Konsten att fjutta på fransar, förnya fysiken & fantastiska fantasier
Goddagens
Ibland får man ju för sig saker och tänker att "om jag bara hade det där" eller "om jag gjorde sådär så skulle allting bli helt makalöst fantastiskt". I mitt fall överensstämmer oftast inte förväntningarna med det slutgiltiga resultatet, för det brukar istället bli så eländigt att man får lust att gräva ner sig i sängen tills man får käften full med stoppning och aldrig nånsin komma upp igen. Idag var en sån dag där ingen madrass i världen hade varit djup nog för det katastrofala missödet jag råkat ut för.
Tidigare idag gick jag omkring på Åhléns för att köpa saker att renovera mig själv med innan det är dags att åka in till BB och kläcka. Det är inte så att jag har någon lust att se lika sliten ut som att jag redan skulle vara ensamstående tiobarnsmor. Att personalen ska stå och kasta ett getöga rakt upp i Agneta vare sig de vill eller inte räcker gott och väl för mig utan att man ska behöva känna sig som en antikvitet i övriga kroppen.
Hittade på en snabbfärgning för ögonbryn och fransar, vilket jag vid närmare eftertanke kom på att jag faktiskt behövde eftersom mina ögonfransar är lika ljusa som röven på en nyplockad kyckling när jag är osminkad. Spontant så känns det lite malplacerat att komma stylad upp till öronen när man bara ska ligga och bresa med benen, sminket skulle förmodligen ändå bara rinna och kladda ut sig så jag skulle se ut som en sotare i spöregn. Färga ögonfransarna, jajamensan. Helt genialiskt.
Kom hem och öppnade förpackningen, det var färggelé, framkallningsvätska och fan och hans moster i den där lilla asken. Det stod att man skulle skydda huden på ögonlocken med medföljande skyddcreme i form av något slags vaselin. Följde anvisningarna, lät det gå tre minuter enligt förpackningen. Tvättade bort, lite smått spänd på att se om man skulle se sådär naturligt fräsch ut som man ville få det till på förpackningen. Ingen skillnad överhuvudtaget. Vilken investering!
På riktigt nära håll kunde man se en viss färgnyans på sina ställen, men jag tänkte att det inte kunde skada att göra om det igen så det blev ordentligt. Men den här gången hade jag inte tålamod att smeta på skyddscremen (som man skulle vara mycket noga med för att "cremen färgar huden omedelbart"). När jag sedan började dutta på hamnade det naturligtvis utanför och upp på halva ögonlocket. Äh, det kan inte göra så mycket, varningstexter är överreklamerat, tänkte jag. Tills jag fick se hur huden omgående och sporadiskt antog en mörkare nyans av bajsbrunt.
Släppte allt jag hade i händerna och övervägde för en kort sekund att utropa ett riktigt tjejskrik i falsett men började istället gnugga bort skiten i 110 med sminkborttagningsmedel och vaselin. Ingenting släppte så jag fortsatte i vild panik att skrubba sönder halva ansiktet medan det i princip brann i huden. Efter tio minuter när jag var illröd och uppsvälld som ett babianarsle på vad som tidigare var ett ögonlock, verkade det som att jag skulle få lov att acceptera läget. Jag kommer helt enkelt få gå runt med svarta fläckar där i fyra veckor. I värsta fall.
Slutsatsen är att det är bättre att vara naturligt ful än påhittat halvsnygg. Har man ljusa ögonfransar, ja, då är det bäst att vänja sig vid att folk tycker man ser sjuk, trött och miserabel ut. Hellre det än att ögongloberna ska ploppa ut ur huvudet på grund av någon fransfärgning i alla fall. Påhitt är vad det är alltihop, det är därför jag ska vaxa benen nu. Få se om jag kommer behöva benproteser efteråt, spännande! Vill man vara fin får man lida så in i helvete.
