Ellie

God afton

Här sitter jag på nattkröken och funderar på folk som försvinner, kastar in handduken och blir utsatta för diverse andra otrevligheter. För att ta ett exempel så försvann ju en liten thailändska vid namn Linda från Falun för ett par veckor sen, faktiskt samma person som brukade röra om i grytorna när jag var på thairesturangen för att svulla lunchbuffé. Nu är hon inte där längre och man kan ju undra vad det är för efterbliven parasit som inte ens överrensstämmer med kriterierna för att vara människa som grabbat tag i henne och gått upp i rök alternativt under jord. Vad är det som gör poängen?



Det är klart att folk inte har några större betänkligheter att utföra våldsbrott eller andra olagliga förseelser när man ändå blir behandlad som en aktningsvärd person när man hamnar innanför gallret. Om man i dessa dagar ens borde kalla det galler, när det väl till största del har ersatts med okrossbart glas så att alla psykopater, mördare, pedofiler och annat löst folk ska kunna se utan att få sikten skymd. Annars kanske dom skulle känna sig alldeles för frihetsberövade och det vore ju elakt. Om jag skulle vara på humör att gå ut och förstöra någon annans liv så får jag ändå en skön säng, maten serverad och andra trevliga aktiviteter där jag hamnar. Där kan jag strosa runt och spela pingis eller kanske lägga patiens innan jag varvar ner framför tv:n. Det är ju helt fantastiskt vilket oklanderligt rättssystem vi har i Sverige.

Vore jag sån högt uppsatt person att jag kunde bestämma någon annans öde och straff som varit och duttat med dasen på fel ställe eller utfört en annan sjuk och oacceptabel handling skulle jag se till att göra en liten köttfärspaj av kalaset (utan att gå in på detaljer). Pingisbordet skulle åka ut med benen före tillsammans med allt vad tv-apparater och sällskapsspel hette och menyn skulle bestå av pölsa årets alla 365 dagar. Om man inte kände sig manad att smaka på husets hemliga köttfärspaj förstås, vilken inte skulle kunna gå att beställa med pajdeg.

Jag undrar verkligen vad som hände med straffen i Sverige. Här ska folk vårdas, pratas och gullas med som om dom vore pelargoner från Hemköp. Det finns säkert många som är så borta i huvudet att dom inte kan göra annat än att rulla ögonen i kors och vagga fram och tillbaka, och dom kan man väl ägna en extra minut åt. Men man kan undra om resten, som är fullt medvetna om sina handlingar men ändå inte känner någon ånger, verkligen är värda att bli bortskämda av samhället och uppleva en lyx dom inte överhuvudtaget gjort sig förtjänta av. Det är Sverige i ett pinsamt nötskal.

Idag har jag tyvärr tappat humorn men vi får be Moses i vassen eller vem det nu är som sköter såna saker nuförtiden, att den återfinns nästkommande vardag eller annat dygn. Man har ju inte tänkt gå och bli nån slags Janne Josefsson på äldre dar. Ibland känner man dock att man blir fångad av en Sverker Olofsson-vind och frågar sig stammande "s-s-ska det vara så? Ska det vara så?!"



Då klubbar vi det