Inkastade handdukar och inkompetenta inrikes lagar
Här sitter jag på nattkröken och funderar på folk som försvinner, kastar in handduken och blir utsatta för diverse andra otrevligheter. För att ta ett exempel så försvann ju en liten thailändska vid namn Linda från Falun för ett par veckor sen, faktiskt samma person som brukade röra om i grytorna när jag var på thairesturangen för att svulla lunchbuffé. Nu är hon inte där längre och man kan ju undra vad det är för efterbliven parasit som inte ens överrensstämmer med kriterierna för att vara människa som grabbat tag i henne och gått upp i rök alternativt under jord. Vad är det som gör poängen?
Det är klart att folk inte har några större betänkligheter att utföra våldsbrott eller andra olagliga förseelser när man ändå blir behandlad som en aktningsvärd person när man hamnar innanför gallret. Om man i dessa dagar ens borde kalla det galler, när det väl till största del har ersatts med okrossbart glas så att alla psykopater, mördare, pedofiler och annat löst folk ska kunna se utan att få sikten skymd. Annars kanske dom skulle känna sig alldeles för frihetsberövade och det vore ju elakt. Om jag skulle vara på humör att gå ut och förstöra någon annans liv så får jag ändå en skön säng, maten serverad och andra trevliga aktiviteter där jag hamnar. Där kan jag strosa runt och spela pingis eller kanske lägga patiens innan jag varvar ner framför tv:n. Det är ju helt fantastiskt vilket oklanderligt rättssystem vi har i Sverige.
Vore jag sån högt uppsatt person att jag kunde bestämma någon annans öde och straff som varit och duttat med dasen på fel ställe eller utfört en annan sjuk och oacceptabel handling skulle jag se till att göra en liten köttfärspaj av kalaset (utan att gå in på detaljer). Pingisbordet skulle åka ut med benen före tillsammans med allt vad tv-apparater och sällskapsspel hette och menyn skulle bestå av pölsa årets alla 365 dagar. Om man inte kände sig manad att smaka på husets hemliga köttfärspaj förstås, vilken inte skulle kunna gå att beställa med pajdeg.
Jag undrar verkligen vad som hände med straffen i Sverige. Här ska folk vårdas, pratas och gullas med som om dom vore pelargoner från Hemköp. Det finns säkert många som är så borta i huvudet att dom inte kan göra annat än att rulla ögonen i kors och vagga fram och tillbaka, och dom kan man väl ägna en extra minut åt. Men man kan undra om resten, som är fullt medvetna om sina handlingar men ändå inte känner någon ånger, verkligen är värda att bli bortskämda av samhället och uppleva en lyx dom inte överhuvudtaget gjort sig förtjänta av. Det är Sverige i ett pinsamt nötskal.
Idag har jag tyvärr tappat humorn men vi får be Moses i vassen eller vem det nu är som sköter såna saker nuförtiden, att den återfinns nästkommande vardag eller annat dygn. Man har ju inte tänkt gå och bli nån slags Janne Josefsson på äldre dar. Ibland känner man dock att man blir fångad av en Sverker Olofsson-vind och frågar sig stammande "s-s-ska det vara så? Ska det vara så?!"
Då klubbar vi det
Högpresterande rullstolar & speedade spanjorer
Ursäkta röran, jag bygger om
Jag har varit så upptagen med att vara invalido att jag inte haft tid att skriva. Dessutom så har ena handen inte varit riktigt samarbetsvillig och att köra pekfingervalsen på tangentbordet som en lobotomerad Kristina Lugn har jag inte haft tålamod till. Men nu är krattorna helt återställda och jag går ut och varnar att jag är tillbaka med full styrka. Nu har jag istället ett annat aktuellt problem (känsliga läsare kan hålla för öronen) och det är att pencellinet inte riktigt håller pH-floran i balans så det jag önskar mest i hela världen nu är en riktigt bra rotborste att raspa till med och då menar jag inte på parkettgolvet. Ni förstår säkert dilemmat.
Det kan nog sluta med att jag efter långa sjukdomshistorier hamnar i ett konstant sittande läge. Fast jag har bestämt mig för att om jag någon gång hamnar i dödsskuggans dal så ska jag pimpa den rullstolen med glitter, baslåda och barskåp samt utrusta den med en fyrtaktsmotor. Sen kommer jag antagligen utveckla ett tvångssyndrom som innebär att jag måste slå mina egna tider att komma från punkt a till punkt b. Detta gör att om man råkar gå ivägen för mig när jag kommer i högsta möjliga hastighet kan det sluta med en dödlig utgång så det är bäst att passa ryggen.