Ibland får man ju för sig saker och tänker att "om jag bara hade det där" eller "om jag gjorde sådär så skulle allting bli helt makalöst fantastiskt". I mitt fall överensstämmer oftast inte förväntningarna med det slutgiltiga resultatet, för det brukar istället bli så eländigt att man får lust att gräva ner sig i sängen tills man får käften full med stoppning och aldrig nånsin komma upp igen. Idag var en sån dag där ingen madrass i världen hade varit djup nog för det katastrofala missödet jag råkat ut för.
Tidigare idag gick jag omkring på Åhléns för att köpa saker att renovera mig själv med innan det är dags att åka in till BB och kläcka. Det är inte så att jag har någon lust att se lika sliten ut som att jag redan skulle vara ensamstående tiobarnsmor. Att personalen ska stå och kasta ett getöga rakt upp i Agneta vare sig de vill eller inte räcker gott och väl för mig utan att man ska behöva känna sig som en antikvitet i övriga kroppen.
Hittade på en snabbfärgning för ögonbryn och fransar, vilket jag vid närmare eftertanke kom på att jag faktiskt behövde eftersom mina ögonfransar är lika ljusa som röven på en nyplockad kyckling när jag är osminkad. Spontant så känns det lite malplacerat att komma stylad upp till öronen när man bara ska ligga och bresa med benen, sminket skulle förmodligen ändå bara rinna och kladda ut sig så jag skulle se ut som en sotare i spöregn. Färga ögonfransarna, jajamensan. Helt genialiskt.
Kom hem och öppnade förpackningen, det var färggelé, framkallningsvätska och fan och hans moster i den där lilla asken. Det stod att man skulle skydda huden på ögonlocken med medföljande skyddcreme i form av något slags vaselin. Följde anvisningarna, lät det gå tre minuter enligt förpackningen. Tvättade bort, lite smått spänd på att se om man skulle se sådär naturligt fräsch ut som man ville få det till på förpackningen. Ingen skillnad överhuvudtaget. Vilken investering!
På riktigt nära håll kunde man se en viss färgnyans på sina ställen, men jag tänkte att det inte kunde skada att göra om det igen så det blev ordentligt. Men den här gången hade jag inte tålamod att smeta på skyddscremen (som man skulle vara mycket noga med för att "cremen färgar huden omedelbart"). När jag sedan började dutta på hamnade det naturligtvis utanför och upp på halva ögonlocket. Äh, det kan inte göra så mycket, varningstexter är överreklamerat, tänkte jag. Tills jag fick se hur huden omgående och sporadiskt antog en mörkare nyans av bajsbrunt.
Släppte allt jag hade i händerna och övervägde för en kort sekund att utropa ett riktigt tjejskrik i falsett men började istället gnugga bort skiten i 110 med sminkborttagningsmedel och vaselin. Ingenting släppte så jag fortsatte i vild panik att skrubba sönder halva ansiktet medan det i princip brann i huden. Efter tio minuter när jag var illröd och uppsvälld som ett babianarsle på vad som tidigare var ett ögonlock, verkade det som att jag skulle få lov att acceptera läget. Jag kommer helt enkelt få gå runt med svarta fläckar där i fyra veckor. I värsta fall.
Slutsatsen är att det är bättre att vara naturligt ful än påhittat halvsnygg. Har man ljusa ögonfransar, ja, då är det bäst att vänja sig vid att folk tycker man ser sjuk, trött och miserabel ut. Hellre det än att ögongloberna ska ploppa ut ur huvudet på grund av någon fransfärgning i alla fall. Påhitt är vad det är alltihop, det är därför jag ska vaxa benen nu. Få se om jag kommer behöva benproteser efteråt, spännande! Vill man vara fin får man lida så in i helvete.
Smack
Märkliga initiativ, klappträn & konsten att skapa en cirkus
Go'ettemiddag!
