Ellie

Nyklippt som ett irländskt får!

Ja, äntligen har mina kvinnliga hormoner talat och dom fick mig hela vägen bort till frisören. Det var nåt som sa mig att jag inte kunde gå runt och se ut som en flugsvampsfärgad svintotuss i håret, jag bestämde mig kort och gott därför att färga det brunt. Och naturligtvis klippa. Så nu känns det som att jag har tappat peruken, bokstavligt talat, för det är inget som tynger ner huvudet med typ 3 kg hår. Inte heller flyger det runt slitna porösa hårstrån runt i ansiktet för varje andetag man tar. Varje höst, och det slår aldrig fel, så genomgår jag en liten personlighetskris. Jag beställer alltid bruna linser och färgar håret mörkt. Men egentligen, är man svenne nästan hela året om kan man gott kosta på sig att se ut som någon från Bosnien för en stund. Lite exotiskt sådär. (Normala) bilder får nog bli ett senare projekt då jag fick tråkigt och kladdade med lite färg i ansiktet, sen fastnade jag vid datorn med att redigera ljus. Resultatet efter min omotiverade lekstund synes längre ner.

Efter mitt håringrepp tog jag med mig en av blondinerna i mitt liv, Hanna, och åkte till Borlänge. Hade beställt tid för att förlänga naglarna (fråga mig inte anledningen till mina försök till en extreme makeover!). När det var färdigt konstaterade jag att det enda som saknades var en fettsugning. Kanske lite botox också vid närmare eftertanke, men vem orkar. Har ju redan kommit fram till att det är så skönt att man inte ser ut som Barbie. Det räcker faktiskt att man är lika korkad bara.

Shoppingsugen som jag blev (känns som att jag måste börjat förväxla mitt liv med någon fotbollsfrus) gick vi in på Kupolens samtliga butiker för att hitta mig ett par byxor. Jag har nu den senaste veckan prövat 52 par byxor. Olika modeller dessutom, alltså i princip alla existerande byxor på det där köpcentrumet. Sista 20 minuterna gav jag fan upp och köpte ett par som jag inte ens kan ha, bara för att. För vid det laget hade jag blivit så obstinat och bitter att jag egentligen bara ville titta ner i stengolvet hela vägen ut till bilen. Sen fick jag ett infall att jag minsann skulle ha någonting med mig hem, inköpet blev därmed dom minimala små byxorna. Man kan ju alltid låtsas att man någon gång kommer gå ner i vikt.

Jag tänkte på en sak när jag var på stan på förmiddan, förutom att alla är så långsamma. Det satte sig två gamla söta små farbröder bredvid mig på bänken vid fontänen. Eftersom jag satt och rökte och drack kaffe fick jag rent instinktivt så fruktansvärt dåligt samvete för att jag satt där som en skorsten och förpestade luften. Dom som kanske ändå skulle till och dö närsomhelst. Och ciggen var jag tvungen att ha, för det var den sista innan mina 3 timmar hos frisören. Det är för mig ren och skär tortyr att inte få röka, när jag vill det. Och det vill jag vanligtvis för att jag inte får, eller inte har möjlighet.

Hursomhelst, där satt jag dubbelvikt med slagsida och sträckte ut armen så långt det på nåt vis gick (under bänken dessutom. Vid närmare eftertanke hade det nog varit enklast att fimpa) för att få cigaretten så långt bort från dom gamla liven. Nu följer det några melankoliska rader...

...Så får jag plötsligt höra att den ena börjar berätta att han skulle äta nån slags torsk häromdan. Men han fick så ont i magen att det gick upp mot hjärtat. Hur han då började fundera att han var tvungen att hålla koll så inte smärtan strålade ut i armen, för då kunde han ju få en hjärtinfarkt.

Många pensionärer äter fisk. RESULTAT: Någon får ont i magen, därefter hjärtat, kanske armen och då är det kört. Hjärtinfarkt. - kan leda till DÖDEN.

Många ungdomar äter fisk. RESULTAT: Dom som inte tål får ont i magen men inget mer. Resten blir mätta. Efter det händer det ingenting. Ingen smärta i hjärttrakten eller att behöva oroa sig för en infarkt. - ingen DÖR.

