Konsten att vara konsekvent konservativ mot kvinnoprodukter
Här har ni en person som lägger max 300 kr på smink/år!
Jag trodde aldrig jag skulle bli så tjejig och fjollig att jag skulle skriva om en skönhetsprodukt. Det hör till något som jag ger blanka fan i enkelt uttryckt. Det är knappt så jag vet vad det där man har på ögonfransarna heter. En gång fick jag höra att "du är så himla konstig, du har aldrig nånting att smörja sig med så när man är här får man minsann vara torr om händerna". Poängen är att om man inte är torr om händerna behöver man ingen kräm och gnessa runt med heller. Och det där med dag- och nattkrämer kan få mina inre organ att krampa. Jag förstår verkligen inte grejen hur jag än försöker att inte vara konservativ när det har med fruntimmersgrejer att göra, men det är faktiskt himla svårt. Däremot kan jag vara intresserad av att veta vad andra flickor håller på med när det gäller ämnet. Bara för att inte helt och hållet övergå till att vara karl.
Men precis som jag råkade köpa dom där guldfiskarna (som för övrigt tagit simborgarmärket och börjat röra på fenorna) så råkade jag köpa nåt som heter kastanjevatten. Det är väl vad det låter som antar jag. Nåt man ska dutta runt med och bli brun på en gång av, som alla för övrigt tror är en revolutionerande nyhet men som i själva verket fanns för typ 20 år sen. Jag har mina aningar om att det försvann på marknaden av en anledning, för det såg mest ut som att jag hade gnuggat in mig med en koskit när jag var klar. Fingrarna blev dessutom lila och det gick inte att få bort så det såg ut som att jag haft aktiviteter för mig bland nåt blåbärsris. Så dom som vet att jag kommer från vad man i stan kallar "landet", (1,5 mil från stan?) kanske tror att det är det man sysselsätter sig med där på dagarna. Plockar koskit och rullar runt i blåbärsris.
Det enda jag använder (för er manliga läsare kommer en något förenklad förklaring) är alltså det man har på ögonfransarna = mascara heter det visst, eyeliner = det svarta som är runt ögonfranskanten och eventuellt nån underlagskräm för att inte bli så rödmosig när man dricker alkohol och se ut som att det är det enda man gjort på heltid sen barnsben. Och resten som alla andra tjejer pillar runt med, anser jag inte att jag behöver. Varför omlackera en Volvo PV som inte är rostig?
Och snälla flickor, det finns inget mirakel på burk som kan få er att sluta åldras. För vad skulle hända om man började smörja in ett dagisbarn med en så kallad åldersteckenreducerande produkt, skulle den personen fortfarande se ut som fem år fast han/hon i själva verket är 30? Visst låter det lite skevt, eller är det bara i mina öron? Min öron som jag för övrigt sitter på ett huvud som inte blir insmort med varken ena eller andra anti-wrinkle krämen som kostar lika mycket som en halv månadslön. Och tro det eller ej, men det sitter kvar ändå och jag ser förhoppningsvis inte ut att vara 54 för det.
Och nu har jag även gjort något som jag inte heller riktigt stödjer i vanliga fall, lagt ut egotrippade bild på mig själv helt utan syfte. Är det så att jag börjar förvandlas till en kvinna?
Gillegiddegingin
Jag trodde aldrig jag skulle bli så tjejig och fjollig att jag skulle skriva om en skönhetsprodukt. Det hör till något som jag ger blanka fan i enkelt uttryckt. Det är knappt så jag vet vad det där man har på ögonfransarna heter. En gång fick jag höra att "du är så himla konstig, du har aldrig nånting att smörja sig med så när man är här får man minsann vara torr om händerna". Poängen är att om man inte är torr om händerna behöver man ingen kräm och gnessa runt med heller. Och det där med dag- och nattkrämer kan få mina inre organ att krampa. Jag förstår verkligen inte grejen hur jag än försöker att inte vara konservativ när det har med fruntimmersgrejer att göra, men det är faktiskt himla svårt. Däremot kan jag vara intresserad av att veta vad andra flickor håller på med när det gäller ämnet. Bara för att inte helt och hållet övergå till att vara karl.
Men precis som jag råkade köpa dom där guldfiskarna (som för övrigt tagit simborgarmärket och börjat röra på fenorna) så råkade jag köpa nåt som heter kastanjevatten. Det är väl vad det låter som antar jag. Nåt man ska dutta runt med och bli brun på en gång av, som alla för övrigt tror är en revolutionerande nyhet men som i själva verket fanns för typ 20 år sen. Jag har mina aningar om att det försvann på marknaden av en anledning, för det såg mest ut som att jag hade gnuggat in mig med en koskit när jag var klar. Fingrarna blev dessutom lila och det gick inte att få bort så det såg ut som att jag haft aktiviteter för mig bland nåt blåbärsris. Så dom som vet att jag kommer från vad man i stan kallar "landet", (1,5 mil från stan?) kanske tror att det är det man sysselsätter sig med där på dagarna. Plockar koskit och rullar runt i blåbärsris.