Efter ytterligare ett scenario sitter jag och funderar på en sak som för mig är helt obegriplig. Det är de där människorna som mot alla odds ska hälsa på ens hund fast man ber dem att inte göra det. Folk verkar vid sådana tillfällen ha en trekilos vaxpropp i vardera öra och dessutom vara så sanslöst skelögda att de inte ens lägger märke till den som står och håller i kopplet och som redan gett direktiv. Det allra vanligaste är dock att man inte ens frågar först utan helt enkelt bara gör ett hestigt dyk och påbörjar en intensiv klappa-på-huvudet-ceremoni.
Det här händer säkerligen minst en gång om dagen eftersom vi bor mitt ovanför gågatan bland affärerna i centrum. Det finns en anledning till att jag inte vill att Charlie ska hälsa på alla människor han möter; jag vill ha en lugn och kontrollerad hund som ska kunna sitta ner medan man står och konverserar med någon, inte en som lärt sig att när någon kommer emot oss för att prata så betyder det att man ska studsa, leka och bli helt till sig. En gång fick Pär lov att fysiskt ta bort en gubbes arm när han var på väg att trycka i Charlie korv efter att ha dykt upp från ingenstans på en sekund för att "hälsa litegrann".
Om någon är ute och promenerar med sin gamla mamma i rullstol, inte springer väl jag fram och börjar nypa henne i kinderna, exalterat ropa "du var mig en söt och rynkig en!" rycka tag i handtagen och snurra kärringen tio varv så gruset sprutar tills hon får andnöd (antingen av att hon tycker det är så roligt eller av osäkerhet) för att sen punktera däcken innan jag går därifrån - bara för jag tycker pensionärer är så gulliga? Detta går att jämföra med tanke på att det för oss är en viktig träningssituation där man faktiskt ber om att få sköta sitt utan yttre påverkan.
Det som är mest tröttsamt är folk som inte förstår och kan respektera det man säger för att komma med ovidkommande argument som "nämen han vill ju bara hälsa, stackarn", "JAG är inte hundrädd", "inte tänker han bita, det ser ju jag, han viftar ju på svansen JA KOM DÅ LILLA VOVVEN!" Är ganska säker på att den där rostiga gamla tanten du är ute och spatserar med inte tänker smälla igen löständerna i armen på mig, men det är inte en anledning att ta sig friheten att ha ett tokroligt rullstolsdisco.
Charlie är lite över ett år och är fortfarande i en inlärningsperiod. Tanken är att han självfallet ska få hälsa, men när jag säger att det är okej och inte när han själv tycker att det är dags att dra iväg i kopplet (tittadendärmänniskanvillhälsapåmignublirjaghelttillmigochstickeråthelvete). För med exempelvis massa matkassar i bägge händerna och kanske en unge i bärsele på bröstet så funkar det inte rent praktiskt med sån cirkus, speciellt inte när man bor mitt i stadsmyllret. För den som inte vet så behöver hundar konekvens när man ska befästa ett nytt moment och varje gång någon klampar fram och busar med Charlie betyder det ett steg bakåt i hela processen.
Ingen hund lider av att inte få hälsa. Det är inte heller så att vi människor mår dåligt av att inte få möjlighet att skaka hand med alla vi ser på affären, parkeringen eller i väntrummet vid läkarbesöket. Hela "tycka-synd-om"-tänket bottnar sig inte i något annat än i okunskap, för en hund är alltid en hund och inte en homo sapiens och ska av diverse skäl inte hanteras som en heller. Precis som din mamma ska behandlas som en människa och inte som en vuxenleksak eller ett partytrick på hjul.
Frrrrrr
Efter ytterligare ett scenario sitter jag och funderar på en sak som för mig är helt obegriplig. Det är de där människorna som mot alla odds ska hälsa på ens hund fast man ber dem att inte göra det. Folk verkar vid sådana tillfällen ha en trekilos vaxpropp i vardera öra och dessutom vara så sanslöst skelögda att de inte ens lägger märke till den som står och håller i kopplet och som redan gett direktiv. Det allra vanligaste är dock att man inte ens frågar först utan helt enkelt bara gör ett hestigt dyk och påbörjar en intensiv klappa-på-huvudet-ceremoni.
