Utsprungna homosapiens och andra vårfasoner
Visst är det skönt när knoppar brister
Är det inte lite underligt vad lite omslag i vädret kan göra med människor? Så fort solen skiner blir alla som suttit inne och nött ut både tre och fyra sofftyger under vintern helt exhalterade och överlyckliga. Inte så konstigt egentligen med tanke på att solen aldrig skiner särskilt ofta i vårt avlånga land. Man märker direkt när det blir en temperaturväxling för då blir folk taggade att komma i form till beach-säsongen. I mtt fall är jag nog ikapp på det området till 2038 med lätt till måttligt motivation. Nere vid Åhléns kan man se den tydliga uppdelningen av pensionärer som bänkat sig mot solsidan vid fontänen och på andra sidan alla ungdomar och häckar. Men det kan man ju förstås undvara dom äldre med tanke på att det kanske är sista gången dom baxar ut rullatorn för att bränna sig i fotonstrålarna.
Sen har jag funderat på när modet att vara brun och smal ska försvinna, för det är ju inte den ligan jag spelar i. Jag satsar mer på en blekfet brylé-pudding look med en touch av Michelingubbe. Som tidigare nämnt så måste man ju göra sig redo för eventuella krigsangrepp för vem skulle överleva längst när alla konservburkar tagit slut och alla andra måste börja ta till kannibalmetoder? Jajamensan, det är jag det.
För tillfället så ligger jag på taket och har bunkrat med Sangría för hela slanten och laddar inför en liten utekväll. Beundransvärt är hur många som faktiskt går på krogen innan löning (orsak: vädret). Om man har gått ut samma datum under vintern så är det enda man brukar hitta en Bosse och Göran i ett hörn, men det är väl inte fy skam det heller om man är svag för hängmörat. Det får mig att tänka på den gången jag och Linnéa var ut och det kom framvinglandes en pensionär med hörapparat. Så tog han ett fast grepp om närmaste fasta föremål för att inte ramla baklänges varpå han lutade sig fram över min kära väninna och sluddrade "jag älskar dig, ska vi dansa?" Hon tackade förstås vänligt men bestämt nej men då gick han vidare över till mig och frågade samma sak eftger att ha gett mig en likadan kärleksförklaring. Jag svarade att "tyvärr det går inte, jag har en gammal krigsskada i högerbenet". Det såg ut som att han tänkte fråga vilket krig, för han hade väl antagligen varit med om alla tänkbara i hela världshistorien. Det är i såna där fina ögonblick man undrar om detta är allt Falun har att erbjuda.
Att man börjar bli till åren kommen blir mer och mer tydligt för varje dag som går. Nog för att jag alltid varit disträ men det har trappats upp markant på sistone. Idag var jag och pappa på stan och av någon outgrundlig anledning ställde jag väskan på marken (jag blev väl distraherad av proceduren att sätta mig i bilen, har ju lite svårt att göra två saker samtidigt som att hålla i väskan och sätta mig simultant) innan vi åkte därifrån. Väl hemma skulle jag ta väskan och var tvungen att informera min kära far om att vi måste nog åka tillbaka en liten sväng för att väskan stog kvar där vi var innan vi åkte. Det blev plattan i botten genom stan och nästan över alla refuger, tills jag fick se min underbara ägodel. På väg hem för andra gången kom pappa på att han minsann inte hittade plånboken. Jag tror jag lyckats få alla tänkbara gener från min far, så att försöka öka hjärnaktiviteten att fokusera på att inte tappa och förlägga saker, känns minst sagt onödigt överarbetat. En gång glömde pappa hunden vid en rastplats och en timme senare satt han kvar och väntade. Och jag själv har nog tappat alla tänkbara saker förutom håret. Men livet blir så spännande när man inte vet vad man ska förlora och behöva ersätta härnäst.
Vamos a la playa
Är det inte lite underligt vad lite omslag i vädret kan göra med människor? Så fort solen skiner blir alla som suttit inne och nött ut både tre och fyra sofftyger under vintern helt exhalterade och överlyckliga. Inte så konstigt egentligen med tanke på att solen aldrig skiner särskilt ofta i vårt avlånga land. Man märker direkt när det blir en temperaturväxling för då blir folk taggade att komma i form till beach-säsongen. I mtt fall är jag nog ikapp på det området till 2038 med lätt till måttligt motivation. Nere vid Åhléns kan man se den tydliga uppdelningen av pensionärer som bänkat sig mot solsidan vid fontänen och på andra sidan alla ungdomar och häckar. Men det kan man ju förstås undvara dom äldre med tanke på att det kanske är sista gången dom baxar ut rullatorn för att bränna sig i fotonstrålarna.
Sen har jag funderat på när modet att vara brun och smal ska försvinna, för det är ju inte den ligan jag spelar i. Jag satsar mer på en blekfet brylé-pudding look med en touch av Michelingubbe. Som tidigare nämnt så måste man ju göra sig redo för eventuella krigsangrepp för vem skulle överleva längst när alla konservburkar tagit slut och alla andra måste börja ta till kannibalmetoder? Jajamensan, det är jag det.
För tillfället så ligger jag på taket och har bunkrat med Sangría för hela slanten och laddar inför en liten utekväll. Beundransvärt är hur många som faktiskt går på krogen innan löning (orsak: vädret). Om man har gått ut samma datum under vintern så är det enda man brukar hitta en Bosse och Göran i ett hörn, men det är väl inte fy skam det heller om man är svag för hängmörat. Det får mig att tänka på den gången jag och Linnéa var ut och det kom framvinglandes en pensionär med hörapparat. Så tog han ett fast grepp om närmaste fasta föremål för att inte ramla baklänges varpå han lutade sig fram över min kära väninna och sluddrade "jag älskar dig, ska vi dansa?" Hon tackade förstås vänligt men bestämt nej men då gick han vidare över till mig och frågade samma sak eftger att ha gett mig en likadan kärleksförklaring. Jag svarade att "tyvärr det går inte, jag har en gammal krigsskada i högerbenet". Det såg ut som att han tänkte fråga vilket krig, för han hade väl antagligen varit med om alla tänkbara i hela världshistorien. Det är i såna där fina ögonblick man undrar om detta är allt Falun har att erbjuda.
Att man börjar bli till åren kommen blir mer och mer tydligt för varje dag som går. Nog för att jag alltid varit disträ men det har trappats upp markant på sistone. Idag var jag och pappa på stan och av någon outgrundlig anledning ställde jag väskan på marken (jag blev väl distraherad av proceduren att sätta mig i bilen, har ju lite svårt att göra två saker samtidigt som att hålla i väskan och sätta mig simultant) innan vi åkte därifrån. Väl hemma skulle jag ta väskan och var tvungen att informera min kära far om att vi måste nog åka tillbaka en liten sväng för att väskan stog kvar där vi var innan vi åkte. Det blev plattan i botten genom stan och nästan över alla refuger, tills jag fick se min underbara ägodel. På väg hem för andra gången kom pappa på att han minsann inte hittade plånboken. Jag tror jag lyckats få alla tänkbara gener från min far, så att försöka öka hjärnaktiviteten att fokusera på att inte tappa och förlägga saker, känns minst sagt onödigt överarbetat. En gång glömde pappa hunden vid en rastplats och en timme senare satt han kvar och väntade. Och jag själv har nog tappat alla tänkbara saker förutom håret. Men livet blir så spännande när man inte vet vad man ska förlora och behöva ersätta härnäst.
Vamos a la playa
Kommentarer
Trackback