Det enda jag använder (för er manliga läsare kommer en något förenklad förklaring) är alltså det man har på ögonfransarna = mascara heter det visst, eyeliner = det svarta som är runt ögonfranskanten och eventuellt nån underlagskräm för att inte bli så rödmosig när man dricker alkohol och se ut som att det är det enda man gjort på heltid sen barnsben. Och resten som alla andra tjejer pillar runt med, anser jag inte att jag behöver. Varför omlackera en Volvo PV som inte är rostig?
Och snälla flickor, det finns inget mirakel på burk som kan få er att sluta åldras. För vad skulle hända om man började smörja in ett dagisbarn med en så kallad åldersteckenreducerande produkt, skulle den personen fortfarande se ut som fem år fast han/hon i själva verket är 30? Visst låter det lite skevt, eller är det bara i mina öron? Min öron som jag för övrigt sitter på ett huvud som inte blir insmort med varken ena eller andra anti-wrinkle krämen som kostar lika mycket som en halv månadslön. Och tro det eller ej, men det sitter kvar ändå och jag ser förhoppningsvis inte ut att vara 54 för det.
Och nu har jag även gjort något som jag inte heller riktigt stödjer i vanliga fall, lagt ut egotrippade bild på mig själv helt utan syfte. Är det så att jag börjar förvandlas till en kvinna?
Gillegiddegingin
Fyrkantiga oformbara ofräscha sockhus och att anlägga en golfbana
Då var det dags igen
Jag håller återigen på att rensa min garderob, något som inträffar ungefär varje gång efter att jag lyckats få en tvättid. Det beror på att det helt enkelt är för mycket så att man är tvungen att kasta in allting i en hög, och för att få tag på någonting måste man bana väg genom det stora havet av kläder, ungefär som när havet delade sig för Jesus. Sen kan man ju alltid diskutera hur sannolikt det är att vatten skulle forslas undan för att det kommer en skäggig gubbe inlindad i ett lakan. Eller någon annan heller för den delen. Men nu hade jag inte tänkt diskutera Bibeln utan min överfulla garderob. Är det någon som kan tänka sig att adoptera något plagg? Inte nödvändigtvis för att använda på kroppen, utan kanske att bruka som tält under Peace & Love-festivalen? Med några tältpinnar skulle mina gamla huvtröjor fungera utmärkt i både vind och blåst, och det är det 100% garanti på. Fast med i beräkningarna måste man ha att ingången till huvtröjetältet är själva huvan, vilket utesluter att man kan stänga igen efter sig. Men det brukar ju ändå vara så socialt på såna där tillställningar så om någon obekant kryper in kanske inte gör någonting.
Jag kan minnas de gula UFF-containrarna som fanns när man var lite yngre. Vad har hänt med dom egentligen? Kan det vara så att alla fattiga i U-länderna numera går runt i H&M och andra dyra märkesplagg, så att det inte längre behövs skeppas kläder dit? I såna fall, så borde dessa nästan vara ganska modemedvetna u-länder. Fast i och för sig så borde det ju vara 90-tals stuk på outfiten men det kommer nog snart tillbaka här igen, så man kan därför säga att u-länderna i såna fall skulle vara först med det.
Mat kanske det är lite sämre med, för det sitter väl kärringarna på välgörenhetsorganisationerna och äter munkar, bullar och dammsugare för för hela slanten. Och om man skaffar ett fadderbarn, så är det säkert bara någon som heter von Baconstierna som ligger bakom. Så sitter han säkert bakom sitt marmorskrivbord och klistrar igen kuvert med kort på små negerungar (mörkhyade barn på finsvenska, reds anm.) och skickar tillbaka. Så blir man kanske lite nöjd och tror att man låtit lilla Mogadozuewejdanahmagah fått rent vatten för dagen, fast det i själva verket är von Baconstierna som fått användning för pengarna och anlägger därefter en golfbana inomhus.
(personen bredvid containern
har inget med bilden att göra)
Nu har jag rivit ut ca 70 kg kläder som jag ska sparka tillbaka in igen. Fast den här gången lyckades jag slänga ett par strumpor som tappat formen. Jag har tänkt på att vissa strumpor har en tendens att bli fyrkantiga efter flitig användning. Vad kan det bero på? Det är väl ändå inte så att mina fötter inte har slutat växa. För då har jag ytterligare ett problem, att göra av alla mina klackskor någonstans och införskaffa dom där Graningestövlarna jag gått och lurat på i några år. Vad jobbigt allting blev, jag tror att jag får lov att börja gå runt barfota och i bara mässingen. Vilket i och för sig skulle vara en alldeles utmärkt idé, för där jag kommer hamna då har dom nog en underbar Selecta-automat med sån där choklad man t o m kan få grädde i. Det blir grejer det!