Finns det inte mycket man ska vara glad åt här i livet? T ex, vi som är yngre. Vi kan ju äta vad vi vill, utan att vara rädda för att dö, som dom äldre. Vi kan anstränga oss vid fysiska aktiviteter utan att vi faller ihop på marken. Vi kan använda våra kroppar till allt vi företar oss med. Stackars alla människor, inte bara äldre, utan dom som på något sätt inte kan använda sin kropp till vad den är ämnad för. Den förmågan kanske någon mist i en olycka, andra i en självförvållad sådan...

Kanske en yngre människa, som är frisk. Kan gå. Har en fullt fungerande kropp. Hur den personen väljer att ta en drog, vid ett tillfälle. Förmodligen kommer han ångra sig när han vaknar, när han upptäcker att han varken har fingrar eller tår kvar. Drogen stoppade upp blodcirkulationen så läkarna var tvugna att amputera. Många känner säkert igen historien från Aftonbladet för en tid sen.

---

Valde drogen för att fly från verkligheten en stund.
Skulle det inte varit bättre att ha varit kvar i verkligheten,
än att vakna upp i en där fingrar och tår är borta?



Att fly från verkligheten kan sluta med att livet blir förstört.

---

Carpe diem

Lagom långsamt och lagom-lagom är måttot!

Idag när jag var på stan tänkte jag på hur fruktansvärt långsamma alla människor i den här stan är. Inte bara med att förflytta sig från punkt a till punkt b (som för vissa tar en evighet fast dom märker att man vill gå förbi) utan även med att prata. Det måste ju bero på att staden inte är särskilt stor, och att det inte finns någon tunnelbana att åka. För det tror jag gör en himla skillnad. Att smidigt ta sig fram under jord eller åka i 30 km/h i en röd Volvo-traktor hela vägen in till stan, spelar säkert roll i det stora hela som har med tempo att göra. På systemet står folk och plockar burk för burk, flaska för flaska, i total jävla ultrarapid. Ungefär som att det är bara dom i hela stan som existerar, och absolut inte som att det står någon bakom som också vill hem innan helgen passerat och det blivit tisdag. Och i kön flyttar folk fram sig så långsamt att man lika gärna skulle kunna tro att dom vuxit fast i stengolvet. Sen finns det EN människa, en kassörska, som verkligen är prototypen av en äkta långsam människa i Dalarna. Det spelar ingen roll hur många kunder på en dag, hur många gånger hon måste upprepa hälsningsfrasen, för den är alltid densamma.

"Heeej-heeeej..."
"Heeeeeeej-heeeej..."
"Heeeej-heeeej..."
"Heeeeej-heeeeej..."
"Heeeej-heeeeeeeeej..."

Jag förstår inte hur hon orkar. Att hon inte tröttnar. Den som går på systemet nästa gång och hör någon hälsa på det där viset, kommer garanterat kunna ana vem jag pratar om. Har man bråttom och man får höra ett segt, utdraget och sävligt "heeej heeeej" så är egentligen det enda man vill att slänga upp all alkohol man tänkt köpa, hoppa upp på rullbandet, ta tag i hennes biega arbetsskjorta och skrika "Jaaaa heeeej heeeej på dig! Hejhej! Jättemycket HEJ! Är du nöjd nu?! Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna få BETALA och gå?!" . Trycka upp leget under näsborrarna på henne och säga "ja tänk, det var fyra år sen jag fick börja gå på systemet, vad lustigt! Körkort har jag också! Tänk hur det kan vara ibland!"

Men jag måste säga att man nog inte ska dra alla (kassörskor) över en kam. För det finns faktiskt vissa som har så bråttom med att betjäna att dom håller på att krypa ur skinnet, ner bakom stolen och hasa sig ifrån kassan. Dom helspeedade kassörskorna börjar med att sitta och glo på en ungefär som att man är en illegal invandrare med 50 kg kokain i väskan, medans man är långt åt helvete bort i kön. När man börjar närma sig men fortfarande inte hunnit fram till plastkassarna får man också "Blicken" med stort B. Det är nästan som att dom har en inbördes tävling om vem som kan stressa på alkoholköparen mest. Ibland hinner man inte ens nudda plastkassarna förrän dom nästan halvskriker "HAR DU LEG?!" För det första: Vad skulle hända om jag fick lägga upp grejerna först, eventuellt kanske t o m hinna ta en kasse innan frågan ställs? För det andra: Ja, jag har leg. Annars skulle jag väl inte sänka mig så lågt att plocka upp allt på bandet för att sedan bli tvungen att säga "hoppsan, nej fan, jag är visst minderårig". Det skulle ju helt enkelt vara en lagom pinsam situtation.