Jag har fått berättat för mig att det är lördag idag, man blir ju lite dagvill om man inte känner sig så stark och vital som Christer Sjögren gjorde i Playa Ingles. Istället för att ha massa flåsande karlar i nacken i baren som är så extremt svettiga att man skulle kunna använda det att ta patent på ett nytt myggstift så tänker jag stanna hemma. Jag ska bli en riktig hejare på att nöta ner fjädrarna i soffan och gnessa så att dynorna ändrar färg. Nu blir det ju höst och blöta löv på asfalten och det kommer väl jag med största säkerhet inte klara av med mina höga klackar och som klampar fram som en general. Det är lika bra att bulla upp så att säga.
Dessutom har Paulsson dragit för att lämna Sveriges gränser och ligga och glassa på playan i Spanien med familjen. Är det någonting som kan få mig riktigt tårögd så är när andra får ta del av spanska exotiska helspeedade små servitörer och Sangría medans man själv får nöja sig med Sven-Erik på Statoil och en mosbricka. Men min tid kommer nog den också och då blir det Mercan i 130 till Borlänge och ett direktflyg till Thailand. Väl framme ska jag ge paraplydrinken ett ansikte och bränna fläsk så det står härliga till. Fast tills dess får jag nöja mig med att hasa mig fram vid spisen med mitt förkläde och med vattniga längtande ögon blicka ut genom fönstret medans jag försöker öppna en burk fiskbullar med alla krafter. Det är i alla fall vad jag ska företa mig med närmast och det kommer ti å bi de deiligaste i hele mid liu.
Dagens utrop (NY!): Stoppa pressarna
Dagens omotiverade ego-bild:
La cocaracha
Att gardera sig med grindar & granskande griniga blondiner som tappat gnistan
Häjpådä Britta, hu ähä å hu gåhä?
Gårdagen var lugn och harmonisk, vet dock inte om det berodde på dom flytande vätskorna man tryckte in i armen eller om jag nått nirvana av den fina miljön med oslagbar utsikt. Det enda problemet jag fick var vid midnatt då jag tänkte dra upp grindarna på var sida om sängkanten så dom inte hittade en urrullad Elliefant på golvet på morgonkvisten. Enkla anordningar har jag en förmåga att göra omöjliga att få bukt med, så där stog jag och ryckte med dom där stängerna i närmare tio minuter. Det bankade, skramlade och gnisslade tills det slutligen rasslade till och grindarna hamnade på plats.
Jag ångrade mig genast då det slog mig att personalen antagligen skulle undra om jag var 3 eller 23 år som måste sova med dom uppe. Då började proceduren att få ner dom igen vilket naturligtvis inte ville klaffa. Därför var jag tvungen att sänka sängen för att ens få över benet så jag kunde göra ett försök att pallra mig upp i bingen, då det small till som ett skott i Bagdad. Med risk för att sköterskorna skulle få för sig att jag smugglat in någon för nattliga aktiviteter så samlade jag dom sista krafterna och studsade upp och slog igen gluggarna.
På morgonen stormade det in en tjej runt 30 som verkade ha Linda Rosing som stark förebild och guru med pumpade läppar, vitblonderat hår och smink så man undrade hur hon lyckades hålla ögonen öppna. Hon slängde en undrande och menande blick på dom uppfällda grindarna innan hon röck åt sig armen för att koppla droppet. Hon måste ju ändå ha sett att jag inte är lika liten och nätt som Twiggy och att det endast var av säkerthetsskäl för att undvika ramla ur och få folk tro att lasarettet var under bombhot. 
Här följer en bild från gårdagens gourmetmiddag (har inte hunnit gå ut och utforska omgivningen riktigt än och tagit fler kort från mitt semesterparadis då jag haft så fullt upp med avkoppling och spa, vinprovning och goda middagar). Den andra är från när jag precis kommit in på akuten och var som mest döende (bilden talar för sig själv) men ändå var tvungen att dra en allsång i mätinstrumentet.
Chickachibao
Semester, svindlande supéer på sal nr 2 & rena rama reella roomservicen
Jaha, då har fröken Westberg checkat in på hotell Falu Lasarett och väntar för tillfället med spänd förväntan och stora ögon på vad landstinget idag har att erbjuda på ala carte menyn. För er som inte vet varför jag är här så kan jag göra en lång historia kort och berätta att jag skulle sätta in en katt i en bur som hoppade ur. Den försökte dessutom inte massakera mig en gång utan två dagar i rad, vilket resulterade i diverse visiter på hospitalet. Igår fick jag en redig stelkrampsspruta men eftersom den satte tänderna i mig idag igen och handen började likna en basketboll så var det väl lika bra att packa ner coctailklänningen och cigarettförlängaren för att åka in och få privilegiet att bli inlagd.