Dagens enäggstvillingar: skidåkaren Thomas Wassberg och en hårig ni vet vad (beroende på fantasi)
Ett skepp kommer olastat
Jag håller återigen på att rensa min garderob, något som inträffar ungefär varje gång efter att jag lyckats få en tvättid. Det beror på att det helt enkelt är för mycket så att man är tvungen att kasta in allting i en hög, och för att få tag på någonting måste man bana väg genom det stora havet av kläder, ungefär som när havet delade sig för Jesus. Sen kan man ju alltid diskutera hur sannolikt det är att vatten skulle forslas undan för att det kommer en skäggig gubbe inlindad i ett lakan. Eller någon annan heller för den delen. Men nu hade jag inte tänkt diskutera Bibeln utan min överfulla garderob. Är det någon som kan tänka sig att adoptera något plagg? Inte nödvändigtvis för att använda på kroppen, utan kanske att bruka som tält under Peace & Love-festivalen? Med några tältpinnar skulle mina gamla huvtröjor fungera utmärkt i både vind och blåst, och det är det 100% garanti på. Fast med i beräkningarna måste man ha att ingången till huvtröjetältet är själva huvan, vilket utesluter att man kan stänga igen efter sig. Men det brukar ju ändå vara så socialt på såna där tillställningar så om någon obekant kryper in kanske inte gör någonting.
Jag kan minnas de gula UFF-containrarna som fanns när man var lite yngre. Vad har hänt med dom egentligen? Kan det vara så att alla fattiga i U-länderna numera går runt i H&M och andra dyra märkesplagg, så att det inte längre behövs skeppas kläder dit? I såna fall, så borde dessa nästan vara ganska modemedvetna u-länder. Fast i och för sig så borde det ju vara 90-tals stuk på outfiten men det kommer nog snart tillbaka här igen, så man kan därför säga att u-länderna i såna fall skulle vara först med det.
Mat kanske det är lite sämre med, för det sitter väl kärringarna på välgörenhetsorganisationerna och äter munkar, bullar och dammsugare för för hela slanten. Och om man skaffar ett fadderbarn, så är det säkert bara någon som heter von Baconstierna som ligger bakom. Så sitter han säkert bakom sitt marmorskrivbord och klistrar igen kuvert med kort på små negerungar (mörkhyade barn på finsvenska, reds anm.) och skickar tillbaka. Så blir man kanske lite nöjd och tror att man låtit lilla Mogadozuewejdanahmagah fått rent vatten för dagen, fast det i själva verket är von Baconstierna som fått användning för pengarna och anlägger därefter en golfbana inomhus.
(personen bredvid containern
har inget med bilden att göra)
Nu har jag rivit ut ca 70 kg kläder som jag ska sparka tillbaka in igen. Fast den här gången lyckades jag slänga ett par strumpor som tappat formen. Jag har tänkt på att vissa strumpor har en tendens att bli fyrkantiga efter flitig användning. Vad kan det bero på? Det är väl ändå inte så att mina fötter inte har slutat växa. För då har jag ytterligare ett problem, att göra av alla mina klackskor någonstans och införskaffa dom där Graningestövlarna jag gått och lurat på i några år. Vad jobbigt allting blev, jag tror att jag får lov att börja gå runt barfota och i bara mässingen. Vilket i och för sig skulle vara en alldeles utmärkt idé, för där jag kommer hamna då har dom nog en underbar Selecta-automat med sån där choklad man t o m kan få grädde i. Det blir grejer det!
Dagens enäggstvillingar: skidåkaren Thomas Wassberg och en hårig ni vet vad (beroende på fantasi)
Ett skepp kommer olastat
Tack för att du finns
Jag älskar dig!
Den lesbiska luggen och lurigt pedofil-luskande
De senaste två dagarna har jag blivit tagen...
...för att ha varit både lesbisk och pedofil, sånt som verkligen lättar upp om man skulle känna sig lite nere någon dag.
Igår skulle jag följa med Hanna till Siba för att köpa en ny platt tv. Hon tittade på en 42" och slängde sedan en blick på den lilla gossen i röd tröja och han visste inte hur fort han skulle komma och stå till tjänst, det var nästan så han snubblade på den matchande heltäckningsmattan. Så började han prata om bonuspoäng, försäkring hit och dit. Jag frågade om drulleförsäkring ingick i paketet varpå jag ställe några fler ointressanta frågor. Detta var mest för att rädda min blonda kära väninna som stog och skruvade på sig och sa "okej" åt allting tomtenissen pratade om.
I och med att jag verkade så skeptisk och ställde frågor så fick han genast för sig att jag var Hannas griniga flickvän, för han började då istället titta på mig och förklara saker när det i själva verket var hon som skulle ha TV:n. Hanna liksom försvann ut i perferin och mot slutet där så var han antagligen helt övertygad om att vi var ett par. Det kunde man rätt tydligt märka på att han tyckte att jag skulle stå som medsökande för att Hanna skulle kunna utnyttja hennes bonuspoäng. Sen rabblade han diverse kommentarer riktade mot oss i pluralis; "här får NI en broschyr, här har NI papperen på TV:n, har NI bilen utanför?"
