En rapport från västfronten
Ladda, sikta, skjut!
Om man var senil och inte visste vart man bodde så skulle man kunna tro att man var stationerad soldat i Gazaremsan. Jag vill påpeka att det i dagsläget inte finns allt för mycket som skiljer Järnet från Palestina och läget är just nu kritiskt. Utomhus luktar det så mycket krut att man kan tro att hundratals Baja-Major blivit omkullputtade och välta över det en gång så vackra området beläget i utkanten av Falu Centrum. Barn skriker och raketer avfyras, det knastrar och smäller och röken ligger tät omkring bostäderna. Eftersom invandrarsläktena inte har sån stor koll på vilken dag som är Nyårsafton i och med att dom började avfyra skott redan för en månad sen, är det ännu oklart hur länge det kommer hålla i sig. Troligtvis ända fram till midsommar. Och som bilden visar kan man se hur glad Claes Elfsberg är för den fortsatta rapporteringen från Faluns ghetto Järnet. Han ska i ett uttalande ha sagt att "jag är så spänd av förväntan och förhoppning inför det faktum att detta slumområde kan bli utsatt för bränder, att jag inte kan behålla maten och det rinner rakt igenom mig".
Vill avsluta året med ett stort tack till Kopparstaden för att temperaturen i lägenheten är så låg att man epilepsi-aktigt får ligga och skaka under täcket varje natt. Jag råkar äga en värmekudde som jag brukar bränna på i micron tills det börjar lukta popcorn. Dock hjälper den inte för om täcket åker av om så en liten, liten millimeter, så kommer det in både kallfronter och nordanvindar. Mitt hjälplösa kämpande mot detta fenomen har orsakat feber (eller så är det bara tanken på att jag kommer sluta mina dagar på det här slagfältet) så nu känner jag mig som en disktrasa. Fast jag ringer gårna in det nya året med syrgas och respirator, finns det nåt som skulle vara roligare? Men man ska vara tacksam för att man är sjuk ibland så man har nån slags uppfattning om man är frisk. Annars skulle man ju gå runt och kanske få för sig att man är odödlig och lägga sig och läsa Dagens Nyheter på en järnvägsräls.
Nästa år kan man hoppas på att inte bli varken kleptoman, schizofren eller mytoman. Inte heller anorektiker, dyslektiker eller bibliotikarie. Om jag eventuellt skulle bli...
1) Kleptoman så skulle jag sikta in mig på att stjäla mina egna saker för att orsaka så liten irritation från mina medmänniskor som möjligt. Man är ju trots allt en god medborgare.
2) Schizofren, hoppas jag att det blir en någotsånär normal personlighet man måste dela funderingar med. Annars skulle det bli hemskt jobbigt.
3) Mytoman, skulle min bästa lögn vara att jag känner en kille som känner en tjej vars mosters mans brors grannes barns hund har kissat på Göran Perssons kostängsel.
4) Anorektiker - risk obefientlig (jag är den enda som inte fryser på vintern, man är ju den som skulle klara sig både bäst och längst om det blev nödår! Detta gäller dock inte när man ligger i sängen på väg in i djupsömn. Vad säger ni om det då Heidi Klum och Cindy Crawford, synd att ni skulle vara dom första att trilla pinn)
5) Dyslektiker - skulle detta problem uppstå så skulle jag genast utbilda mig till bibliotikarie, just för att det skulle vara en så lustig kombination.
6) Bibliotikarie - om jag någon gång skulle lida av tillfällig sinnesförvirring och av en händelse bli en sån där tråkig människa med svarta glasögon och beige-bruna kläder och bläddra i böcker med röda naglar, så skulle jag också se till att jag tappade läsförmågan. Bara för sportens skull.
...TACK också till
- tidningsutdelaren som för varje söndag försöker slå personligt rekord i att på hårdast möjliga sätt dunka ner reklamen i brevinkastet.
- Magnus Samuelsson för att han skämmer ut både Sverige och svensk TV genom att medverka i Let's Dance.
- tjejen i kassan på Systemet för hennes många, många "hejheeej".
- nötterna i garderoben på Magasinet som förgyllde juldagsnattens sista timmar
- Anders Svensson, vem nu det kan vara.
- vaktmästaren som aldrig bytte mina demolerade persienner
- mina vänner som får agera personliga assistenter årets alla dagar
Happy New Year!
Ellinor Westberg,
ansvarig skribent
elliefant.blogg.se
Om man var senil och inte visste vart man bodde så skulle man kunna tro att man var stationerad soldat i Gazaremsan. Jag vill påpeka att det i dagsläget inte finns allt för mycket som skiljer Järnet från Palestina och läget är just nu kritiskt. Utomhus luktar det så mycket krut att man kan tro att hundratals Baja-Major blivit omkullputtade och välta över det en gång så vackra området beläget i utkanten av Falu Centrum. Barn skriker och raketer avfyras, det knastrar och smäller och röken ligger tät omkring bostäderna. Eftersom invandrarsläktena inte har sån stor koll på vilken dag som är Nyårsafton i och med att dom började avfyra skott redan för en månad sen, är det ännu oklart hur länge det kommer hålla i sig. Troligtvis ända fram till midsommar. Och som bilden visar kan man se hur glad Claes Elfsberg är för den fortsatta rapporteringen från Faluns ghetto Järnet. Han ska i ett uttalande ha sagt att "jag är så spänd av förväntan och förhoppning inför det faktum att detta slumområde kan bli utsatt för bränder, att jag inte kan behålla maten och det rinner rakt igenom mig".
Vill avsluta året med ett stort tack till Kopparstaden för att temperaturen i lägenheten är så låg att man epilepsi-aktigt får ligga och skaka under täcket varje natt. Jag råkar äga en värmekudde som jag brukar bränna på i micron tills det börjar lukta popcorn. Dock hjälper den inte för om täcket åker av om så en liten, liten millimeter, så kommer det in både kallfronter och nordanvindar. Mitt hjälplösa kämpande mot detta fenomen har orsakat feber (eller så är det bara tanken på att jag kommer sluta mina dagar på det här slagfältet) så nu känner jag mig som en disktrasa. Fast jag ringer gårna in det nya året med syrgas och respirator, finns det nåt som skulle vara roligare? Men man ska vara tacksam för att man är sjuk ibland så man har nån slags uppfattning om man är frisk. Annars skulle man ju gå runt och kanske få för sig att man är odödlig och lägga sig och läsa Dagens Nyheter på en järnvägsräls.
Nästa år kan man hoppas på att inte bli varken kleptoman, schizofren eller mytoman. Inte heller anorektiker, dyslektiker eller bibliotikarie. Om jag eventuellt skulle bli...
1) Kleptoman så skulle jag sikta in mig på att stjäla mina egna saker för att orsaka så liten irritation från mina medmänniskor som möjligt. Man är ju trots allt en god medborgare.
2) Schizofren, hoppas jag att det blir en någotsånär normal personlighet man måste dela funderingar med. Annars skulle det bli hemskt jobbigt.
3) Mytoman, skulle min bästa lögn vara att jag känner en kille som känner en tjej vars mosters mans brors grannes barns hund har kissat på Göran Perssons kostängsel.
4) Anorektiker - risk obefientlig (jag är den enda som inte fryser på vintern, man är ju den som skulle klara sig både bäst och längst om det blev nödår! Detta gäller dock inte när man ligger i sängen på väg in i djupsömn. Vad säger ni om det då Heidi Klum och Cindy Crawford, synd att ni skulle vara dom första att trilla pinn)
5) Dyslektiker - skulle detta problem uppstå så skulle jag genast utbilda mig till bibliotikarie, just för att det skulle vara en så lustig kombination.