Det här händer säkerligen minst en gång om dagen eftersom vi bor mitt ovanför gågatan bland affärerna i centrum. Det finns en anledning till att jag inte vill att Charlie ska hälsa på alla människor han möter; jag vill ha en lugn och kontrollerad hund som ska kunna sitta ner medan man står och konverserar med någon, inte en som lärt sig att när någon kommer emot oss för att prata så betyder det att man ska studsa, leka och bli helt till sig. En gång fick Pär lov att fysiskt ta bort en gubbes arm när han var på väg att trycka i Charlie korv efter att ha dykt upp från ingenstans på en sekund för att "hälsa litegrann".
Om någon är ute och promenerar med sin gamla mamma i rullstol, inte springer väl jag fram och börjar nypa henne i kinderna, exalterat ropa "du var mig en söt och rynkig en!" rycka tag i handtagen och snurra kärringen tio varv så gruset sprutar tills hon får andnöd (antingen av att hon tycker det är så roligt eller av osäkerhet) för att sen punktera däcken innan jag går därifrån - bara för jag tycker pensionärer är så gulliga? Detta går att jämföra med tanke på att det för oss är en viktig träningssituation där man faktiskt ber om att få sköta sitt utan yttre påverkan.
Det som är mest tröttsamt är folk som inte förstår och kan respektera det man säger för att komma med ovidkommande argument som "nämen han vill ju bara hälsa, stackarn", "JAG är inte hundrädd", "inte tänker han bita, det ser ju jag, han viftar ju på svansen JA KOM DÅ LILLA VOVVEN!" Är ganska säker på att den där rostiga gamla tanten du är ute och spatserar med inte tänker smälla igen löständerna i armen på mig, men det är inte en anledning att ta sig friheten att ha ett tokroligt rullstolsdisco.
Charlie är lite över ett år och är fortfarande i en inlärningsperiod. Tanken är att han självfallet ska få hälsa, men när jag säger att det är okej och inte när han själv tycker att det är dags att dra iväg i kopplet (tittadendärmänniskanvillhälsapåmignublirjaghelttillmigochstickeråthelvete). För med exempelvis massa matkassar i bägge händerna och kanske en unge i bärsele på bröstet så funkar det inte rent praktiskt med sån cirkus, speciellt inte när man bor mitt i stadsmyllret. För den som inte vet så behöver hundar konekvens när man ska befästa ett nytt moment och varje gång någon klampar fram och busar med Charlie betyder det ett steg bakåt i hela processen.
Ingen hund lider av att inte få hälsa. Det är inte heller så att vi människor mår dåligt av att inte få möjlighet att skaka hand med alla vi ser på affären, parkeringen eller i väntrummet vid läkarbesöket. Hela "tycka-synd-om"-tänket bottnar sig inte i något annat än i okunskap, för en hund är alltid en hund och inte en homo sapiens och ska av diverse skäl inte hanteras som en heller. Precis som din mamma ska behandlas som en människa och inte som en vuxenleksak eller ett partytrick på hjul.
Frrrrrr
Konsten att tuta som ett tåg, botaniserande strapatser & uteslutna trattäventyr
Denna förbannade söndagsmorgon vaknade jag med ett ryck 06.40 för att förvirrat gnessa upp ur sängen så hastigt som möjligt och starta det extremt viktiga uppdraget att hitta hålslagaren.
Tydligen var det dags för ytterligare pedant organisation av hemmet och idag står det pappersarbete på menyn. Hade man haft en tiondel av dessa mödosamma kvinnliga hormoner i vanliga fall hade man kunnat bli auktoriserad revisor eller åtminstone låtsas att man har koll på läget, istället för det gamla vanliga:
"Du, har du sett min hårborste? Eller vad säger jag, nejfan, bilnyckeln. Den låg här för nån dag sen fast jag hade den i och för sig imorse. Min mobil, var är den nu då? Helt sjukt, NORDEAKORTET ÄR BORTA! Måste ha tappat det, lär nog ringa och spärra. Nähä, det låg i kylskåpet! Men var är mina skor... åh, titta där är solglasögonen jag letat efter!"