Så resten av dagen gick jag runt och funderade och frågade Hanna vad det var som gjorde att jag såg så ypperligt flataktig ut. Jag tänkte först att det kunna ha varit skinnjackan, men var och varannat fruntimmer springer ju runt i en. Sen tyckte min kära väninna att det nog måste vara luggen. Så jag har härmed inte bara vilken vanliga tråkiga lugg som helst, utan en lesbisk lugg. 1-0 till Westberg.
Pedofilstämpeln fick jag idag på väg upp till gymmet, som ligger alldeles bredvid Millas barns dagis. I Svärdsjöbacken fick jag syn på lilla Leya som tvärstannade, antagligen för att hon blev överraskad att se mig. Tanten hon gick med flyttade sig närmare Leya och vägrade se mig i ögonen, så jag tänkte "skit i det då din lågavlönande dagistant som antagligen inte fått nuppa på 13 år, speciellt inte med dom där glasögonbågarna så inte undra på att du är sur".
Efter det satte jag mig på knä för att få en kram av Leya. Då sträckte tanten ut handen för att ta tag i henne och började locka henne därifrån, varpå hon snäsigt frågade vem jag var. "Millas kompis?" svarade jag lite undrande. Men dagistantens ögon smalnade trots att hon inte stog i motljus och fortsatte sedan locka efter Leya. "Kom här, ja titta en sten, men kom här nu, titta nu går vi här". Sen frågade jag vart dom skulle gå någonstans men då snörpte hon på munnen och sa med ett tonfall som betydde "det har inte du med att göra", men hon sa i alla fall att dom skulle ner på stan. Sen avledde hon lilla Leya och svajade sakteliga nerför Svärdsjöbacken.
Undrar vad folk ska tro om mig imorgon eller nästa dag? Att jag är en joddlande kassörska från Äppelbo med gomspalt och silverfiskar på toaletten som jag försöker dressera att kunna sitta? Eller kanske en polsk städtant som fått ryggskott i framåtlutad ställning och hellre vill inrikta mig på att plocka potatis? Det blir spännande att se.
Vill du ha lite godis?
...för att ha varit både lesbisk och pedofil, sånt som verkligen lättar upp om man skulle känna sig lite nere någon dag.
Igår skulle jag följa med Hanna till Siba för att köpa en ny platt tv. Hon tittade på en 42" och slängde sedan en blick på den lilla gossen i röd tröja och han visste inte hur fort han skulle komma och stå till tjänst, det var nästan så han snubblade på den matchande heltäckningsmattan. Så började han prata om bonuspoäng, försäkring hit och dit. Jag frågade om drulleförsäkring ingick i paketet varpå jag ställe några fler ointressanta frågor. Detta var mest för att rädda min blonda kära väninna som stog och skruvade på sig och sa "okej" åt allting tomtenissen pratade om.
I och med att jag verkade så skeptisk och ställde frågor så fick han genast för sig att jag var Hannas griniga flickvän, för han började då istället titta på mig och förklara saker när det i själva verket var hon som skulle ha TV:n. Hanna liksom försvann ut i perferin och mot slutet där så var han antagligen helt övertygad om att vi var ett par. Det kunde man rätt tydligt märka på att han tyckte att jag skulle stå som medsökande för att Hanna skulle kunna utnyttja hennes bonuspoäng. Sen rabblade han diverse kommentarer riktade mot oss i pluralis; "här får NI en broschyr, här har NI papperen på TV:n, har NI bilen utanför?"
Så resten av dagen gick jag runt och funderade och frågade Hanna vad det var som gjorde att jag såg så ypperligt flataktig ut. Jag tänkte först att det kunna ha varit skinnjackan, men var och varannat fruntimmer springer ju runt i en. Sen tyckte min kära väninna att det nog måste vara luggen. Så jag har härmed inte bara vilken vanliga tråkiga lugg som helst, utan en lesbisk lugg. 1-0 till Westberg.
Pedofilstämpeln fick jag idag på väg upp till gymmet, som ligger alldeles bredvid Millas barns dagis. I Svärdsjöbacken fick jag syn på lilla Leya som tvärstannade, antagligen för att hon blev överraskad att se mig. Tanten hon gick med flyttade sig närmare Leya och vägrade se mig i ögonen, så jag tänkte "skit i det då din lågavlönande dagistant som antagligen inte fått nuppa på 13 år, speciellt inte med dom där glasögonbågarna så inte undra på att du är sur".
Efter det satte jag mig på knä för att få en kram av Leya. Då sträckte tanten ut handen för att ta tag i henne och började locka henne därifrån, varpå hon snäsigt frågade vem jag var. "Millas kompis?" svarade jag lite undrande. Men dagistantens ögon smalnade trots att hon inte stog i motljus och fortsatte sedan locka efter Leya. "Kom här, ja titta en sten, men kom här nu, titta nu går vi här". Sen frågade jag vart dom skulle gå någonstans men då snörpte hon på munnen och sa med ett tonfall som betydde "det har inte du med att göra", men hon sa i alla fall att dom skulle ner på stan. Sen avledde hon lilla Leya och svajade sakteliga nerför Svärdsjöbacken.
