Märkliga initiativ, klappträn & konsten att skapa en cirkus
Go'ettemiddag!
Efter ytterligare ett scenario sitter jag och funderar på en sak som för mig är helt obegriplig. Det är de där människorna som mot alla odds ska hälsa på ens hund fast man ber dem att inte göra det. Folk verkar vid sådana tillfällen ha en trekilos vaxpropp i vardera öra och dessutom vara så sanslöst skelögda att de inte ens lägger märke till den som står och håller i kopplet och som redan gett direktiv. Det allra vanligaste är dock att man inte ens frågar först utan helt enkelt bara gör ett hestigt dyk och påbörjar en intensiv klappa-på-huvudet-ceremoni.
Det här händer säkerligen minst en gång om dagen eftersom vi bor mitt ovanför gågatan bland affärerna i centrum. Det finns en anledning till att jag inte vill att Charlie ska hälsa på alla människor han möter; jag vill ha en lugn och kontrollerad hund som ska kunna sitta ner medan man står och konverserar med någon, inte en som lärt sig att när någon kommer emot oss för att prata så betyder det att man ska studsa, leka och bli helt till sig. En gång fick Pär lov att fysiskt ta bort en gubbes arm när han var på väg att trycka i Charlie korv efter att ha dykt upp från ingenstans på en sekund för att "hälsa litegrann".
Om någon är ute och promenerar med sin gamla mamma i rullstol, inte springer väl jag fram och börjar nypa henne i kinderna, exalterat ropa "du var mig en söt och rynkig en!" rycka tag i handtagen och snurra kärringen tio varv så gruset sprutar tills hon får andnöd (antingen av att hon tycker det är så roligt eller av osäkerhet) för att sen punktera däcken innan jag går därifrån - bara för jag tycker pensionärer är så gulliga? Detta går att jämföra med tanke på att det för oss är en viktig träningssituation där man faktiskt ber om att få sköta sitt utan yttre påverkan.
Det som är mest tröttsamt är folk som inte förstår och kan respektera det man säger för att komma med ovidkommande argument som "nämen han vill ju bara hälsa, stackarn", "JAG är inte hundrädd", "inte tänker han bita, det ser ju jag, han viftar ju på svansen JA KOM DÅ LILLA VOVVEN!" Är ganska säker på att den där rostiga gamla tanten du är ute och spatserar med inte tänker smälla igen löständerna i armen på mig, men det är inte en anledning att ta sig friheten att ha ett tokroligt rullstolsdisco.
Charlie är lite över ett år och är fortfarande i en inlärningsperiod. Tanken är att han självfallet ska få hälsa, men när jag säger att det är okej och inte när han själv tycker att det är dags att dra iväg i kopplet (tittadendärmänniskanvillhälsapåmignublirjaghelttillmigochstickeråthelvete). För med exempelvis massa matkassar i bägge händerna och kanske en unge i bärsele på bröstet så funkar det inte rent praktiskt med sån cirkus, speciellt inte när man bor mitt i stadsmyllret. För den som inte vet så behöver hundar konekvens när man ska befästa ett nytt moment och varje gång någon klampar fram och busar med Charlie betyder det ett steg bakåt i hela processen.
Ingen hund lider av att inte få hälsa. Det är inte heller så att vi människor mår dåligt av att inte få möjlighet att skaka hand med alla vi ser på affären, parkeringen eller i väntrummet vid läkarbesöket. Hela "tycka-synd-om"-tänket bottnar sig inte i något annat än i okunskap, för en hund är alltid en hund och inte en homo sapiens och ska av diverse skäl inte hanteras som en heller. Precis som din mamma ska behandlas som en människa och inte som en vuxenleksak eller ett partytrick på hjul.
Frrrrrr
Efter ytterligare ett scenario sitter jag och funderar på en sak som för mig är helt obegriplig. Det är de där människorna som mot alla odds ska hälsa på ens hund fast man ber dem att inte göra det. Folk verkar vid sådana tillfällen ha en trekilos vaxpropp i vardera öra och dessutom vara så sanslöst skelögda att de inte ens lägger märke till den som står och håller i kopplet och som redan gett direktiv. Det allra vanligaste är dock att man inte ens frågar först utan helt enkelt bara gör ett hestigt dyk och påbörjar en intensiv klappa-på-huvudet-ceremoni.
Det här händer säkerligen minst en gång om dagen eftersom vi bor mitt ovanför gågatan bland affärerna i centrum. Det finns en anledning till att jag inte vill att Charlie ska hälsa på alla människor han möter; jag vill ha en lugn och kontrollerad hund som ska kunna sitta ner medan man står och konverserar med någon, inte en som lärt sig att när någon kommer emot oss för att prata så betyder det att man ska studsa, leka och bli helt till sig. En gång fick Pär lov att fysiskt ta bort en gubbes arm när han var på väg att trycka i Charlie korv efter att ha dykt upp från ingenstans på en sekund för att "hälsa litegrann".
Om någon är ute och promenerar med sin gamla mamma i rullstol, inte springer väl jag fram och börjar nypa henne i kinderna, exalterat ropa "du var mig en söt och rynkig en!" rycka tag i handtagen och snurra kärringen tio varv så gruset sprutar tills hon får andnöd (antingen av att hon tycker det är så roligt eller av osäkerhet) för att sen punktera däcken innan jag går därifrån - bara för jag tycker pensionärer är så gulliga? Detta går att jämföra med tanke på att det för oss är en viktig träningssituation där man faktiskt ber om att få sköta sitt utan yttre påverkan.
Det som är mest tröttsamt är folk som inte förstår och kan respektera det man säger för att komma med ovidkommande argument som "nämen han vill ju bara hälsa, stackarn", "JAG är inte hundrädd", "inte tänker han bita, det ser ju jag, han viftar ju på svansen JA KOM DÅ LILLA VOVVEN!" Är ganska säker på att den där rostiga gamla tanten du är ute och spatserar med inte tänker smälla igen löständerna i armen på mig, men det är inte en anledning att ta sig friheten att ha ett tokroligt rullstolsdisco.
Charlie är lite över ett år och är fortfarande i en inlärningsperiod. Tanken är att han självfallet ska få hälsa, men när jag säger att det är okej och inte när han själv tycker att det är dags att dra iväg i kopplet (tittadendärmänniskanvillhälsapåmignublirjaghelttillmigochstickeråthelvete). För med exempelvis massa matkassar i bägge händerna och kanske en unge i bärsele på bröstet så funkar det inte rent praktiskt med sån cirkus, speciellt inte när man bor mitt i stadsmyllret. För den som inte vet så behöver hundar konekvens när man ska befästa ett nytt moment och varje gång någon klampar fram och busar med Charlie betyder det ett steg bakåt i hela processen.
Ingen hund lider av att inte få hälsa. Det är inte heller så att vi människor mår dåligt av att inte få möjlighet att skaka hand med alla vi ser på affären, parkeringen eller i väntrummet vid läkarbesöket. Hela "tycka-synd-om"-tänket bottnar sig inte i något annat än i okunskap, för en hund är alltid en hund och inte en homo sapiens och ska av diverse skäl inte hanteras som en heller. Precis som din mamma ska behandlas som en människa och inte som en vuxenleksak eller ett partytrick på hjul.
Frrrrrr
Kommentarer
Trackback