Lätt&lagom

Jag tänker, alltså finns jag!

Det är en upplyftande tanke att använda sig av såhär en söndag som denna. Gårdagen var lika rolig som det alltid (utan undantag) är med Milla & Martina. Det blev en mindre krogrunda, men vi började kvällen hemma hos Sanna. Där drack vi vin respektive öl och hade omkring tusen fotosessioner. I snitt kanske 15 kort per kamera och minut med några minuters uppehåll. Det betyder att bara jag har 85 bilder sen igår. Fast egentligen så stödjer jag inte ett enda ett där jag själv är med. Luggen delade sig nämligen som ett gammeldags rött matiné draperi på varenda kort, trots Sannas minutlånga sprayattack på begäran. Man ska ju vara glad för att man inte är med i nåt känt band, med typ fem medlemmar. För om man då skulle ta kort i nåt större sammahang och inte blev bra, så skulle man ju inte kunna göra så mycket åt saken. Skönt också att man inte har fyra personer att strida mot, som själva blev nöjda med kortet, innan dom förstår att man ser ut som en kombination av Gollum och Jabba the hutt och att man helst inte vill använda det som skivomslag.

 +  =

Lite senare mot aftonen kan man på alla kort tydligt se hur sockerspeedad jag blev på cidern; ögonen spärrades upp mer än vanligt och allting blev så roligt att jag visade alla befintliga tänder i hela käften, från nr 22 till 80. Jag vet inte hur nödvändigt det var att dricka cider egentligen, jag som har haft en fast princip om att det är tjejdricka. Hade ju lika gärna kunnat gå runt och knapra 159 sockerbitar och sköljt ner dom med vatten. Det hade gett ungefär samma effekt, plus att det hade blivit billigare.


(Var bara tvungen att lägga in en mer rättvis bild än Jabba-Gollum-porträttet)
   
The leather ladies

(Och som vanligt sticker man ut som en berguv bland småfåglarna...)
  

   
   

---

Jag kan inte för mitt liv förstå...
varför ingen tvkanal kan visa någonting av värde på en söndag? När man verkligen behöver det som mest?
"Den här druvan med karaktäristisk sötma och en enastående smak, ger liv i buteljen!"
Ska det enda alternativet vara att se en exalterad och salongsberusad Bengt Fritiofsson i Australien? Som när han får smaka på kängurufilé tillsammans med nåt rödvin han stampat ihop och pressat själv, blir mer uppspelt än Bosse Bildoktorn?

Härliga söndag

Ja, det är väl inte så att jag lider av skrivkramp för att jag uppdaterar bloggen så ofta. Fast ett tag blev folk så förundrade över hur jag ens orkade skriva överhuvudtaget och frågade om jag inte hade nåt liv. ("Inget liv" skulle jag säga att jag inte hade om jag var tvungen att bo i en Sulo-tunna i ett pensionärsområde, klä mig i en pappkartong och äta rester ur kompostpåsar efter Nisse, 84, innehållande spår av Mariekex och leverpastej. Råna hemtjänsten vid deras ankomst med en hemmagjord handgranat för att komma åt Nisses fräscha hemkörningsmat osv).

Idag började jag plugga engelska & svenska. Nu är det säkert många som undrar om min hjärna är kapabel till att användas efter alla dessa år av inaktivitet. Mitt modersmål borde väl inte vara några problem förhoppningsvis. Det är ju nånting man kan tänka sig ska komma naturligt. Min spanskalärare föreslog dock att jag skulle fokusera på den svenska grammatiken om jag ville fortsätta med spanska, för att underlätta inlärningen. Jag var tvungen att fråga: "jaha, så du tycker alltså att jag borde börja lära mig svenska? Jag som trodde jag kunde det, med två svenska föräldrar och efter att ha bott i Sverige sen jag blev född". Det kan hända att jag var lite bitter på den läraren och på förbannat dåligt humör. När jag skulle ha prov och föra dialog på spanska, pratade han endast om sig själv så att jag knappt fick en syl i vädret, för att sedan säga att "du kan nog mer än du tror så du ska våga prata. Jag kan nog tyvärr inte sätta så högt betyg den här gången. Nästa gång behöver du inte vara så nervös, gå och drick ett glas vatten nu!"