Undrar vad folk ska tro om mig imorgon eller nästa dag? Att jag är en joddlande kassörska från Äppelbo med gomspalt och silverfiskar på toaletten som jag försöker dressera att kunna sitta? Eller kanske en polsk städtant som fått ryggskott i framåtlutad ställning och hellre vill inrikta mig på att plocka potatis? Det blir spännande att se.
Vill du ha lite godis?
Obstinata fiskmanifestationer & nazistiska hundfasoner i stora portioner
Kviddevitt
Idag råkade jag åka till djuraffären för att sen råka köpa två fiskar. Dom verkar dock inte helt överlyckliga över deras nya bostadssituation för dom lade sig på botten utan att röra en fena. Glada firrar må jag säga, är dom kanske döende alla redan? Egentligen borde jag väl inte äga något djur överhuvudtaget som t o m kan ta död på en kaktus. Men förmodligen är dom nog bara tjuriga för att dom hamnade på Järnet av alla ställen. Det kan ju hända den bästa, även mig trots att jag bor där av egen fri vilja. Någotsånär. Risken att jag någonsin kommer flytta är rätt minimal med tanke på att jag tycker det är rätt energikrävande att plocka ur diskstället. Funderar på en tatuering på 3x3 dm; ett ankare och under det ska det stå "The Iron". Det får bli nästa projekt efter att ha fått skrotet urplockat ur käften.
Hursomhelst var jag tvungen att skynda mig ut från djuraffären för annars hade jag råkat köpa en nymfparakit också. Tur att jag inte gjorde det för då hade min kära förbundskamrat Linnéa strypt mig långsamt för hon tycker så synd om såna som har grannar som äger fåglar för att dom låter konstant. Men det finns ju faktiskt sånt där grått ljuddämpande djävulskap att smacka upp på väggarna, det skulle det nog vara värt. Den förra parakiten jag hade innan kanariefåglarna Gardell och Levengood, hette Nicolai och gillade att kasta popcorn. Bra mycket mer underhållande än en hund som puttar omkull små negerungar (mörkhyade barn på finsvenska) på cykel, och lyckas t o m med det fast dom har stödhjul. Undrar om Rico kanske är nazist? Det skulle inte förvåna mig eftersom han är en schnauzer och den rasen kommer ju från Tyskland, så det är möjligt att det finns lite Hitlerfasoner i byrackan.
Hitler?
Rico?
Vad tar ni för valpen där i fönstret
Idag råkade jag åka till djuraffären för att sen råka köpa två fiskar. Dom verkar dock inte helt överlyckliga över deras nya bostadssituation för dom lade sig på botten utan att röra en fena. Glada firrar må jag säga, är dom kanske döende alla redan? Egentligen borde jag väl inte äga något djur överhuvudtaget som t o m kan ta död på en kaktus. Men förmodligen är dom nog bara tjuriga för att dom hamnade på Järnet av alla ställen. Det kan ju hända den bästa, även mig trots att jag bor där av egen fri vilja. Någotsånär. Risken att jag någonsin kommer flytta är rätt minimal med tanke på att jag tycker det är rätt energikrävande att plocka ur diskstället. Funderar på en tatuering på 3x3 dm; ett ankare och under det ska det stå "The Iron". Det får bli nästa projekt efter att ha fått skrotet urplockat ur käften.
Hursomhelst var jag tvungen att skynda mig ut från djuraffären för annars hade jag råkat köpa en nymfparakit också. Tur att jag inte gjorde det för då hade min kära förbundskamrat Linnéa strypt mig långsamt för hon tycker så synd om såna som har grannar som äger fåglar för att dom låter konstant. Men det finns ju faktiskt sånt där grått ljuddämpande djävulskap att smacka upp på väggarna, det skulle det nog vara värt. Den förra parakiten jag hade innan kanariefåglarna Gardell och Levengood, hette Nicolai och gillade att kasta popcorn. Bra mycket mer underhållande än en hund som puttar omkull små negerungar (mörkhyade barn på finsvenska) på cykel, och lyckas t o m med det fast dom har stödhjul. Undrar om Rico kanske är nazist? Det skulle inte förvåna mig eftersom han är en schnauzer och den rasen kommer ju från Tyskland, så det är möjligt att det finns lite Hitlerfasoner i byrackan.
Hitler?
Rico?
Vad tar ni för valpen där i fönstret
Vill ha!
Shopping!
Jag har tänkt köpa såna här skitsnygga kängor men det har aldrig riktigt blivit av. Såg dem på gymmet en dag och blev helt frälst, var bara tvungen att fota dem. Skoskydden kommer antagligen från lasarettet eller någon tandläkarmottagning, så dom är ju inte allt för svåra att få tag på. Tänkte matcha dessa till en Helly Hansen-jacka i blå fleece från 1992 för att få den rätta lediga jag-bor-på-landet-så-jag-skiter-i-allting-looken. Alternativt skulle det kunna funka med en brun manchesterjacka eller något liknande, i såna fall kanske mörkblåa byxor av samma material till, helst en decimeter för korta. I såna fall, vilka detaljer skulle man kunna ha till? Jag har funderat lite på att designa om en medicindosett till en läcker handväska och själva remmen skulle vara gjord av ett sånt där senilsnöre till glasögon. Vad tycker ni?