Jag fick ett eget rum på akutmottagningen med poolområde på utsidan (det är åtminstone en vattensamling mellan byggnaderna) och roomservice dygnets alla timmar (Gunnel, 52 med åderbråck). Den kulinariska maten bestod av inget mindre än griljerad falukorv och kokt potatis med en extravagant tomatsås samt 20 cl mellanmjölk. Det är ju helt fantastiskt, 80 kr dygnet och såna sagolika måltider. Nästan så att man funderar på vad man ska utsätta sig för härnäst så man har chans att erfara dessa smakupplevelser igen.
Nästan som mitt rum, vissa
avvikelser kan dock förekomma
Utöver detta så är sängen nästan lika skön som min, och att slippa dela rum med en pratsjuk kärring som brytit lårbenshalsen eller någon annan slags hypokondriker är ganska befriande. Därför kan jag nu fläka ut mig bäst jag vill och ta mig en närmare titt på larmknappen när jag får tråkigt. Det skulle ju inte sitta helt fel med en Dry Martini eller whiskey med is. Nånting måste man väl kunna företa sig med förutom att behöva ligga och kolla stryktipset på texttv (jag hade visst ingen TV heller, därför ännu större anledning att göra om lasarettet till bar/nattklubb tills jag blir utskriven).
Planerna dom närmsta timmarna är att springa ut genom gamla ambulansintaget och låta tändaren gå varm. Inte i syfte att ödelägga detta gästvänliga hotell jag vistas på utan för att blomma ut helt och fullt som den skorsten jag är. Har ju inte så överdrivet mycket annat att göra, så det är väl självfallet att man lär ta sig en pys. Jag har ju lite tid över så jag återkommer säkert med vidare information huruvida jag fick en drink, grogg eller nåt annat eldvatten att kasta ner med tabletterna. Sen är det bara att vänta och se om jag ska bli tvungen att sätta på mig såna där fula kläder så man ser ut som en karaktär direkt tagen ur Gökboet. Jag behöver inte ens en sån utstyrsel för att bli tagen för att inte ha alla verktyg i verkstaden, det talar lite för sig själv ändå.
Pling
När lokalsinnet olokaliserar & att passa på passerande patrullerande postbilar
Så var det dags att känna efter om man lever eller egentligen har parkerat tofflorna efter både inflyttningsfest hos Thunlind och den sedvanliga krogrundan med Paulsson. Nu har man blivit lika klok och upplyst som Mahatma Ghandi efter nya upplevelser, speciellt när man åkt tillbaka till det temporära boendet klockan fyra på morgonen med postbilen, då känner man sig lite spirituell på nåt vis.
Man har nu fått erfara vilket knaggligt lokalsinne man drabbas av när man druckit för mycket bål samt hur populärt Säters invånare tyckte att det var när man knackade på för att fråga vart man var. "Ja men vart ska ni då?" - till Linnéa! "Vart bor hon då?" - det är ju det vi inte vet! "Nej, inte jag heller!" följt av att ytterdörren sopades igen.
Det var nämligen så att Linnéas hus var vackert beläget vid en sjö med bara en landsväg emellan. Den där sjön skulle jag och Hanna undersöka närmare på nattkröken, men istället för att gå rakt ner till sjön så följde vi det pinsamt ofödelaktiga rådet att vi först skulle gå till en korsning för att komma till själva stranden. Det handlade om att vi skulle gå ungefär 25 meter men med lite eldvatten innanför rocken så stegade vi muntert på sisådär en kilometer. När vi såg en skylt där det stog Smedjebacken antog vi att det var dags att vända, så det gjorde vi. Problemet var bara att vi inte visste vilket håll vi kom ifrån så där stog vi och snurrade ett antal varv som två senildementa individer innan vi bestämde oss för att gå upp i bostadsområdet.
Säter är ju inte känt för att vara den största kommunen med flest invånare, därför blev man så lycklig när man såg att det lyste i vissa hus. Helt plötsligt såg man ett bländande starkt och klart sken samtidigt som en änglakör sjöng, och där kom postbilen. Eftersom vi varken hade tändare eller mobil så var vi både röksugna och telefonnödiga, men det redde upp sig och när vi nådde slutdestinationen var vi så tacksamma att vi höll på att krackelera. När vi ringde Linnéa för att fråga vart hon bodde egentligen, funderade hon om hon borde vara orolig för oss. Hennes andra hälft svarade att vi väl var två vuxna människor men ack så fel han hade. Vi var två vilsna dagisbarn som tappat både ballong och glasstrut. Det var ganska trevligt ändå med en tvåtimmars promenad i kommunen, man fick ju i alla fall komma ut lite och vidga vyerna.
Hur som haver så följer lite fotografier tagna med min sladdlösa portabla mobiltelefon
Dagens ord: Botanisera
Mörtstuga
Bulla
Rattarattara