Helgen som gått är den sjukt roligaste jag och mitt röda hår har upplevt på extremt länge. Det var jag, Milla och Martina som började kvällen med att träffa Emely, Martina och Stina. Efter det bestämde någon sötnos att vi inte skulle använda våra spiror till att gå till Etage med, så vi skulle ringa efter taxi. Vi knappade in ett nummer vi trodde var till typ Koppartaxi, men vi kom senare fram till att det inte kan varit det.

Nånstans i hönskacklet kunde jag urskilja Martina 2:s röst som sa "jag försöker beställa en bil men alltså.. han bara flåsar!" Hon gjorde ett helhjärtat försök att säga frasen om beställningen igen. Fortfarande samma burdusa utandningar på andra sidan luren. Då var det min tur att höra efter, och mycket riktigt. Han bara flåsade så det sprakade i örat på mig.

Jag (chockad): "Du, bara så du vet så låter det som att man låter till en telefonsexlinje. Är det verkligen tanken?"
Herr tungandning (började skratta på nåt konstigt sätt): "haha, jaha jasså gör det..."
Jag (upprörd): "JA!?"
Herr tungandning: "hmm.. vi ska se... (FLÅSNING) hur många är ni? (GRÖVRE FLÅSNING)
Jag (började bli skeptisk): "alltså ÄR det här ens taxi?"
När det var Millas tur att ta telefonen ville även hon pröva lyckan.
Svaret hon fick var att vi kanske skulle ta och prova ringa till taxi istället om vi ville ha en bil.

                                     ♥ ÄLSKADE ÄNGLAR ♥
 
   

   
               

Efter att ha ätit (som är den viktigaste och största höjdpunkten efter ett krogbesök) kebabtallrik blev det efterfest ända in på småtimmarna. I ordets bemärkelse. Massa roliga människor och galna minnen efter söndagens lucköppning.
Då har man alltså överlevt ännu en helg. Man är väl en fighter. Upp i sadeln på lördag igen och ta tjuren vid hornen, smida medans järnet är varmt osv...

Sccchkall, botten upp

Granntrakasserier efter bästa förmåga!

Idag har jag sprungit fram och tillbaka, in och ut, frågat om det och det, samt lämnat tillbaka och tagit nästa grej. Hos min granntant. Jag har verkligen känt mig som en hemmafru dom senaste två dagarna. Igår t ex, så drog jag fram spisen och hittade diverse matrester som kunnat mätta hela min silverfisk-koloni om den funnits kvar. Sen vaktmästaren var här och lade ut svarta block här och där, som skulle döda dom små liven, måste jag erkänna att det blev lite tomt. Vi var som en stor familj, silverfiskarna och jag. Festade till lite då och då, med lite poker & whiskey. Himla trevligt var det.
Fast ett halvår efter familjen Silverfisks bortgång, (kunde dom inte väntat, jag var inte färdig med mitt sörjande!) flyttade istället Mjölbaggarna Möller från Mjölby in i mitt skafferi. Men vi blev inte lika bra kompisar för dom var helnykterister och trodde att jag var smygrasist och tänkt döda dom i sömnen (mjölbaggar är ju svarta).

Tillbaka till granntantshistorien. Jag höll på att laga mat, skulle precis sätta ner vispen i såsen som började koka, men då fanns det ingen. Min visp? Borta! Jag var snabbtänkt trots chocken över att min egna var borta, sprang jag ut i trapphuset och slängde mig på hennes dörr. Plingade på (och gjorde det där gamla vanliga folk omedvetet gör medans man väntar att personen på andra sidan dörren skall öppna, dvs fixa håret, rätta till kläderna lite diskret, sträcka på ryggen osv) och hon öppnade.
Jag kom på mig själv med att, med en halvneurotisk desperation i rösten, nästan flåsa fram;

"Duu, inte har du en visp? Håller på att göra en redning som precis kokat upp och så hittar jag inte min egna visp för då hade jag ju naturligtvis tagit den"...
"Varsågod." hon höll fram vispen.
"Åhh tack, jag ska diska den, ska bara låta såsen bli klar så kommer jag direkt!"
"Ja. För jag tänkte vispa grädde. SNART!" - (en påhittad historia naturligtvis, hon skulle med största säkerhet inte alls vispa grädde SNART. Förmodligen inte sen heller. Hon sa så bara för att vara säker på att ens få tillbaka den. Hon är naturligtvis fortfarande hemligt upprörd över att hon inte fått tillbaka en gammal flaska Aceton jag lånade för obetydligt många veckor sen, därav "vispa-grädde-piken". Ska man djupanalysera den piken så menar hon:
Om du lånar nånting av mig ska jag ha tillbaka det. FORT!