6) Bibliotikarie - om jag någon gång skulle lida av tillfällig sinnesförvirring och av en händelse bli en sån där tråkig människa med svarta glasögon och beige-bruna kläder och bläddra i böcker med röda naglar, så skulle jag också se till att jag tappade läsförmågan. Bara för sportens skull.
...TACK också till
- tidningsutdelaren som för varje söndag försöker slå personligt rekord i att på hårdast möjliga sätt dunka ner reklamen i brevinkastet.
- Magnus Samuelsson för att han skämmer ut både Sverige och svensk TV genom att medverka i Let's Dance.
- tjejen i kassan på Systemet för hennes många, många "hejheeej".
- nötterna i garderoben på Magasinet som förgyllde juldagsnattens sista timmar
- Anders Svensson, vem nu det kan vara.
- vaktmästaren som aldrig bytte mina demolerade persienner
- mina vänner som får agera personliga assistenter årets alla dagar
Happy New Year!
Ellinor Westberg,
ansvarig skribent
elliefant.blogg.se
Hej, jag heter Ellinor och jag är...
...en överlevare av juldagen!
Alla har totalsågat jippot på Magasinet och det är inte alls undra på. Den totala hysterin var när man skulle hämta ut jackan, och Sverige har ju som bekant bland världens sämsta kö system. Man är väl helt enkelt för korkad för att veta hur man gör. 1700 sålda biljetter, vad händer om alla dom människorna envisas med att ta tillbaka sina tillhörigheter samtidigt? Jag har aldrig varit med om liknande. Folk trampade och stampade för glatta livet för att komma fram, och väl framme stod där förmodligen jordklotets mest inkompetenta personal.
Volontär arbetande tanter som var långsammare än en grupp 90-åringar arbetandes i en bar en löningslördag. Kan inte för mitt liv förstå hur man kan sätta såna människor på samma ställe och dessutom ta dom som t o m läste siffrorna upp och ner och letade på fel ställe. Om någon lämnat in en väska och en jacka, fick den personen två lappar. Det säger sig kanske självt att om man räcker fram två lappar, ska man ha två saker tillbaka? Men nejnej, det förstog inte Gertrud och Anna-Lisa eller vad dom nu kan ha hetat. Dom gav istället tillbaka en sak, och när personen i fråga påpekade detta så svarade dom "ojdå" , strök sig lite bedrövat i pannan och frågade sedan "hur såg den andra saken ut?" så hasade dom sig iväg in i nåt mörkt hörn och lyste med ficklampan efter något som inte fanns för dom antagligen lämnat ut det till någon annan.
Allas värsta överlevnads instinkter kom fram, och folk puttades, armbågades, fräste och spottade. Själv stog jag längst fram och höll på att bli platt som ett A4-ark. I ungefär en timme bevittnade jag dom långsammaste personerna i hela det mänskliga släktet och deras ointellegens att läsa nummer, och jag trodde jag skulle tappa öronen av allt skrikande. När folk måste hoppa över kravallstaketet för att hämta sina egna saker är det ju lite fel nånstans. Och kravallstaket, jag säger då det. Det kan vara okej på en konsert med U2 eller Kiss, men i lilla Falun vid en garderob? Man har ju en tendens att överdriva saker här.
Hursomhelst så försökte jag med alla medel få kontakt med den överambitiösa personalen genom att skrika alla tänkbara namn. "Doris! Agneta! Carina! Bettan! Maj-Lis! Ingegärd! Eva! Gerd! Ulla! Kristina! Britta! Marie!..." tänkte ju att jag någongång skulle träffa rätt och få uppleva en "Plötsligt händer det"-scen. Men kärringarna verkade vara namnlösa så det gav jag upp rätt fort. Stackars Paulsson ramlade två gånger (eller ja blev nerpressad) så hon fick lov att dra sig upp i någons byxficka.
Jag trodde många gånger att jag höll på att sjunga på sista versen men jag såg mitt liv passera revy och tänkte att det inte skulle få sluta just där, just då. Jag fick en idé om att skrika att det fanns en bomb men då hade väl någon blivit sur för det också. Men folk hade ju kanske åminstone flyttat på sig. Fast kanske inte, för i Sverige tror jag att man nog skulle kunna offra sitt liv och bli sprängd i bitar bara man får sin jacka.
Nej, det var det mest intressanta jag varit med om på länge måste jag säga. Nu är det bara 361 dagar kvar tills nästa gång så det är lika bra att börja ladda igen. Och några andra som börjat ladda är dom små invandrarbarnen som skjuter raketer för det vilda från morgon till kväll. Men eftersom dom har så tråkigt så får dom sig ju i alla fall ett happening om någon av dom råkar stå lite för nära en påtänd stubin. Den som lever får se.
Så var det snart nytt år med nya djävulskaper!
Ring klocka ring
Ett litet inbördeskrig i juletider
Vill dom ha den ryska nationalsången på högsta volym,
om och om igen, så ska dom absolut få det. Satt uppe och pluggade till halv fem imorse så man kände sig ju lite halvsliten när man vaknade till musik som fick trumhinnorna att vibrera. Om man tänker sig att man satt 75% av afrikas invånare i en liten hydda med bara en trumma, så lät det. Med inslag av några slags gallskrik som hörde till musiken. Detta inträffade kl nio, vilket jag kände inte riktigt var var jag behövde höra. Jag lyckades (jag vet inte hur, av ren och skär utmattning gissar jag) somna om. Efter en timme eskalerade ljudnivån och vid den tidpunkten så att det lät som att mina kära grannar hade ett litet kafferep i mitt vardagsrum.
För tillfället spelar jag en persisk låt så att fönsterrutorna skallrar, men risken finns ju att dom bara tycker att det låter bra. Så det är därför som den ryska nationalsången är ett väldigt säkert kort, för vem tycker egentligen att den är bra. Nåt som säkerligen inte uppskattas är nog God save the Queen så den får klinga ut lite senare.
Tro inte att jag är bitter, det är ju snart juldagen. Då ska man vara glada. Skit i julafton, mindre viktigt vem som gick och dog och genomförde en random återuppståndelse. Julen handlar ju totalt om öl, sprit och uppenbarligen om vem som kan spela sitt hemlands musik högst. Men vid närmare eftertanke så är jag ju inte från nåt av länderna vars nationalmusik jag spelar så det får helt enkelt bli nåt i stil med typ Sven Ingvars. Men min slutsats är fan ta dom som började med alla dessa traditioner, det är utan tvekan det jävligaste man kan råka ut för som människa. En skrikande, walande Maria Carey i varenda affär, annars nån liten unge som sjunger om att morsan är otrogen med jultomten.
Jag gick in på Youtube och såg att det fanns ett klipp med Tommy Körberg där han framför O Helga natt, och beskrivningen var "Tommy tar i så han skiter på sig. Maffigt!" Oooooh ja, det låter spännande att se när Körberg tar i så att ringmuskeln ger vika. Verkligen. Julstämning liksom!
Nej, nu får man ta sig en stänkare och krypa under täcket igen. (Ska man bli tvungen att informera om all ironi? Hm, vi befinner oss i Sverige.. så ja antagligen).
God Jul
om och om igen, så ska dom absolut få det. Satt uppe och pluggade till halv fem imorse så man kände sig ju lite halvsliten när man vaknade till musik som fick trumhinnorna att vibrera. Om man tänker sig att man satt 75% av afrikas invånare i en liten hydda med bara en trumma, så lät det. Med inslag av några slags gallskrik som hörde till musiken. Detta inträffade kl nio, vilket jag kände inte riktigt var var jag behövde höra. Jag lyckades (jag vet inte hur, av ren och skär utmattning gissar jag) somna om. Efter en timme eskalerade ljudnivån och vid den tidpunkten så att det lät som att mina kära grannar hade ett litet kafferep i mitt vardagsrum.