Jag vet inte hur jag skulle överleva utan mode, finns det egentligen någon som skulle det? Det är typ det absolut viktigaste att bry sig om i livet, så vad man har på sig hamnar alltså på prio ett. Sen har jag tänkt kolla om jag får tag på ett par röda mjukisbyxor, sådana som man hade på fotbollscupen i Sundborn för 11-12 år sedan. Finns det någon som vet vart man kan hitta såna? Då skulle jag verkligen bli överlycklig så att jag skulle kunna matcha med resten. Förmodligen så exhalterad så jag inte skulle kunna sova på typ tre veckor eller nåt!
God bless irony
Jag har tänkt köpa såna här skitsnygga kängor men det har aldrig riktigt blivit av. Såg dem på gymmet en dag och blev helt frälst, var bara tvungen att fota dem. Skoskydden kommer antagligen från lasarettet eller någon tandläkarmottagning, så dom är ju inte allt för svåra att få tag på. Tänkte matcha dessa till en Helly Hansen-jacka i blå fleece från 1992 för att få den rätta lediga jag-bor-på-landet-så-jag-skiter-i-allting-looken. Alternativt skulle det kunna funka med en brun manchesterjacka eller något liknande, i såna fall kanske mörkblåa byxor av samma material till, helst en decimeter för korta. I såna fall, vilka detaljer skulle man kunna ha till? Jag har funderat lite på att designa om en medicindosett till en läcker handväska och själva remmen skulle vara gjord av ett sånt där senilsnöre till glasögon. Vad tycker ni?
Jag vet inte hur jag skulle överleva utan mode, finns det egentligen någon som skulle det? Det är typ det absolut viktigaste att bry sig om i livet, så vad man har på sig hamnar alltså på prio ett. Sen har jag tänkt kolla om jag får tag på ett par röda mjukisbyxor, sådana som man hade på fotbollscupen i Sundborn för 11-12 år sedan. Finns det någon som vet vart man kan hitta såna? Då skulle jag verkligen bli överlycklig så att jag skulle kunna matcha med resten. Förmodligen så exhalterad så jag inte skulle kunna sova på typ tre veckor eller nåt!
God bless irony
Utsprungna homosapiens och andra vårfasoner
Visst är det skönt när knoppar brister
Är det inte lite underligt vad lite omslag i vädret kan göra med människor? Så fort solen skiner blir alla som suttit inne och nött ut både tre och fyra sofftyger under vintern helt exhalterade och överlyckliga. Inte så konstigt egentligen med tanke på att solen aldrig skiner särskilt ofta i vårt avlånga land. Man märker direkt när det blir en temperaturväxling för då blir folk taggade att komma i form till beach-säsongen. I mtt fall är jag nog ikapp på det området till 2038 med lätt till måttligt motivation. Nere vid Åhléns kan man se den tydliga uppdelningen av pensionärer som bänkat sig mot solsidan vid fontänen och på andra sidan alla ungdomar och häckar. Men det kan man ju förstås undvara dom äldre med tanke på att det kanske är sista gången dom baxar ut rullatorn för att bränna sig i fotonstrålarna.
Sen har jag funderat på när modet att vara brun och smal ska försvinna, för det är ju inte den ligan jag spelar i. Jag satsar mer på en blekfet brylé-pudding look med en touch av Michelingubbe. Som tidigare nämnt så måste man ju göra sig redo för eventuella krigsangrepp för vem skulle överleva längst när alla konservburkar tagit slut och alla andra måste börja ta till kannibalmetoder? Jajamensan, det är jag det.
För tillfället så ligger jag på taket och har bunkrat med Sangría för hela slanten och laddar inför en liten utekväll. Beundransvärt är hur många som faktiskt går på krogen innan löning (orsak: vädret). Om man har gått ut samma datum under vintern så är det enda man brukar hitta en Bosse och Göran i ett hörn, men det är väl inte fy skam det heller om man är svag för hängmörat. Det får mig att tänka på den gången jag och Linnéa var ut och det kom framvinglandes en pensionär med hörapparat. Så tog han ett fast grepp om närmaste fasta föremål för att inte ramla baklänges varpå han lutade sig fram över min kära väninna och sluddrade "jag älskar dig, ska vi dansa?" Hon tackade förstås vänligt men bestämt nej men då gick han vidare över till mig och frågade samma sak eftger att ha gett mig en likadan kärleksförklaring. Jag svarade att "tyvärr det går inte, jag har en gammal krigsskada i högerbenet". Det såg ut som att han tänkte fråga vilket krig, för han hade väl antagligen varit med om alla tänkbara i hela världshistorien. Det är i såna där fina ögonblick man undrar om detta är allt Falun har att erbjuda.