Jag tackade min allsmäktiga vindrickande dramatendragande tant så mycket, sprang in och gjorde såsen, diskade vispen det snabbaste jag kunde, torkade den omsorgsfullt, slängde mig på handtaget, ut i trapphuset, fram till hennes dörr, plingade, gjorde den allmänna "plinga-på-dörr"-ritualen, och hon öppnade dörren. Jag tackade för lånet, jag hörde henne återigen upprepa ordet "varsågod", som tidigare, och innan hon stängde dörren (jag hängde mig in genom hennes dörrpost med halva kroppen för att hinna ställa min sista fråga innan jag fick dörren i ansiktet) frågade jag upphetsat om hon hade en mattpiska.
Hon tittade på mig med stora ögon och höjda ögonbryn.
"Jag tänkte piska köksmattan, för den är ju inte skitig eller så utan bara lite hundhårig (bra ordförråd man har) och här uppe på taket finns det ju en sån ställning man kan använda till det..."
"Varsågod".
Samma sak igen. "Tack tack tack, gud vad du är snäll, trodde dom slutat tillverka såna här..."

Hämtade mattan och gick upp där piskningen skulle äga rum. En konstig jävla ställning som jag inte fattade nånting av. Eller så var det bara jag som var förbannat dum och ställningen var felfri. Hursomhelst, slängde upp mattan som halkade ner. Jag hängde upp den, samma sak hände igen. Hängde upp mattan.. men vänta, var detta deja vu? ..som ramlade ner igen. Efter ungefär 10 upphängningar och lika många nedhasningar med mattan som måste varit i trotsåldern, kände jag att humöret började dala ända ner till källarvåningen. I precis det ögonblicket fick jag i det närmaste ögonkontakt med en tjej och två killar på andra sidan gården, på en balkong i samma höjd. Den ena av dom satt ihopvikt av skratt, och dom andra var inte sena att haka på.
Då fick det fan vara nog med mattpiskning för mig.
FÖR ALLTID. (Hur många 21-åringar finns det för den delen som piskar mattor? Den terapeut som nånsin kan hjälpa mig lösa frågan varför JAG gjorde det, ska jag ge min AB Tronic från TV-shop!)

Känner mig tvungen att skriva in klassikern "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete". Men jag tror nog att jag lätt skulle föredra ett rent helvete. Det låter roligare.

SwivelSweeper

---

Från Tisken & blommor jag fått av världens bästa mami =) Ni är allt, jag älskar er!
   
 

För den som trodde att jag på något sätt omkommit,

dött eller kastat in handduken kan jag härmed intyga motsatsen. Även om jag kände mig lite halvneurotisk och döende några gånger under den där veckan. I det stora hela gick allt bra, fast jag var helt övertygad om att allt skulle jävlas. Den inställningen fick jag så fort jag släpat min blytunga resväska och till råga på allt, gitarren också, och vi skulle gå och väga in väskorna. Kärringen på andra sidan (runt 25 år) var helt och fullt upptagen med att skratta åt hennes arbetskamrat som hade fått fel på maskinen som skriver ut bagagelappar. Den slutade nämligen aldrig spotta ut såna, och under tiden incheckningsfröknarna i samförstånd stog där och fnissade, blev kön bakom oss blev längre och längre. Folk blängde surt på mig som om det var mitt fel att det tog lång tid. Till slut lyckades vi fånga hennes uppmärksamhet (det var säkert mitt munsår som gjorde jobbet). Vi ställde upp väsdkorna, hon harklade sig en aning och sa glättigt "Hm! Nu är det ju såhär att man faktiskt bara får ha max 20 kg per person och nu har ni en övervikt på 8 kg!" Gissa vems väska det handlade om. "Sen är det ju inte helt vanligt att man brukar ta med sig musikinstrument på charter. Ahh, och så är det så att det kostar 50 kr per kilo som man har övervikt. Men jag kan knappa in så ni bara får 4-5 kg, mer än så kan jag inte göra!" Hon gav mig en snabb blick och hon måste blivit totalt vettskrämd över mitt munsår, för hon drog ett snabbt, andetag och pep "eller ja, ni kan få det gratis!" Vi tackade så mycket och gick vidare.