För tillfället spelar jag en persisk låt så att fönsterrutorna skallrar, men risken finns ju att dom bara tycker att det låter bra. Så det är därför som den ryska nationalsången är ett väldigt säkert kort, för vem tycker egentligen att den är bra. Nåt som säkerligen inte uppskattas är nog God save the Queen så den får klinga ut lite senare.
Tro inte att jag är bitter, det är ju snart juldagen. Då ska man vara glada. Skit i julafton, mindre viktigt vem som gick och dog och genomförde en random återuppståndelse. Julen handlar ju totalt om öl, sprit och uppenbarligen om vem som kan spela sitt hemlands musik högst. Men vid närmare eftertanke så är jag ju inte från nåt av länderna vars nationalmusik jag spelar så det får helt enkelt bli nåt i stil med typ Sven Ingvars. Men min slutsats är fan ta dom som började med alla dessa traditioner, det är utan tvekan det jävligaste man kan råka ut för som människa. En skrikande, walande Maria Carey i varenda affär, annars nån liten unge som sjunger om att morsan är otrogen med jultomten.
Jag gick in på Youtube och såg att det fanns ett klipp med Tommy Körberg där han framför O Helga natt, och beskrivningen var "Tommy tar i så han skiter på sig. Maffigt!" Oooooh ja, det låter spännande att se när Körberg tar i så att ringmuskeln ger vika. Verkligen. Julstämning liksom!
Nej, nu får man ta sig en stänkare och krypa under täcket igen. (Ska man bli tvungen att informera om all ironi? Hm, vi befinner oss i Sverige.. så ja antagligen).
God Jul
Tolv koppar kaffe och 200 gram choklad senare
Jag är bäst på att inte hinna med saker!
Alla vet väl vid det här laget att jag är ungefär lika snabb som en snigel som tagit nedåt tjack. Jag är fruktansvärt bra på att skjuta upp saker så att jag får skriva konstant i närmare ett dygn, och idag har varit en sån dag. Igår hade jag en teori om att jag skulle hinna göra provet innan jag drog igång med mina helgnöjen, men istället för att göra det så hittade jag på en dammvippa som jag gick runt och duttade med lite sporadiskt. Efter det duschade jag när jag var klar 40 minuter senare hann jag inte göra annat än att klä på mig innan jag skulle gå. Lite kläder är ju aldrig fel om man inte vill skrämma folk så att dom hamnar på sluten avdelning med en sån där skön, vit tröja. Jag hann alltså inte under några omständigheter plugga. Och det var mer än nära att jag inte hann ikväll heller, jag skickade iväg provet med tre minuters marginal, innan det blev nytt dygn. Hade jag fått för mig att jag skulle gå och skala en mandarin i ultrarapid hade det alltså blivit ogiltigförklarat. Det är ju visserligen skönt att inte vara överhetsig i humöret men man kan faktiskt få magkatarr av att vara för långsam också.
Så nu sitter jag här, högre än berget Mount Elbrus i Kaukasus för att jag är speedad på koffein och för några minuter så älskar jag livet. En kort stund av eufori infann sig men nu när jag börjar fundera på att man faktiskt förmodligen inte kommer hinna dö av en hjärtatack till morgondagen. Vilket innebär att jag fortfarande har saker kvar att göra. Om jag väljer att plocka döda blad från mina blommor och putsa spisluckan istället får jag helt enkelt spela lika dum som min lärare redan tror att jag är. Att låtsas att jag inte kommer ihåg hur man gör för att gå in på startmenyn på datorn och öppna internet eller nåt. För imorgon ska nämligen jag och Tivolind ner på stan och julshoppa. Eller, hon ska shoppa och jag ska titta på. Men det brukar ju sluta med att jag är den som har så många kassar att jag får röra mig som en stelopererad sengångare.
Imorgon ska jag gymma utav bara helvete tills artärerna blir lila. Eller ja, den energin har jag i alla fall nu efter allt kaffe. Att jag tröstätit en 200 grams chokladkaka kanske också spelar roll i sammanhanget. Jag ska nog inte bruka varken socker eller koffein, jag känner att jag blir alldeles för glad. Om man blir tilldelad en viss dos av lycka i livet kanske man ska spara på den tills man bättre behöver den. Om jag skulle få för mig att gå ut i skogen och vara verksam med en motorsåg och råka såga av mig benet. Ytterst osannolikt, men jag tror man skulle behöva vara lite glad om man hamnade i en lasarettssal med konstigt folk. En gång träffade jag en liten tant som satt på sängkanten och läste högt ut "Damernas värld" om drottning Silvia. Bredvid sängen satt hennes man och väntade på att hon skulle bli klar nån gång. Efter ungefär 20 minuter sänkte hon tidningen, hoppade till av förvåning och sa sedan irriterat "är du kvar än?"
Hon mittemot var senil och hade brytit armen så den var gipsad. Hennes närminne var inte helt felfritt, då hon var tredje minut hastigt satte sig upp så droppställningen höll på att vicka, och sa på finaste stockholmska samma fras varje gång; "Ursäkta, vet du vilken tid tåget går? Jag ska till Uppsala förstår du och har lite bråttom!" . Efter att ha fått förklarat för sig att hon befann sig på lasarettet och inte på en tågstation, lade hon sig ner och vilade i ungefär 2,5 minut innan samma scen spelades upp igen.
Det måste vara skapligt skönt att ha sånt kort minne. Nu är det ju inte långt ifrån i mitt fall eftersom jag knappt minns vad jag gjorde i förrgår. Får nog lov att börja föra någon slags dagbok så att man på nåt vis blir medveten om sin egen existens och minns vad man heter och så. Det är ju alltid en fördel att minnas såna saker, annars blir det så jobbigt om man hamnar i en situation där man måste presentera sig. Lite halvpinsamt att tro att man heter Gertrud och kommer från Stora Skedvi menar jag.
Nescafé!
Alla vet väl vid det här laget att jag är ungefär lika snabb som en snigel som tagit nedåt tjack. Jag är fruktansvärt bra på att skjuta upp saker så att jag får skriva konstant i närmare ett dygn, och idag har varit en sån dag. Igår hade jag en teori om att jag skulle hinna göra provet innan jag drog igång med mina helgnöjen, men istället för att göra det så hittade jag på en dammvippa som jag gick runt och duttade med lite sporadiskt. Efter det duschade jag när jag var klar 40 minuter senare hann jag inte göra annat än att klä på mig innan jag skulle gå. Lite kläder är ju aldrig fel om man inte vill skrämma folk så att dom hamnar på sluten avdelning med en sån där skön, vit tröja. Jag hann alltså inte under några omständigheter plugga. Och det var mer än nära att jag inte hann ikväll heller, jag skickade iväg provet med tre minuters marginal, innan det blev nytt dygn. Hade jag fått för mig att jag skulle gå och skala en mandarin i ultrarapid hade det alltså blivit ogiltigförklarat. Det är ju visserligen skönt att inte vara överhetsig i humöret men man kan faktiskt få magkatarr av att vara för långsam också.
Så nu sitter jag här, högre än berget Mount Elbrus i Kaukasus för att jag är speedad på koffein och för några minuter så älskar jag livet. En kort stund av eufori infann sig men nu när jag börjar fundera på att man faktiskt förmodligen inte kommer hinna dö av en hjärtatack till morgondagen. Vilket innebär att jag fortfarande har saker kvar att göra. Om jag väljer att plocka döda blad från mina blommor och putsa spisluckan istället får jag helt enkelt spela lika dum som min lärare redan tror att jag är. Att låtsas att jag inte kommer ihåg hur man gör för att gå in på startmenyn på datorn och öppna internet eller nåt. För imorgon ska nämligen jag och Tivolind ner på stan och julshoppa. Eller, hon ska shoppa och jag ska titta på. Men det brukar ju sluta med att jag är den som har så många kassar att jag får röra mig som en stelopererad sengångare.