Att man börjar bli till åren kommen blir mer och mer tydligt för varje dag som går. Nog för att jag alltid varit disträ men det har trappats upp markant på sistone. Idag var jag och pappa på stan och av någon outgrundlig anledning ställde jag väskan på marken (jag blev väl distraherad av proceduren att sätta mig i bilen, har ju lite svårt att göra två saker samtidigt som att hålla i väskan och sätta mig simultant) innan vi åkte därifrån. Väl hemma skulle jag ta väskan och var tvungen att informera min kära far om att vi måste nog åka tillbaka en liten sväng för att väskan stog kvar där vi var innan vi åkte. Det blev plattan i botten genom stan och nästan över alla refuger, tills jag fick se min underbara ägodel. På väg hem för andra gången kom pappa på att han minsann inte hittade plånboken. Jag tror jag lyckats få alla tänkbara gener från min far, så att försöka öka hjärnaktiviteten att fokusera på att inte tappa och förlägga saker, känns minst sagt onödigt överarbetat. En gång glömde pappa hunden vid en rastplats och en timme senare satt han kvar och väntade. Och jag själv har nog tappat alla tänkbara saker förutom håret. Men livet blir så spännande när man inte vet vad man ska förlora och behöva ersätta härnäst.
Vamos a la playa
Är det inte lite underligt vad lite omslag i vädret kan göra med människor? Så fort solen skiner blir alla som suttit inne och nött ut både tre och fyra sofftyger under vintern helt exhalterade och överlyckliga. Inte så konstigt egentligen med tanke på att solen aldrig skiner särskilt ofta i vårt avlånga land. Man märker direkt när det blir en temperaturväxling för då blir folk taggade att komma i form till beach-säsongen. I mtt fall är jag nog ikapp på det området till 2038 med lätt till måttligt motivation. Nere vid Åhléns kan man se den tydliga uppdelningen av pensionärer som bänkat sig mot solsidan vid fontänen och på andra sidan alla ungdomar och häckar. Men det kan man ju förstås undvara dom äldre med tanke på att det kanske är sista gången dom baxar ut rullatorn för att bränna sig i fotonstrålarna.
Sen har jag funderat på när modet att vara brun och smal ska försvinna, för det är ju inte den ligan jag spelar i. Jag satsar mer på en blekfet brylé-pudding look med en touch av Michelingubbe. Som tidigare nämnt så måste man ju göra sig redo för eventuella krigsangrepp för vem skulle överleva längst när alla konservburkar tagit slut och alla andra måste börja ta till kannibalmetoder? Jajamensan, det är jag det.
För tillfället så ligger jag på taket och har bunkrat med Sangría för hela slanten och laddar inför en liten utekväll. Beundransvärt är hur många som faktiskt går på krogen innan löning (orsak: vädret). Om man har gått ut samma datum under vintern så är det enda man brukar hitta en Bosse och Göran i ett hörn, men det är väl inte fy skam det heller om man är svag för hängmörat. Det får mig att tänka på den gången jag och Linnéa var ut och det kom framvinglandes en pensionär med hörapparat. Så tog han ett fast grepp om närmaste fasta föremål för att inte ramla baklänges varpå han lutade sig fram över min kära väninna och sluddrade "jag älskar dig, ska vi dansa?" Hon tackade förstås vänligt men bestämt nej men då gick han vidare över till mig och frågade samma sak eftger att ha gett mig en likadan kärleksförklaring. Jag svarade att "tyvärr det går inte, jag har en gammal krigsskada i högerbenet". Det såg ut som att han tänkte fråga vilket krig, för han hade väl antagligen varit med om alla tänkbara i hela världshistorien. Det är i såna där fina ögonblick man undrar om detta är allt Falun har att erbjuda.
Att man börjar bli till åren kommen blir mer och mer tydligt för varje dag som går. Nog för att jag alltid varit disträ men det har trappats upp markant på sistone. Idag var jag och pappa på stan och av någon outgrundlig anledning ställde jag väskan på marken (jag blev väl distraherad av proceduren att sätta mig i bilen, har ju lite svårt att göra två saker samtidigt som att hålla i väskan och sätta mig simultant) innan vi åkte därifrån. Väl hemma skulle jag ta väskan och var tvungen att informera min kära far om att vi måste nog åka tillbaka en liten sväng för att väskan stog kvar där vi var innan vi åkte. Det blev plattan i botten genom stan och nästan över alla refuger, tills jag fick se min underbara ägodel. På väg hem för andra gången kom pappa på att han minsann inte hittade plånboken. Jag tror jag lyckats få alla tänkbara gener från min far, så att försöka öka hjärnaktiviteten att fokusera på att inte tappa och förlägga saker, känns minst sagt onödigt överarbetat. En gång glömde pappa hunden vid en rastplats och en timme senare satt han kvar och väntade. Och jag själv har nog tappat alla tänkbara saker förutom håret. Men livet blir så spännande när man inte vet vad man ska förlora och behöva ersätta härnäst.