Den helvetiska ditresan


Planet var naturligtvis försenat med en timme. Men då hann jag utföra en mindre operation i mitt eget ansikte genom att picka hål på munsåret, sätta fast ett Compeed munsårsplåster (som jag rev bort efter en kvart, smått panikslagen av att det kanske skulle göra saken värre). Sedan åt vi kebabtallrik, kissade, rökte, kissade igen, tog några bloss till, försökte klämma ut några sista droppar ur blåsan och varmrökte lite mer cigg innan vi slutligen fick gå på planet.

   

Vi var ganska trötta alla tre, så vi tänkte försöka sova lite. Men bakom oss satt två, kanske t o m tre, stockholmsjävlar från Stureplan som betedde sig som att dom var 14 respektive 15 år gamla. Dom verkade vara stolta över att en av dom ägde en sladdlös mobiltelefon med musik i och spelade gång på gång ledmotivet till Sällskapsresan. När jag efter tredje gången kände hur det började hetta om kinderna, både p g a deras damp-aktiga beteende med att köra knäna i ryggen och fnittra värre än ett gäng lössläppta fjortisar inlåsta i ett rum med en hembränningsapparat, spelade dom den en gång till. Så trött, förbannad, sliten, elak på omvärlden och bitter på att det motsatta könet överhuvudtaget existerar har jag nog aldrig varit, som när vi klev av planet.

När vi kom fram var det mörkt och 50°c tryckande hetta. Flygplatsen var mindre än en skokartong och jag blev upprörd över att jag inte fattade vad det stog på skyltarna. Eftersom vi hade tagit ospecifierat boende, måste man ju ställa sig i en speciell kö och lydigt ta emot papper på vilket boende man får utan att klaga. "För det är redan uppgjort och det finns iiiingenting man kan göra åt saken" som jag fick förklarat för mig en gång i tiden av en 180 cm lång reseledarblondin med 30 kilos silikonpattar.

Det är så oerhört fascinerande att bevittna pensionärerna som med näbbar och klor försöker komma först i kön i hopp om att dom ska få ett femstjärnigt lyxhotell. Man kan se i ögonvrån hur dom försöker gnessa sig förbi med sina minimala resväskor, svettiga i pannan och med panik i blicken.
Värre är det när man ska åka därifrån. Det är vid den tidpunkten som folk får för sig att dom aldrig kommer hinna med bussen och att dom kommer få stå kvar på flygplatsen tills det är dags att åka hem igen. Medans vi köade såg man hur en tant som tog sina sista krafter och kom halvspringande tillbaka med papperet hon nyss blivit tilldelat, och ropade halvt hysteriskt "BUSS 53, det FINNS ingen buss 53!"
Reseledaren: "jodå, det gör det, den står bakom buss 26 som står bredvid pelaren 10 meter bort."
Tanten klapprade iväg efter bästa förmåga i sina klarröda klackskor, tvärstannade, och med uppspärrade ögon och viss irritation i rösten kom hon tillbaka till disken.
"Jag är helt säker, jag ser inte så dåligt må du tro, mer än att jag kan konstetera att den bussen inte finns! Den står inte där! Alla andra nummer ser jag, men inte buss 53!"
Så fick hon förmodligen plötsligt syn på någon som kan ha varit någon som satt fem rader längre fram i planet som hon stannat och småpratat med när hon blivit ståendes i gången i väntan på att få gå på toaletten, (som hon nog tyckte att hon blev bästa väninna med) och hon ryckte glatt åt sig väskan och följde efter.

Väl på bussen, var det en skånsk thailändare som pratade konstant hela vägen till hotellet, dvs i vårat fall ungefär 40 minuter. Emellanåt så sa han lite upprört "ja, det verkar inte vara så många som lyssnar, ni är väl trötta, men hur som helst så är Kretas högsta berg Psiloritisberget..." Och det märktes att folk började tröttna ur på sina håll för vissa slutade t o m att fläkta sig med den utdelade broscyren och lät huvudet hänga på axeln tills dom började snarka.

Destination Trulakis Village - Chania

Hotellet var fyrstjärnigt och på hela veckan kunde jag inte se varken kackerlackor eller sandkorn i lägenheten (efter att städerskan varit där naturigt vis, för själv drog jag in ett par kilo varje dag som jag hade i min bikini och mellan tårna i mina flipflopskor). T.h kan man skåda 2/3 av mitt lilla matförråd (som jag faktiskt delade med mig av).
   

