trycket i mitt väl smorda tarmsystem och efter det börja på dagens andra paket cigg.

Yours truly,

Ellinor den rödhåriga

Ps: jag har inte skitit på mig än! Ds. "

Förklaring om varför jag aldrig kommer bli gift kan verka överflödigt. Om jag skulle använda detta kort som modell för en kontaktannons skulle den se ut: "Storrökande kvinna med svettproblem och passion för burkskinka söker dig, vilken man som helst som tål att man skiter på sig lite då och då". Inte för att jag nånsin brukar göra det men man måste ju ha vissa reservationer för man vet ju aldrig när man ska äta ris kokat i enbart smör och olja igen. Av handstilen att döma verkar jag haft lite bråttom när jag skrev. Det känns i alla fall på nåt sätt skönast att stanna hemma från allt vad utlandssemestrar heter och borta från kontaktannonser. Borta jävligt men hemma värre!

Kuckelimuck