Vamos a la playa
Stolta överlevare av ett dygn på M/S Salmonella
Jaha, då har man överlevt ännu en kryssning med Cinderella (aka Salmonella). Har hittills inte upptäckt några syndrom med dödlig utgång så den där fläskfilén för 130 spänn man tryckte i sig kanske var relativt fräsch ändå. Vi tog aldrig något smörgåsbord med tanke på att vi förra gången inte åt för mer än ungefär 12 kronor. Men den där köttbiten som inte var större än Leif Pagrotskys skosula blev man ju inte mätt särskilt länge på, så därför var vi tvungna att åtminstone hålla vätskebalansen uppe. Från taxfree blev det en platta öl för Westberg (en lastbil drar mer än en Fiat som jag brukar säga) och en vinare för Thunlind. Den här gången gick det faktiskt smärtfritt därinne, det luktade inte äggmacka och folk flåsade inte varandra i nacken. Tack vare det fina vädret så hängde väl livsnjutarna på däck medans vi var redo att kämpa för vår överlevnad i Taxfreebutiken. Det är så typiskt; när man väl laddar upp för en tryckande, halvskrikande folkmassa och man tänker att man skulle behöva isdubbar för att hanka sig fram till alkoholen, då är det ingen där för att handla.
Vi valde att befinna oss utanför hytt 2006 hellre än innanför, och på numret att döma kanske man kan gissa sig till varför. Standarden på däck 2 var ungefär lika med hur tredjeklasspassagernarna på Titanic hade det, fast jag har mina aningar om att det kan ha varit lite värre för våran del men det får man ju aldrig riktigt veta eftersom den sjönk en aning.
När vi tryckt in nyckelkortet och öppnat dörren så möttes vi av en minst sagt oangenäm doft; magsafter och bearbetad mat som legat på heltäckningsmattan. Jag höll själv på att kräkas och jag informerade Thunlind om att jag minsann inte tänkte bo därnere, varpå hon funderade över om det nog luktade rengöringsmedel. Som tur var så hade vi en riddare i skinande rustning så nära till hands som på andra sidan väggen. Vi brände på med lite dansband på mobilen med öppen hyttdörr och det tog väl inte längre än några sekunder in på Till mitt eget blue Hawaii innan Lennart, 53 stog på tröskeln. Thunlind röck tag i skjortkragen och drog in honom för en ingående luktavsökning av hytten. Lennart (eller vad han nu kan tänkas ha heta) instämde att det luktade spya och lyfte genast luren för att ringa och klaga.
En minut senare kom det två invandrare med varsin diskborste och luftfräschare i högsta hugg. Men dom kände minsann inte att det luktade spya men satte sig ändå på knä och skrubbade burdust. Vi kände oss genast väldigt elaka som gjorde på det där viset mot bröderna Kurdistan så vi ropade att nu räcker det minsann tack så mycket åh vad gulligt av er oj oj vad gott det luktar nu se där tack så jättemycket vad duktiga nu är. Det stank ju fortfarande men vi tänkte att vi fick leva med det. Här kommer dom stackars pojkarna från ett säkerligen krigshärjat land så ska vi tvinga dom att skrubba mattan från spyor, snällt värre. Med sviter av detta nederlag, knallade vi upp till däck 6 där det brukar vara en hel del röj och förkrök. Vi passerade några hytter varpå någon hojtade åt oss att komma in och hälsa på. Precis när vi stannat och backat för att se vad det var för människor, skrek två andra killar från samma hytt "två träskmonster på väg in!" Så ja, komplimanger fick man ju, beroende på hur man väljer att tolka dem. Inte nog med att man redan kände sig som boskap när man bodde där längst ner under bildäck och bredvid ett dunkande maskinrum, man såg ut som träskmonster också.
Senare på kvällen på discot som är väl nött och nertrampat, behövde man inte stå länge förrän all världens nationaliteter utom svenskarna ville dansa och gnessa runt. Jag blev så irriterad på turken som kom fram till mig att jag skrek "din mamma" vilket hade motsatt verkan för det tog under minuten innan jag hade en drink mellan tummen och pekfingret. Okej, jag var väl en aning ironisk men vanligtvis så brukar dom ju bli stötta när man drar in deras kära moder i samtalet. Jag blev inte riktigt av med den människan hur jag än betedde mig och helt plötsligt stod han bredvid och pratade med svajig, darrande röst. Jag hörde ju ungefär 2% av vad han pratade om men jag hörde vissa ord emellanåt; "sen dess... inga syster... alla inte heema... min bruuur... farmuuur..." och efter att i princip ha lärt mig namnet på alla i hela hans släktled fyra generationer tillbaka så kom vi därifrån och kunde fortsätta iaktta alla människor. Svettiga händer på vibrerande rövar, läppar överallt (alltså dom i ansiktet) och folk som skriker sitt hyttnummer tills rösten skär sig. Det kan bara hända på Östersjön!
Blubb blubb