Det första vi gjorde när vi vaknade dagen efter var att gå ner på stranden. Och efter att ha somnat i fem timmar i solen, kan jag utan att överdriva berätta att jag brände mig. Känslan av att vara friterad, och dessutom dragit på mig en ögoninflammation var helt underbar. Så dom kommande två dagarna fick jag vackert sitta inne med mitt munsår och andra åkommor. Jag roade mig då med att titta på TV-shop på grekiska där samma grejer visades ungefär en miljon gånger. Blev så sugen på att köpa både Dual Drill och Roto Duster, den roterande dammvippan, bara för att.
   
Förutom att förundras över TV-shopens alla artiklar så skyndade jag mig ner till affären och köpte öl. (För att inte få blåsor även på ryggen, vilket fulländat mitt redan då toppenhumör över att behöva sitta inne). Efter det satt jag och räknade fimpar i askfatet och funderade över att det på grekiska lika gärna kan stå att cigaretter både är hälsosamt och förlänger livet.
   

Den kryddstarka maten & specialare till förrätt

Då det inte fanns så himla många uteställen så svettades jag förmodligen på nåt sätt ut all alkohol jag nånsin druckit i hela mitt liv. Maten var lite underlig för den smakade typ ingenting, när man letade efter något starkare så kunde kyparen dyrt och heligt försäkra om att "titta här, den och den, och nr 17, har definitivt sting!" direktöversatt betydde det att det smakade salt. Och olivolja naturligtvis. För i princip allt var indränkt, kokat, stekt och garnerat med det. Tsatziki kostade omkring 50 kr att få som förrätt. Vilket vi första kvällen beställde. Min blev dock inte att smaka riktigt som den skulle, då jag utan alkhoholens påverkan, kom åt vinglaskanten med lillfingernageln och skvätte ut allt i min lilla förrät inklusive i knät. Så det droppade och rann ner på golvet. Jag uppmanades att undvika stora rörelser och att bete mig normalt för att inte dra uppmärksamheten till oss. Ett räddningsarbete påbörjades snabbt och effektivt, med diskreta servettgnuggningar och pappersräckningar under bordsduken.

Något som däremot väckte lite större uppmärksamhet var att jag en kväll beställde en vinflaska. Som bara jag skulle ha. Det dukades fram glas åt oss tre, och servitören blev mycket förvirrad när vi försökte förklara att flaskan bara var till mig.
Erika: "No, no wine for us. Just for her".
Servitören: "Just for her?" han höjde ögonbrynen och jag trodde att hans kobruna grekiska ögon skulle ramla ut.
Erika: "We share a bottle of water. She'll drink the wine":
Servitören: (började förbryllad att skaka lite på huvudet, gav mig en menande blick ungefär som att han ville skrika "alkis" på sitt modersspråk rätt in i örat på mig) "OK ladies, water for you and wine for her!"

Zorba

Något som var ännu mer pinsamt än att spilla vin i hela knät, var när vi åt på hotellet en kväll och det var grekisk afton. Två halvamatörer höll varann i händerna och stampade runt ett tag, sen blev det dags att rycka med alla fula turisterna att dansa Zorba. När vi märkte att det började bli dags för gruppförnedring och dom började dra upp folk från sina bord, tände vi tre samtidigt en varsin cigarett och började stirra ner i bordet.

Vi kom på diverse ursäkter, som att jag skulle säga att jag var för full eller att jag precis bröt benet fast jag bara suttit stilla och ätit min middag. En annan plan var att införskaffa tre rullstolar att sätta oss i, alternativt kedja fast oss i plexiglaset bredvid. Jag tänkte även säga "I have no legs!" när dom började slita och dra i våra armar. Jaja, svart humor när den är som bäst. Vi lyckades hursomhelst komma undan.



