Ellie

Jaha, då har man överlevt ännu en kryssning med Cinderella (aka Salmonella). Har hittills inte upptäckt några syndrom med dödlig utgång så den där fläskfilén för 130 spänn man tryckte i sig kanske var relativt fräsch ändå. Vi tog aldrig något smörgåsbord med tanke på att vi förra gången inte åt för mer än ungefär 12 kronor. Men den där köttbiten som inte var större än Leif Pagrotskys skosula blev man ju inte mätt särskilt länge på, så därför var vi tvungna att åtminstone hålla vätskebalansen uppe. Från taxfree blev det en platta öl för Westberg (en lastbil drar mer än en Fiat som jag brukar säga) och en vinare för Thunlind. Den här gången gick det faktiskt smärtfritt därinne, det luktade inte äggmacka och folk flåsade inte varandra i nacken. Tack vare det fina vädret så hängde väl livsnjutarna på däck medans vi var redo att kämpa för vår överlevnad i Taxfreebutiken. Det är så typiskt; när man väl laddar upp för en tryckande, halvskrikande folkmassa och man tänker att man skulle behöva isdubbar för att hanka sig fram till alkoholen, då är det ingen där för att handla.

Vi valde att befinna oss utanför hytt 2006 hellre än innanför, och på numret att döma kanske man kan gissa sig till varför. Standarden på däck 2 var ungefär lika med hur tredjeklasspassagernarna på Titanic hade det, fast jag har mina aningar om att det kan ha varit lite värre för våran del men det får man ju aldrig riktigt veta eftersom den sjönk en aning.

När vi tryckt in nyckelkortet och öppnat dörren så möttes vi av en minst sagt oangenäm doft; magsafter och bearbetad mat som legat på heltäckningsmattan. Jag höll själv på att kräkas och jag informerade Thunlind om att jag minsann inte tänkte bo därnere, varpå hon funderade över om det nog luktade rengöringsmedel. Som tur var så hade vi en riddare i skinande rustning så nära till hands som på andra sidan väggen. Vi brände på med lite dansband på mobilen med öppen hyttdörr och det tog väl inte längre än några sekunder in på Till mitt eget blue Hawaii innan Lennart, 53 stog på tröskeln. Thunlind röck tag i skjortkragen och drog in honom för en ingående luktavsökning av hytten. Lennart (eller vad han nu kan tänkas ha heta) instämde att det luktade spya och lyfte genast luren för att ringa och klaga.

En minut senare kom det två invandrare med varsin diskborste och luftfräschare i högsta hugg. Men dom kände minsann inte att det luktade spya men satte sig ändå på knä och skrubbade burdust. Vi kände oss genast väldigt elaka som gjorde på det där viset mot bröderna Kurdistan så vi ropade att nu räcker det minsann tack så mycket åh vad gulligt av er oj oj vad gott det luktar nu se där tack så jättemycket vad duktiga nu är. Det stank ju fortfarande men vi tänkte att vi fick leva med det. Här kommer dom stackars pojkarna från ett säkerligen krigshärjat land så ska vi tvinga dom att skrubba mattan från spyor, snällt värre. Med sviter av detta nederlag, knallade vi upp till däck 6 där det brukar vara en hel del röj och förkrök. Vi passerade några hytter varpå någon hojtade åt oss att komma in och hälsa på. Precis när vi stannat och backat för att se vad det var för människor, skrek två andra killar från samma hytt "två träskmonster på väg in!" Så ja, komplimanger fick man ju, beroende på hur man väljer att tolka dem. Inte nog med att man redan kände sig som boskap när man bodde där längst ner under bildäck och bredvid ett dunkande maskinrum, man såg ut som träskmonster också.

Senare på kvällen på discot som är väl nött och nertrampat, behövde man inte stå länge förrän all världens nationaliteter utom svenskarna ville dansa och gnessa runt. Jag blev så irriterad på turken som kom fram till mig att jag skrek "din mamma" vilket hade motsatt verkan för det tog under minuten innan jag hade en drink mellan tummen och pekfingret. Okej, jag var väl en aning ironisk men vanligtvis så brukar dom ju bli stötta när man drar in deras kära moder i samtalet. Jag blev inte riktigt av med den människan hur jag än betedde mig och helt plötsligt stod han bredvid och pratade med svajig, darrande röst. Jag hörde ju ungefär 2% av vad han pratade om men jag hörde vissa ord emellanåt; "sen dess... inga syster... alla inte heema... min bruuur... farmuuur..."  och efter att i princip ha lärt mig namnet på alla i hela hans släktled fyra generationer tillbaka så kom vi därifrån och kunde fortsätta iaktta alla människor. Svettiga händer på vibrerande rövar, läppar överallt (alltså dom i ansiktet) och folk som skriker sitt hyttnummer tills rösten skär sig. Det kan bara hända på Östersjön!



Blubb blubb