Imorgon ska jag gymma utav bara helvete tills artärerna blir lila. Eller ja, den energin har jag i alla fall nu efter allt kaffe. Att jag tröstätit en 200 grams chokladkaka kanske också spelar roll i sammanhanget. Jag ska nog inte bruka varken socker eller koffein, jag känner att jag blir alldeles för glad. Om man blir tilldelad en viss dos av lycka i livet kanske man ska spara på den tills man bättre behöver den. Om jag skulle få för mig att gå ut i skogen och vara verksam med en motorsåg och råka såga av mig benet. Ytterst osannolikt, men jag tror man skulle behöva vara lite glad om man hamnade i en lasarettssal med konstigt folk. En gång träffade jag en liten tant som satt på sängkanten och läste högt ut "Damernas värld" om drottning Silvia. Bredvid sängen satt hennes man och väntade på att hon skulle bli klar nån gång. Efter ungefär 20 minuter sänkte hon tidningen, hoppade till av förvåning och sa sedan irriterat "är du kvar än?"
Hon mittemot var senil och hade brytit armen så den var gipsad. Hennes närminne var inte helt felfritt, då hon var tredje minut hastigt satte sig upp så droppställningen höll på att vicka, och sa på finaste stockholmska samma fras varje gång; "Ursäkta, vet du vilken tid tåget går? Jag ska till Uppsala förstår du och har lite bråttom!" . Efter att ha fått förklarat för sig att hon befann sig på lasarettet och inte på en tågstation, lade hon sig ner och vilade i ungefär 2,5 minut innan samma scen spelades upp igen.
Det måste vara skapligt skönt att ha sånt kort minne. Nu är det ju inte långt ifrån i mitt fall eftersom jag knappt minns vad jag gjorde i förrgår. Får nog lov att börja föra någon slags dagbok så att man på nåt vis blir medveten om sin egen existens och minns vad man heter och så. Det är ju alltid en fördel att minnas såna saker, annars blir det så jobbigt om man hamnar i en situation där man måste presentera sig. Lite halvpinsamt att tro att man heter Gertrud och kommer från Stora Skedvi menar jag.
Nescafé!
Långsamma Volvoägare och bacon-besatthet
Jomenvisst, nu är juljäveln på väg också!
Igår var lätt den mest omständiga dagen i mitt 22-åriga liv. Nog för att jag beskrivs som den mest omständiga människa man träffat på, men när gud väljer att bråka med en blir det lite värre. Till att börja med tog det 2,5 timme för mig att göra mig iordning, vilket i vanliga fall går på under halva tiden minus hälften. När jag väl kom iväg hamnade jag återigen efter en Volvo 240 med en gubbe som inte visste vart varken gas eller koppling satt. Det måste vara nåt gemensamt med alla dessa bilägare, och lägger man sig bakom beredd att upphetsat luta sig mot och lägga hela tyngden på signalhornet så tänds bromslysena som en gest att man ska sakta in. Det gick verkligen i 30 km/h.
Jag fick god lust att köra om och bromsa honom ännu mer än vad han gjorde med mig, så hastigheten inte ens skulle ge utslag på mätaren. Skulle han känna irritation över min omotiverat långsamma körning, vore det enda rätta att lite lätt trampa på bromsen och glatt vinka i backspegeln. Är det nåt som kan få min puls att överstiga bristningsgränsen så är det långsamma människor i trafiken. Mitt motto är först in och först ut i en rondell. Kommer man i en fyrvägskorsning och gasar på istället för att bromsa, så att man kanske håller ungefär 70 km/h, jag menar hur stor är sannolikheten att det skulle komma en bil från höger just då? Man måste ju satsa lite för att tjäna tid, i de flesta fall ungefär 45 sekunder. Men det kan det absolut vara värt! Dom där få sekunderna är ju så mycket mer värda än ett liv som fullt frisk människa. Hellre hamnar man väl i permobil med nack krage med skruvar och muttrar än att sakta in för någon annan som egentligen har företräde. Nån stolthet har man väl.
Hursomhelst, skulle åka och (stor)handla och när jag väl kom in på affären kom jag inte på vad jag skulle ha. Som jag kanske tidigare nämnt är jag den enda i hela bekantskapskretsen som lyckas få det totalt tyst i huvudet under en längre tid. Som när vi varit på kryssning satt jag och stirrade på digitalklockan i bussen hela vägen hem. Min storartade shopping slutade med att jag gick ut därifrån med bananer och en påse tuggummi. Åkte vidare hem till mamma och drack kaffe, frågade om jag kunde ta lite med mig i en termos. Hon undrade vad jag skulle med det till, då jag i vanliga fall inte dricker kaffe men jag svarade att jag skulle ha det över helgen. 4,5 deciliter. Under närmare tre dagar. Det behövs inte kommenteras mer än att man undrar vart ankaret på min båt tagit vägen.
På väg hem gjorde jag ett nytt försök att handla (jajamän, man drar sig inte för att se varken senil eller korkad ut genom att handla mer än en gång under loppet av en timme) och denna gång fick jag med mig ett paket kaffe och bacon. Jag har skapat någon slags förkärlek till bacon, har ingen aning om varför men om jag fick välja mellan hunden och bacon skulle förmodligen Rico få en ny ägare.
Vidare ner på stan och in hos frisören för att köpa schampo och hårfärg, där jag av någon anledning blev helgonförklarad av tjejen i kassan. Hon frågade först om jag ville ha en finare kasse vilken jag också erhöll, och därefter mumlade hon glatt om det fanns "nåt annat" jag kunde få också. Hon rotade i skåpen och studsade upp och ropade "häääär! en sån där du vet man spikar upp på väggen och lägger mobilen på, typ mobilhållare!"
Jag undrade varifrån denna barmhärtighet kom ifrån så jag log och höjde på ögonbrynen lite frågande, då hon fortsatte "jaa, alltså om du inte vill ha den kan du ju alltid ge den till någon i julklapp.. eller så.. hm!"
Hasade mig därifrån till systemet, bunkrade med öl samtidigt som jag höll på att helt och fullt svettas ihjäl i min eskimå jacka. Det är inte långt ifrån att man ser ut som en blåval med lite ludd runt nacken i den heller. Jag lyckas ju som tidigare nämnt alltid köpa för små storlekar på kläder i hopp om att jag någon gång ska kunna stänga dragkedjan utan att den delar sig eller stänga knappar utan att dom flyger iväg och gör någon blind.
Åkte till gymmet med hunden ihärdigt gnisslande och pipande i örat. Parkerade, drog ut jycken så han fick kissa, satte in honom i bilen igen. Min kära Mercedes (kebab bil) är lite speciell för att man måste låsa på passagerarsidan men öppna på förarsidan eller eventuellt genom bakluckan. Behöver väl inte påpeka att man ser ganska IQ befriad ut när man ska låsa bilen på allmän plats. Jag började gå mot entrén, kom på att jag glömt vattenflaskan. Vände. Öppnade på passagerarsidan, gick runt för att gå in på förarsidan, tog flaskan och stängde dörren, gick runt för att låsa. Gjorde ett nytt försök och när jag närmare mig dörren upptäckte jag att jag inte hade gymkortet med mig. Fick alltså upprepa samma procedur en gång till. När jag tredje gången gillt var vid dörren upptäckte jag att det var stängt. En halvtimme innan jag kom dit. Då blev jag så upprörd att jag fick lust att utan kläder på mage glida ner för hela Svärdsjöbacken tills man slagit huvudet i ett trafikljus.