Elafonissi

Linnéa hade berättat för mig att ett ställe man bara måste åka till var Elafonissi. En strand som hade inslag av rosa, och vattnet var klart och turkost med vit sand. Så det var säkert en underbar plats att vara på, för den som kunde njuta av sol och värme. Själv fick jag ligga fullt påklädd inlindad i ett lakan uppdraget över huvudet. Ibland var jag tvungen att titta fram för att ta lite luft, och jag kunde då se att folk såg förvånade ut över att det rörde sig från nånting som såg ut att vara en vit liksäck. Fem timmar senare var det äntligen dags att bege sig hemåt igen i en buss fullproppad med svettiga människor som luktade som lagen saltgurka ligger i. Man åkte förbi en ravin på ditvägen, och när man började närma sig samma ställe på hemvägen så skrek den norska reseledaren i högtalaren och frågade om någon hade lust att göra ett fotostopp vid ravinen. Ingen vågade räcka upp handen förutom en lönnfet liten farbror längst fram med en vit solhatt. Så tack vare honom blev vi alltså stillastående i 10 minuter utan AC. För när den lilla farbrorn skulle gå ut och ta kort, ville helt plötsligt alla andra också det. När alla skulle på bussen igen var det många som tittade på honom ungefär som att tacka för att han räckte upp handen när dom själva inte vågade. Jag trodde jag skulle avlida. Vad är det att ta kort på, en massa sten? Tur att vi var dom enda som fattade att ett stenras inte är roligt att se på kort, inte ens när man kommit hem och ska visa gammelfarmor bilderna.



   
     
   
     
   


   

     

   


Face off

Sista dagen på stranden blev Erika sugen på att ta en halvkroppsmassage. Jag var lite skeptisk när jagiakttog den lilla thailändskan när hon ivrigt sprang fram och tillbaka och kryssade mellan solstolarna med sin skylt med priser på. Hon hade världens största påklistrade leende, och om folk tackade nej så tog hon ett steg tillbaka och bugade sig. Väl framme vid våra stolar, höll hon upp skylten och Erika sa vad hon ville ha. Jag funderade på om jag bara skulle ta en huvudmassage, då jag inte kände för att nån skulle klämma och knåda mig på ryggen så jag skulle vara helt mörbultad på hemresan. Så jag frågade om det och det priset gällde 30 minuter. På två röda sekunder hade hon ryckt upp sin walkietalkie ur fickan och ringde på förstärkning. Redan där missuppfattade hon att jag ville ha massage, jag ställde ju faktiskt bara en fråga. 4 sekunder senare stog det en manlig massör från samma land och såg väldigt glad ut. Jag försökte förklara för massagetanten att jag inte ville ha någon massage (för när hon ringde på förstärkning blev jag genast obstinat). Men då var det redan kört för innan jag visste ordet av så hade herr Thailand planat ut mig på solstolen och han börjat massera min hårbotten. Jag tänkte att det fick gå ändå, och hoppades att han förstog att jag bara skulle ha huvudmassage eftersom det var det jag pratade med lilla massagefrun om innan hon blev hysteriskt glad och ringde efter sin kompanjon. Efter tio minuter ringde hans klocka, vilket ju var längden som jag ville bli masserad. För vid det laget ville jag inget hellre än sjunka långt, långt ner i sanden och försvinna. Som han gned, tussade, pillade, pickade, drog och höll på med mitt stackars ansikte. Att han hade grus på hela handflatorna gjorde inte saken bättre. Det äckligaste av allt var när han med sina fingrar (som för övrigt luktade surt, förmodligen efter att ha behandlat en 70-årig matglatt fruntimmer från Danmark) och naglar började riva mig i hårbotten. Tänkte på hur många huvudlöss som hoppat ombord på hans masserande fingrar. Jag fick helt enkelt mestadelen av tiden låtsas att jag var någon helt annanstans och inte i gapet på en galen masserande karl. Jag kunde dessutom identifiera mig hur det måste känts för Nicolas Cage och John Travolta i filmen Face off. Var nämligen helt övertygad om att jag inte skulle ha något ansikte kvar!



När det var klart och jag satt mig upp och betalat (för vad jag trodde enbart var för huvudmassage som jag sagt till om) gav han mig världens elakaste blick. Om blickar kunde döda hade jag legat 5 meter ner i en urna med elefanter på vid det här laget. Han började konversera i rappt tempo med den lilla kvinnan och han var märkbart jättearg. Jag hade alltså gett honom för lite för att han även dunkat på mina axlar (som jag INTE bett om). Så det var bara att ge honom en hundring till och hela kalaset gick på 20 euro. Det kommer ta lång, lång tid innan jag kommer över detta och kanske även ett och annat terapisamtal.

Gissa om det var riktigt jävla underbart skönt att komma hem till Sverige igen, där det åtminstone är lite kyla. Har hursomhelst haft en toppenresa, tack tjejer för allt skoj =)

Kalispera