Ellie

Så var det dags att känna efter om man lever eller egentligen har parkerat tofflorna efter både inflyttningsfest hos Thunlind och den sedvanliga krogrundan med Paulsson. Nu har man blivit lika klok och upplyst som Mahatma Ghandi efter nya upplevelser, speciellt när man åkt tillbaka till det temporära boendet klockan fyra på morgonen med postbilen, då känner man sig lite spirituell på nåt vis.

Man har nu fått erfara vilket knaggligt lokalsinne man drabbas av när man druckit för mycket bål samt hur populärt Säters invånare tyckte att det var när man knackade på för att fråga vart man var. "Ja men vart ska ni då?" - till Linnéa! "Vart bor hon då?"  - det är ju det vi inte vet! "Nej, inte jag heller!"  följt av att ytterdörren sopades igen.

Det var nämligen så att Linnéas hus var vackert beläget vid en sjö med bara en landsväg emellan. Den där sjön skulle jag och Hanna undersöka närmare på nattkröken, men istället för att gå rakt ner till sjön så följde vi det pinsamt ofödelaktiga rådet att vi först skulle gå till en korsning för att komma till själva stranden. Det handlade om att vi skulle gå ungefär 25 meter men med lite eldvatten innanför rocken så stegade vi muntert på sisådär en kilometer. När vi såg en skylt där det stog Smedjebacken antog vi att det var dags att vända, så det gjorde vi. Problemet var bara att vi inte visste vilket håll vi kom ifrån så där stog vi och snurrade ett antal varv som två senildementa individer innan vi bestämde oss för att gå upp i bostadsområdet.

Säter är ju inte känt för att vara den största kommunen med flest invånare, därför blev man så lycklig när man såg att det lyste i vissa hus. Helt plötsligt såg man ett bländande starkt och klart sken samtidigt som en änglakör sjöng, och där kom postbilen. Eftersom vi varken hade tändare eller mobil så var vi både röksugna och telefonnödiga, men det redde upp sig och när vi nådde slutdestinationen var vi så tacksamma att vi höll på att krackelera. När vi ringde Linnéa för att fråga vart hon bodde egentligen, funderade hon om hon borde vara orolig för oss. Hennes andra hälft svarade att vi väl var två vuxna människor men ack så fel han hade. Vi var två vilsna dagisbarn som tappat både ballong och glasstrut. Det var ganska trevligt ändå med en tvåtimmars promenad i kommunen, man fick ju i alla fall komma ut lite och vidga vyerna.

Hur som haver så följer lite fotografier tagna med min sladdlösa portabla mobiltelefon

  
  
    

Dagens ord: Botanisera
                     Mörtstuga
                     Bulla

                                            Rattarattara