Idag har kära Paulsson varit hit och gett mig en julklapp, jag fick en rattmuff! Har aldrig ägt en sån, mest för att jag nog troligtvis tänkt att jag skulle vara för korkad för att sätta dit den på ratten. Tills jag vågar försöka så har jag satt den på huvudet och liknar nu Frihetsgudinnan för den som eventuellt skulle undra hur det ser ut med en rattmuff på den delen av kroppen. Hanna fick ingenting av mig, bara för att jag är sån snäll vän. Det ska inte Linnéa heller få, jag tycker tacksamheten att jag ens existerar borde räcka utan massa krimskrams. Haha. Det är möjligt att jag kanske går och kollar sen om jag skulle få lust att röra på mig efter alla köttbullar jag ska äta. Eller bacon, ska försöka införa det som ny tradition i Sverige.
Så var det dags att göra lite prov, tror nästan att jag trillar pinn, kastar in handduken, ser ljuset i tunneln och går vidare till de sällan jaktmarkerna för att det ska bli så roligt. Det är faktiskt lördag, vart är barmhärtigheten gudjävel? Okej, det är möjligt att man får skylla sig själv om man torkar spisplattor och lyssnar på Rysslands nationalsång istället för att göra det man ska innan veckoslutet. Men tänk den som får mig till hemmafru, den kommer ha en Svintotorkad spis som skiner värre än en svettig Malou i ett möte med Antonio Banderas. Stackars Malou, det mötet kommer förmodligen aldrig inträffa. Undrar hur hon klarar av att leva i vetskapen om detta.
Vart är världen på
väg när Berta, 89 börjat
shoppa på Gina Tricot?
The Dress for
Christmas Day
Saknar dig käraste,
finaste, bästaste!
Igår var lätt den mest omständiga dagen i mitt 22-åriga liv. Nog för att jag beskrivs som den mest omständiga människa man träffat på, men när gud väljer att bråka med en blir det lite värre. Till att börja med tog det 2,5 timme för mig att göra mig iordning, vilket i vanliga fall går på under halva tiden minus hälften. När jag väl kom iväg hamnade jag återigen efter en Volvo 240 med en gubbe som inte visste vart varken gas eller koppling satt. Det måste vara nåt gemensamt med alla dessa bilägare, och lägger man sig bakom beredd att upphetsat luta sig mot och lägga hela tyngden på signalhornet så tänds bromslysena som en gest att man ska sakta in. Det gick verkligen i 30 km/h.
Jag fick god lust att köra om och bromsa honom ännu mer än vad han gjorde med mig, så hastigheten inte ens skulle ge utslag på mätaren. Skulle han känna irritation över min omotiverat långsamma körning, vore det enda rätta att lite lätt trampa på bromsen och glatt vinka i backspegeln. Är det nåt som kan få min puls att överstiga bristningsgränsen så är det långsamma människor i trafiken. Mitt motto är först in och först ut i en rondell. Kommer man i en fyrvägskorsning och gasar på istället för att bromsa, så att man kanske håller ungefär 70 km/h, jag menar hur stor är sannolikheten att det skulle komma en bil från höger just då? Man måste ju satsa lite för att tjäna tid, i de flesta fall ungefär 45 sekunder. Men det kan det absolut vara värt! Dom där få sekunderna är ju så mycket mer värda än ett liv som fullt frisk människa. Hellre hamnar man väl i permobil med nack krage med skruvar och muttrar än att sakta in för någon annan som egentligen har företräde. Nån stolthet har man väl.
Hursomhelst, skulle åka och (stor)handla och när jag väl kom in på affären kom jag inte på vad jag skulle ha. Som jag kanske tidigare nämnt är jag den enda i hela bekantskapskretsen som lyckas få det totalt tyst i huvudet under en längre tid. Som när vi varit på kryssning satt jag och stirrade på digitalklockan i bussen hela vägen hem. Min storartade shopping slutade med att jag gick ut därifrån med bananer och en påse tuggummi. Åkte vidare hem till mamma och drack kaffe, frågade om jag kunde ta lite med mig i en termos. Hon undrade vad jag skulle med det till, då jag i vanliga fall inte dricker kaffe men jag svarade att jag skulle ha det över helgen. 4,5 deciliter. Under närmare tre dagar. Det behövs inte kommenteras mer än att man undrar vart ankaret på min båt tagit vägen.
På väg hem gjorde jag ett nytt försök att handla (jajamän, man drar sig inte för att se varken senil eller korkad ut genom att handla mer än en gång under loppet av en timme) och denna gång fick jag med mig ett paket kaffe och bacon. Jag har skapat någon slags förkärlek till bacon, har ingen aning om varför men om jag fick välja mellan hunden och bacon skulle förmodligen Rico få en ny ägare.
Vidare ner på stan och in hos frisören för att köpa schampo och hårfärg, där jag av någon anledning blev helgonförklarad av tjejen i kassan. Hon frågade först om jag ville ha en finare kasse vilken jag också erhöll, och därefter mumlade hon glatt om det fanns "nåt annat" jag kunde få också. Hon rotade i skåpen och studsade upp och ropade "häääär! en sån där du vet man spikar upp på väggen och lägger mobilen på, typ mobilhållare!"
Jag undrade varifrån denna barmhärtighet kom ifrån så jag log och höjde på ögonbrynen lite frågande, då hon fortsatte "jaa, alltså om du inte vill ha den kan du ju alltid ge den till någon i julklapp.. eller så.. hm!"
Hasade mig därifrån till systemet, bunkrade med öl samtidigt som jag höll på att helt och fullt svettas ihjäl i min eskimå jacka. Det är inte långt ifrån att man ser ut som en blåval med lite ludd runt nacken i den heller. Jag lyckas ju som tidigare nämnt alltid köpa för små storlekar på kläder i hopp om att jag någon gång ska kunna stänga dragkedjan utan att den delar sig eller stänga knappar utan att dom flyger iväg och gör någon blind.
Åkte till gymmet med hunden ihärdigt gnisslande och pipande i örat. Parkerade, drog ut jycken så han fick kissa, satte in honom i bilen igen. Min kära Mercedes (kebab bil) är lite speciell för att man måste låsa på passagerarsidan men öppna på förarsidan eller eventuellt genom bakluckan. Behöver väl inte påpeka att man ser ganska IQ befriad ut när man ska låsa bilen på allmän plats. Jag började gå mot entrén, kom på att jag glömt vattenflaskan. Vände. Öppnade på passagerarsidan, gick runt för att gå in på förarsidan, tog flaskan och stängde dörren, gick runt för att låsa. Gjorde ett nytt försök och när jag närmare mig dörren upptäckte jag att jag inte hade gymkortet med mig. Fick alltså upprepa samma procedur en gång till. När jag tredje gången gillt var vid dörren upptäckte jag att det var stängt. En halvtimme innan jag kom dit. Då blev jag så upprörd att jag fick lust att utan kläder på mage glida ner för hela Svärdsjöbacken tills man slagit huvudet i ett trafikljus.
Idag har kära Paulsson varit hit och gett mig en julklapp, jag fick en rattmuff! Har aldrig ägt en sån, mest för att jag nog troligtvis tänkt att jag skulle vara för korkad för att sätta dit den på ratten. Tills jag vågar försöka så har jag satt den på huvudet och liknar nu Frihetsgudinnan för den som eventuellt skulle undra hur det ser ut med en rattmuff på den delen av kroppen. Hanna fick ingenting av mig, bara för att jag är sån snäll vän. Det ska inte Linnéa heller få, jag tycker tacksamheten att jag ens existerar borde räcka utan massa krimskrams. Haha. Det är möjligt att jag kanske går och kollar sen om jag skulle få lust att röra på mig efter alla köttbullar jag ska äta. Eller bacon, ska försöka införa det som ny tradition i Sverige.