Det blir en krock i huvudet när man är så van vid att inte veta någonting och helt plötsligt så minns man var vissa saker ligger. Trots detta blir det fortfarande väldigt ofta panik när jag ska ut genom dörren, tidsoptimist som man är och med en stor badboll ivägen i färdriktningen så går det inte alltid som man tänkt.
Alla dagar ser i princip likadana ut och jag kämpar febrilt för min egen överlevnad vilket innebär att gå till kylskåpet x antal gånger i timmen för att se om det tillkommit något nytt. Snart får vi lov att hyra en mobil lyftkran för att jag ska kunna ta mig upp ur sängen och soffan. Är lika bra att bli strategiskt ståendes bredvid matbordet eller varför inte bara mitt i hallen som en malplacerad och otymplig prydnad, det är i princip så mycket nytta man gör nu.
Nu är det ungefär tre veckor kvar till nedsläpp och jag har aldrig haft tråkigare. En eloge till alla kvinnor i världen som tycker det är så fantastiskt att rulla runt och vara gravid. Mina bekanta säger medlidsamt att "ja, det blir ju sådär långtråkigt mot slutet", och jag säger att "nejnej, det har varit lika hela tiden".
Men nu ska vi tänka positivt, det blir ju roligt sen! Jajamensan. Sen...
Häj
Tydligen var det dags för ytterligare pedant organisation av hemmet och idag står det pappersarbete på menyn. Hade man haft en tiondel av dessa mödosamma kvinnliga hormoner i vanliga fall hade man kunnat bli auktoriserad revisor eller åtminstone låtsas att man har koll på läget, istället för det gamla vanliga:
"Du, har du sett min hårborste? Eller vad säger jag, nejfan, bilnyckeln. Den låg här för nån dag sen fast jag hade den i och för sig imorse. Min mobil, var är den nu då? Helt sjukt, NORDEAKORTET ÄR BORTA! Måste ha tappat det, lär nog ringa och spärra. Nähä, det låg i kylskåpet! Men var är mina skor... åh, titta där är solglasögonen jag letat efter!"
Det blir en krock i huvudet när man är så van vid att inte veta någonting och helt plötsligt så minns man var vissa saker ligger. Trots detta blir det fortfarande väldigt ofta panik när jag ska ut genom dörren, tidsoptimist som man är och med en stor badboll ivägen i färdriktningen så går det inte alltid som man tänkt.
Alla dagar ser i princip likadana ut och jag kämpar febrilt för min egen överlevnad vilket innebär att gå till kylskåpet x antal gånger i timmen för att se om det tillkommit något nytt. Snart får vi lov att hyra en mobil lyftkran för att jag ska kunna ta mig upp ur sängen och soffan. Är lika bra att bli strategiskt ståendes bredvid matbordet eller varför inte bara mitt i hallen som en malplacerad och otymplig prydnad, det är i princip så mycket nytta man gör nu.
Nu är det ungefär tre veckor kvar till nedsläpp och jag har aldrig haft tråkigare. En eloge till alla kvinnor i världen som tycker det är så fantastiskt att rulla runt och vara gravid. Mina bekanta säger medlidsamt att "ja, det blir ju sådär långtråkigt mot slutet", och jag säger att "nejnej, det har varit lika hela tiden".
Det känns som att vara ivägtvingad på en evighetslång partyresa till Ibiza med en grupp pryda, rostiga pensionärer som är med i IOGT-NTO. Sådär så att det inte riktigt passar sig att dansa striptease på borden, dricka sprit med tratt och skramla runt topless i en bastkjol medan man låter som en tågvissla och skriker "whooooh!". Nöjena finns liksom runtomkring en men man kan inte vara med. Eller ska jag säga bör?
Men nu ska vi tänka positivt, det blir ju roligt sen! Jajamensan. Sen...
Häj