Så var det dags att göra lite prov, tror nästan att jag trillar pinn, kastar in handduken, ser ljuset i tunneln och går vidare till de sällan jaktmarkerna för att det ska bli så roligt. Det är faktiskt lördag, vart är barmhärtigheten gudjävel? Okej, det är möjligt att man får skylla sig själv om man torkar spisplattor och lyssnar på Rysslands nationalsång istället för att göra det man ska innan veckoslutet. Men tänk den som får mig till hemmafru, den kommer ha en Svintotorkad spis som skiner värre än en svettig Malou i ett möte med Antonio Banderas. Stackars Malou, det mötet kommer förmodligen aldrig inträffa. Undrar hur hon klarar av att leva i vetskapen om detta.
Vart är världen på
väg när Berta, 89 börjat
shoppa på Gina Tricot?
The Dress for
Christmas Day
Saknar dig käraste,
finaste, bästaste!
♥
Ding dong
Några stycken segt kött
Den här dagen har inte heller varit särskilt händelselik, inte direkt till min stora förvåning. Har lyckats koka pasta utan att hälla i nytt vatten ett antal gånger vilket jag är ganska nöjd med, samt att jag varit på gymmet med Martina. Det är ganska lustigt vilken ögonsten hon tycks vara i de äldre männen ögon, för när hon ska träna röven lyser blickarna genom lokalen som att det skulle vara laser. En gång var det en gubbe som förföljde henne vid varje maskin hon var vid, och vi kunde även notera att han gjorde om samma övningar flera gånger för att få en så bra utsikt som möjligt. Det är ungefär vid det laget man känner att ens kräkreflexer fungerar utmärkt, om man någon gång skulle fundera på om dom blivit inaktiva. Vi har hursomhelst kommit fram till att dessa män inte är lammkött utan snarare segt kött.
Det börjar dra ihop sig till juldagen och dagen som jag taggat inför ända sedan 26:e december förra året. Ja, så illa är det faktiskt. Jag har ett flertal gånger fått frågan hur jag egentligen orkar ha energin inför detta och jag börjar undra själv. Man betalar en rätt stor summa för att komma in och trängas bland folk (som det visserligen alltid är på krogen) och ens djuriska instinkter lägger sig på en extremt hög nivå. Det enda som gäller är att ta sig ut med livhanken i behåll, vilket är lättare sagt än gjort. Chansen att man träffar på dom som för sju svåra år sen flyttat härifrån är så minimal, men ändå går alla omkring i nån slags förhoppning om att man ska se en bekant själ.
Jaja, det är jul, alla kommer hem, halleluja och prisa gud. "Aaha, vad gör DU nuförtiden då?" Men skit i det du, sköt ditt så sköter jag mitt. Undrar vad man ska dra ihop för fantastisk lögn detta år och vad man ska välja för yrke. Civilekonom låter ju inte så dumt. Fast sen måste man ju faktiskt försöka hålla sig på en något realistisk nivå, och alla förstår ju att jag inte skulle kunna bli civilekonom. Jag som inte ens förstår det där som händer i kassan när man köper något och dom undrar "har du en krona?" Då står jag alltid och funderar vad dom ska med den till. IQ Bill Gates vill jag lova!
Nu har jag pluggat så fruktansvärt mycket att jag skulle kunna få för mig att gnessa på trappräckena ända ner till bottenvåningen. En viss nivå av att jag håller på att bli tokig är alltså på väg att infinna sig och därför bäst att slå igen butiken för idag och hoppas att man överhuvudtaget får uppleva morgondagens ljus.
Bitterlemon
Min tragiskt & traditionellt tråkiga tattiga tisdag
Idag har jag...
- tränat med svart ludd under armarna från huvtröjan jag hade på mig innan vilket gjorde att det såg ut som att jag hade två cm lång hårväxt, vilket jag inte heller upptäckte förrän jag var på väg hem
- sett en tant på ungefär 80 år med lila hår
- nästan fått spendera dagen i sängen p.g.a sendrag i ryggen (om någon undrar är jag ju faktiskt inte mer än 22 men ålderskrämporna kommer tidigt på vissa)
- tänkt på hur osmickrande det är med medelålders män som när dom tränar utstöter diverse stånkande ljud
- kört ut ur garaget med motorvärmarsladden kvar i väggen
- fått lov att slänga en blomma jag igår hade ställt i kylskåpet
- varit extremt nära att svälja en snus
- fått koka om vattnet till pastan fyra gånger för jag glömt bort att jag vridit på plattan
- stört mig på ett blåmärke på armen jag själv orsakade när jag och Thunlind pratade om vilken känslig hud jag har (naturligtvis var jag ju tvungen att bevisa det trots att det inte fanns någon som helst misstro)
- stamptvättat kläder i badkaret (nöden har ingen lag när hela Kosovo ska tvätta från morgon till kväll vilket resulterar i att man får en tvättid med ungefär ett kvartals mellanrum, om man har tur)
- stulit småpengar från den dragspelande pojken utanför Systemet (nejdå, inte idag men kanske imorgon)
- kommit på att Lars Ohly skulle passa alldeles utmärkt som en uppstoppad iller på väggen
- varit och karvat i luggen så den återigen börjar se ut som en fransgardin
- bevittnat hunden som hasat sig utanför sängkanten och lagt en spya på golvet med ett plask (fräschare än så blir det inte att äga en hund)
- hittat en massa skatter i frysen i form av glass
- blivit omkörd av en handikappad person i permobil som hade en dekal ovanför bakdäcken där det stog "jag gasar tills det rasar"
...händelserik dag värre. Ska krydda den med att läsa om shiamuslimer och finansskatten. Kan det inte bli lördag igen? Eller om man skulle kunna få vakna upp om 40 år för då borde man med största säkerhet gjort allt underhållande i livet och då behöver man inte gräma sig över att det roliga aldrig kommer nån gång.
Punkt
- tränat med svart ludd under armarna från huvtröjan jag hade på mig innan vilket gjorde att det såg ut som att jag hade två cm lång hårväxt, vilket jag inte heller upptäckte förrän jag var på väg hem
- sett en tant på ungefär 80 år med lila hår
- nästan fått spendera dagen i sängen p.g.a sendrag i ryggen (om någon undrar är jag ju faktiskt inte mer än 22 men ålderskrämporna kommer tidigt på vissa)
- tänkt på hur osmickrande det är med medelålders män som när dom tränar utstöter diverse stånkande ljud
- kört ut ur garaget med motorvärmarsladden kvar i väggen
- fått lov att slänga en blomma jag igår hade ställt i kylskåpet
- varit extremt nära att svälja en snus
- fått koka om vattnet till pastan fyra gånger för jag glömt bort att jag vridit på plattan
- stört mig på ett blåmärke på armen jag själv orsakade när jag och Thunlind pratade om vilken känslig hud jag har (naturligtvis var jag ju tvungen att bevisa det trots att det inte fanns någon som helst misstro)
- stamptvättat kläder i badkaret (nöden har ingen lag när hela Kosovo ska tvätta från morgon till kväll vilket resulterar i att man får en tvättid med ungefär ett kvartals mellanrum, om man har tur)
- stulit småpengar från den dragspelande pojken utanför Systemet (nejdå, inte idag men kanske imorgon)
- kommit på att Lars Ohly skulle passa alldeles utmärkt som en uppstoppad iller på väggen
- varit och karvat i luggen så den återigen börjar se ut som en fransgardin
- bevittnat hunden som hasat sig utanför sängkanten och lagt en spya på golvet med ett plask (fräschare än så blir det inte att äga en hund)
- hittat en massa skatter i frysen i form av glass
- blivit omkörd av en handikappad person i permobil som hade en dekal ovanför bakdäcken där det stog "jag gasar tills det rasar"
...händelserik dag värre. Ska krydda den med att läsa om shiamuslimer och finansskatten. Kan det inte bli lördag igen? Eller om man skulle kunna få vakna upp om 40 år för då borde man med största säkerhet gjort allt underhållande i livet och då behöver man inte gräma sig över att det roliga aldrig kommer nån gång.
Punkt
Välgörenhet, pälsmössetanter och musikaliska bärplockare
Om man inte visste att det snart är jul,
skulle man garanterat märka det på alla som går runt och ruskar med insamlingbössor överallt på stan. Strategiskt utplacerade som prickskyttar står dom där med sina Rädda Barnen skyltar och formligen hoppar på en när man kommit ut från en affär. Hur kan det komma sig att dom inte står där på somrarna? Är det möjligen så att dom fattiga länderna inte är så fattiga egentligen under resten av året förutom jul, att dom kanske har en blommande turism, obegränsat med pengar och kräftskivor annars?
Det skulle ju inte vara helt överraskande, så duktiga dom med bössorna är. Vart man än vänder sig så rasslar det till och framför en så står det nån vindögd tant i pälsmössa med blöta hundvalpsögon och mungiporna nere i knävecken. Borde dom väl veta bättre och förstå att man behöver parkeringspengar. Jag menar nog är det väl viktigare att kunna parkera bilen och få en häftig p-biljett än att låta något barn i Sudan få mat för dagen? Man ska ju faktiskt minnas att man bor i ett i-land, man måste därför ha i-landsproblem och lära sig att prioritera för sin egen välfärd. Inte får man nåt diplom för att man skickar pengar till andra sidan atlanten. Men det kan ju mest bero på att dom inte har råd med papper.
På tal om att samla in pengar, nu har dom dragspelande polackerna etablerat sig ypperligt bra i den här stan och detta kan man märka för att det tutar och piper lite överallt där man går. Tillsammans med Rädda Barnen-tanterna så bildar dom en skarp allians som är intressant att observera. Utanför systemet stog en yngre kille och fingrade sporadiskt på knapparna, och på marken hade han lagt ut en handduk där man kunde lägga pengar. Antagligen så vädjade han till dom synskadade människorna i stan, för någon empati från dom med fullgod syn har jag svårt att tro att han kunde få. Han hade nämligen märkesskor, dyra märkesjeans och en huvtröja av märket Nike samt en klocka av typen "inte billig". Det är ju det jag sagt, man ska börja använda sig av ett instrument och dra in lite pengar. Det skulle nog bli en stor hit om man började spela på såg tror jag. Men det skulle mest vara för att folk ville betala för att man skulle sluta spela.
Nu ska jag och min söndagsbittra ironi dra oss tillbaka och lyssna på lite arabisk musik och "yayayayayayayayayayayaya" från andra sidan väggen. Tänk vad dom är musikaliska, speciellt på söndagar. Det är fint, man ska glädjas åt det lilla!
Kalinka kalinka
skulle man garanterat märka det på alla som går runt och ruskar med insamlingbössor överallt på stan. Strategiskt utplacerade som prickskyttar står dom där med sina Rädda Barnen skyltar och formligen hoppar på en när man kommit ut från en affär. Hur kan det komma sig att dom inte står där på somrarna? Är det möjligen så att dom fattiga länderna inte är så fattiga egentligen under resten av året förutom jul, att dom kanske har en blommande turism, obegränsat med pengar och kräftskivor annars?
Det skulle ju inte vara helt överraskande, så duktiga dom med bössorna är. Vart man än vänder sig så rasslar det till och framför en så står det nån vindögd tant i pälsmössa med blöta hundvalpsögon och mungiporna nere i knävecken. Borde dom väl veta bättre och förstå att man behöver parkeringspengar. Jag menar nog är det väl viktigare att kunna parkera bilen och få en häftig p-biljett än att låta något barn i Sudan få mat för dagen? Man ska ju faktiskt minnas att man bor i ett i-land, man måste därför ha i-landsproblem och lära sig att prioritera för sin egen välfärd. Inte får man nåt diplom för att man skickar pengar till andra sidan atlanten. Men det kan ju mest bero på att dom inte har råd med papper.
På tal om att samla in pengar, nu har dom dragspelande polackerna etablerat sig ypperligt bra i den här stan och detta kan man märka för att det tutar och piper lite överallt där man går. Tillsammans med Rädda Barnen-tanterna så bildar dom en skarp allians som är intressant att observera. Utanför systemet stog en yngre kille och fingrade sporadiskt på knapparna, och på marken hade han lagt ut en handduk där man kunde lägga pengar. Antagligen så vädjade han till dom synskadade människorna i stan, för någon empati från dom med fullgod syn har jag svårt att tro att han kunde få. Han hade nämligen märkesskor, dyra märkesjeans och en huvtröja av märket Nike samt en klocka av typen "inte billig". Det är ju det jag sagt, man ska börja använda sig av ett instrument och dra in lite pengar. Det skulle nog bli en stor hit om man började spela på såg tror jag. Men det skulle mest vara för att folk ville betala för att man skulle sluta spela.
Nu ska jag och min söndagsbittra ironi dra oss tillbaka och lyssna på lite arabisk musik och "yayayayayayayayayayayaya" från andra sidan väggen. Tänk vad dom är musikaliska, speciellt på söndagar. Det är fint, man ska glädjas åt det lilla!
Kalinka kalinka
Imorgon är det ingen vanlig dag...
...för då är det Ellies födelsedag, hurra hurra hurra!
Det är så roligt att påminna alla om att jag fyller år för dom blir så irriterade. Jag tänker närmast på Hanna och Linnéa, som väl vid det här laget önskar att torsdagen (och hela helgen för den delen) ska ha passerat. Idag har jag telefontrakasserat bägge två för att säga "Duuu! Du vet inte av en händelse vad det är för datum idag?" - Det är väl den tredje.. tror jag? "JAAA, det betyder att jag fyller ÅR imorgon för då är det den 4:e!"
Till svar får man exempelvis att "men snälla Ellie, du fyller ojämnt, det är inget speciellt att fylla 22! Jag vill inte ens veta hur det här kommer bli när du fyller 25 och 30", "jaaa, det är BÄST att du pillar ihop ett sms och gör ett massutskick av det till alla i hela din telefonlista för NÅDE den som glömmer din födelsedag!", "jag vet att du fyller år på torsdag, du har nämnt det ungefär varannan minut under det här samtalet", "tänk om du kunde komma ihåg andras födelsedagar lika bra som din egen!", "åh jag som hade hoppats på att du glömt att du ska fylla år..."
Nej, det är sant. Det här är ingenting mot hur det kommer bli när jag fyller jämnt. Då ska jag tillverka en egen skylt av playwood som det ska stå "Ellie 25 år, tuta 50 gånger" på, och slå ner i marken nere vid Jysk. Sen ska jag gå till ett reklamföretag och få x antal flygblad upptryckta där jag förkunnar min födelsedag, och som jag sedan ska kasta ut från Åhlénstaket. Tänker nog även lägga dom strategiskt utplacerade på varje disk i varje befientlig affär i hela stan.
Att trycka t-shirtar är nåt som sannerligen är underskattat, det ska naturligtvis vara en bild på mig på framsidan. Jag har för mig att det inte längre går att UFFA saker, dvs för er som inte minns, skicka kläder till u-länder. Men jag ska se till att små undernärda barn i Etiopien och Eritrea minsann ska få gå runt med en tröja med mitt tryne på. Och om någon undrar vem det är på bilden, kan dom ju alltid ljuga och säga att det är deras mamma, om det skulle vara så att dom är föräldralösa menar jag.
Om jag ska gå på stan och köpa någonting eller gå på krogen, ska jag förstås försöka smita undan betalning genom att flaxa med ögonfransarna och säga "äh, ska vi glömma det här med pengar, jag fyller nämligen år idag". Om biträdena och bartendrarna tänker vara obstinata och låtsas om att jag är en vanlig människa som också måste betala för mig, även fast jag fyller år, ska jag slänga mig runt deras fotknölar och säga att jag inte tänker släppa förrän jag går därifrån lika rik som jag kom in.
Efter denna arbetsinsats kommer jag nog gå till Focus konditori och be dom att göra 125 tårtor med texten "Grattis Ellie 25 år" på. Sen ska jag sporadiskt skicka ut dessa tårtor till olika företag för att personalstyrkorna ska kunna hedra dagen då jag 25 år tidigare blev född. Att åka till Plattan i Stockholm och rycka en megafon ur händerna på någon Jesus-predikare är ju inte heller en dum idé. Det gäller ju att nå ut även till förbipasserande så att dom kan sprida budskapet vidare. Istället för att skrika att domedagen är nära och att jorden kommer gå under, ska jag nog informera om att jag placerat ut dynamitgubbar i hela Stockholms undre värld och att jag tänker spränga hela skiten om folk inte kommer fram och ger mig inslagna presenter.
Det kom ti å bi en deilig følseda!
Congratulations and celebrations
Det är så roligt att påminna alla om att jag fyller år för dom blir så irriterade. Jag tänker närmast på Hanna och Linnéa, som väl vid det här laget önskar att torsdagen (och hela helgen för den delen) ska ha passerat. Idag har jag telefontrakasserat bägge två för att säga "Duuu! Du vet inte av en händelse vad det är för datum idag?" - Det är väl den tredje.. tror jag? "JAAA, det betyder att jag fyller ÅR imorgon för då är det den 4:e!"
Till svar får man exempelvis att "men snälla Ellie, du fyller ojämnt, det är inget speciellt att fylla 22! Jag vill inte ens veta hur det här kommer bli när du fyller 25 och 30", "jaaa, det är BÄST att du pillar ihop ett sms och gör ett massutskick av det till alla i hela din telefonlista för NÅDE den som glömmer din födelsedag!", "jag vet att du fyller år på torsdag, du har nämnt det ungefär varannan minut under det här samtalet", "tänk om du kunde komma ihåg andras födelsedagar lika bra som din egen!", "åh jag som hade hoppats på att du glömt att du ska fylla år..."
Nej, det är sant. Det här är ingenting mot hur det kommer bli när jag fyller jämnt. Då ska jag tillverka en egen skylt av playwood som det ska stå "Ellie 25 år, tuta 50 gånger" på, och slå ner i marken nere vid Jysk. Sen ska jag gå till ett reklamföretag och få x antal flygblad upptryckta där jag förkunnar min födelsedag, och som jag sedan ska kasta ut från Åhlénstaket. Tänker nog även lägga dom strategiskt utplacerade på varje disk i varje befientlig affär i hela stan.
Att trycka t-shirtar är nåt som sannerligen är underskattat, det ska naturligtvis vara en bild på mig på framsidan. Jag har för mig att det inte längre går att UFFA saker, dvs för er som inte minns, skicka kläder till u-länder. Men jag ska se till att små undernärda barn i Etiopien och Eritrea minsann ska få gå runt med en tröja med mitt tryne på. Och om någon undrar vem det är på bilden, kan dom ju alltid ljuga och säga att det är deras mamma, om det skulle vara så att dom är föräldralösa menar jag.
Om jag ska gå på stan och köpa någonting eller gå på krogen, ska jag förstås försöka smita undan betalning genom att flaxa med ögonfransarna och säga "äh, ska vi glömma det här med pengar, jag fyller nämligen år idag". Om biträdena och bartendrarna tänker vara obstinata och låtsas om att jag är en vanlig människa som också måste betala för mig, även fast jag fyller år, ska jag slänga mig runt deras fotknölar och säga att jag inte tänker släppa förrän jag går därifrån lika rik som jag kom in.
Efter denna arbetsinsats kommer jag nog gå till Focus konditori och be dom att göra 125 tårtor med texten "Grattis Ellie 25 år" på. Sen ska jag sporadiskt skicka ut dessa tårtor till olika företag för att personalstyrkorna ska kunna hedra dagen då jag 25 år tidigare blev född. Att åka till Plattan i Stockholm och rycka en megafon ur händerna på någon Jesus-predikare är ju inte heller en dum idé. Det gäller ju att nå ut även till förbipasserande så att dom kan sprida budskapet vidare. Istället för att skrika att domedagen är nära och att jorden kommer gå under, ska jag nog informera om att jag placerat ut dynamitgubbar i hela Stockholms undre värld och att jag tänker spränga hela skiten om folk inte kommer fram och ger mig inslagna presenter.
Det kom ti å bi en deilig følseda!
Congratulations and celebrations
Dagens små detaljer
Här följer en liten summering av dagen som gått
(dock inte de största höjdpunkterna).
Dagens...
hissincident: en utlänning trängde sig in när jag var på väg ner med hissen. Han bet ihop tänderna så det klickade och gav mig ett underligt men glatt leende. Sen pekade han med två fingrar (som när man var liten och skulle göra en låtsaspistol) mot hunden. Jag tänkte att nej men lilla vän, inte tror du väl att du kan skjuta hunden med bara fingrarna? Kort efter detta pekande sa han mumlande och generat; "uur gammal?" varpå jag svarade "eh ja, han är två år. (Nervöst skratt från mitt hörn av hissen). Då höjde han ögonbrynen och funderade en stund. Sen sa han "err du gift?"
I ett ögonblick trodde jag att hans hästar lämnat spiltan, getterna rymt ur hagen och kopparna blivit bortplockade ur skåpet. Han stog ju nämligen fortfarande och tittade på hunden, och jag funderade om han menade om hunden var gift. Så jag tittade upp lite försynt för att se vart hans kobruna utåtstående ögon pekade åt för håll. Han tittade på hunden och pekade igen. Tänkte att "jaha, så han undrar alltså om min hund är gift. Herregud, mycket ska man behöva höra". Jag svarade "neej, inte gift".
Då såg han jättechockad ut och utbrast "såå gaamal men inte gift??"
Men va, är hunden för gammal för att vara gift? Jag visste dessutom inte att de brukar ingå äktenskap. Förvirringen var total, han flackade med blicken upp i taket och mot hissdörren, och jag stirrade på en sten som låg på golvet. Jag tänkte att han kanske menade mig trots allt, men hur fel han än hörde angående min ålder är jag väl inte för gammal för att ha blivit ringmärkt? Som att man inte känner att man är till åren kommen ändå för att gå till nåt altare, utan att man ska få höra det från en arab på våning 4. Jag säger då det, hade det varit 1951 nu så hade jag haft en karl och ett helt lantbruk alla redan. Så man kanske ska vara glad ändå att saker och ting går framåt och att moderniseringen av samhället tillåter en att vara singel tills löständerna ramlar ur om så är. Jag måste säga att jag på ålderns höst mycket hellre umgås ensam med mina egna hemorröjder än att tvingas mjölka kor, klämma fingrarna i spinnrocken och gå med nåt rutigt huckle på huvudet.
Dagens lukt i trapphuset: stekt strömming på en bädd av lökringar i grädde och potatismos
Schallaschalla
