Att svettas, semestra och socialisera & konsten att vara nästan osynlig
Häj vänner
Sommaren verkar vara här och det ska pressas i solen, öppnas pilsner, köpas myggstift och tändas grillar samtidigt som ungar ska hålla käften och leka snällt medan man mitt uppe i alltihopa ska komma ihåg att sätta på gammelfarmor solhatten så hon inte torkar ihop till ett russin bredvid det billiga Rustaparasollet som vajar i den härliga hettan, kanske även påminna om löständerna innan man serverar den hårdstekta flintasteken som tagit eld och brunnit på gallret (men det låtsas man inte om). Bara för att vara omtänksam, bara för att vara snäll. Bara för att det är sommar och då ska alla vara glada.
Jag avundas folk som tar vara på semestern och göra något bra av tillfällena som ges utöver den. Såna som verkligen kan njuta av sommarkvällar lite automatiskt sådär. Själv är jag inte särskilt intresserad av sommar; jag blir inte gyllenbrun utan rödrandig, ölen tror jag garanterat smakar lika året runt och kött som kött på en rasslande grill oavsett om det är mygg i luften eller inte. Dessutom svettas jag som en höglandskossa på grönbete. Lite mindre charmig än alla andra som vanligt.
Vill understryka att sommar överlag är lite bättre än andra årstider, det finns nämligen fördelar med den också. Exempelvis så slipper man frysa när man ska snajda hem efter en efterfest klockan fem på morgonen och man tror att bara fiskmåsarna är vakna. Man sneglar vindögt på klockan och konstaterar förnöjt att "ingen är väl vaken i den tiden". En nackdel är dock att man faktiskt syns ganska så bra i paljettklänning och högklackat när bussarna börjar gå.
Sen är ju människor mer sociala av någon underlig anledning. Så fort man börjar komma in i juni nånstans så hejar folk glatt åt höger och vänster även fast man inte känner personen i fråga. Eller så kanske man precis mött en busschaufför. Det som man inte kan få särskilt mycket av på vintern men däremot på sommaren är ju förstås att åka raggarbil. Och dricka öl. Även om den kanske smakar lika i december och låtarna låter lika i februari. Det är något speciellt med sommar ändå, varesig man vill eller inte.
Sprak
Sprak
Att kisa efter pucken, skuttande kusar & konsten att kasta kärring på skidskor
God eftermiddag kära vänner
Idag händer det inte mycket, sitter för tillfället och försöker titta på hockey men blir bara tantsur för man ser ju inte pucken. Hur nära jag än förflyttar mig tv:n så ser jag i alla fall inte jag vart den där gummibiten far åt för håll. Så försöker man kisa så ögonen smalnar av så dom ser ut som två myntinkast och så blir det lilla man ser ut genom huvudet i springorna bara randigt för ögonfransarna är i vägen.
Tycker dom kunde ha puttat runt en stor medicinboll istället så kanske man fattat vad som händer. Inte behöver dom åka så himla fort heller, man lär minst sagt vara helskärpt för att hänga med varför dom byter håll och snurrar omkring. Om dom hade klapprat fram med träskor hade det nog blivit lagom fart på det hela. Alla karlar som tittar på hockey och dricker öl samtidigt och dessutom ser vad som händer ska därför ha en stor eloge, det är grymt bra gjort.
Nog om hockey för det sket man väl i, då kollar jag hellre på ridsport för en häst är väl överlag ganska svår att missa. Själv skulle jag om jag hade en sån där havremoped ta den till affären för att handla, speciellt om den skulle studsa omkring sådär upp och ner med små steg samtidigt som den viftar på svansen. Väldigt respektingivande skulle det se ut. Inom sport tycker jag det är när man ser vad som uppenbart går fel som det är kul att titta, som simhopp eller konståkning. (Har tänkt att man kanske borde få en högaffel och hamna hos horn-Per om man sitter och hoppas på att det ska gå åt helvete, men det är faktiskt fler som tänker lika).
Det är mycket enklare att förstå om det blir poängavdrag om t ex mannen på skridskor tappar kärringen handlöst mitt i en trippel piruett av något slag så hon skrapar trynet i isen eller om simhopparen gör överslag och slår i låren så vattnet skvätter till andra sidan poolkanten. Nog för att detta händer mer eller mindre sällan, men när det händer så vet man att det inte ska vara så och därför faller det sig naturligt enklare att se på för någon som inte förstår reglerna.
Nu är jag en sån som sällan fattar någonting av någonting så sport är inte direkt min starka sida. Inte heller handarbete, världsekonomi, tjusningen med shopping, religion eller vad man närmast kan komma på. Jag får väl hålla mig till mitt dragspel och se glad ut. Då kan man vara hur korkad som helst utan att det märks. Så får det bli!
Tradidadidaj
Idag händer det inte mycket, sitter för tillfället och försöker titta på hockey men blir bara tantsur för man ser ju inte pucken. Hur nära jag än förflyttar mig tv:n så ser jag i alla fall inte jag vart den där gummibiten far åt för håll. Så försöker man kisa så ögonen smalnar av så dom ser ut som två myntinkast och så blir det lilla man ser ut genom huvudet i springorna bara randigt för ögonfransarna är i vägen.
Tycker dom kunde ha puttat runt en stor medicinboll istället så kanske man fattat vad som händer. Inte behöver dom åka så himla fort heller, man lär minst sagt vara helskärpt för att hänga med varför dom byter håll och snurrar omkring. Om dom hade klapprat fram med träskor hade det nog blivit lagom fart på det hela. Alla karlar som tittar på hockey och dricker öl samtidigt och dessutom ser vad som händer ska därför ha en stor eloge, det är grymt bra gjort.
Nog om hockey för det sket man väl i, då kollar jag hellre på ridsport för en häst är väl överlag ganska svår att missa. Själv skulle jag om jag hade en sån där havremoped ta den till affären för att handla, speciellt om den skulle studsa omkring sådär upp och ner med små steg samtidigt som den viftar på svansen. Väldigt respektingivande skulle det se ut. Inom sport tycker jag det är när man ser vad som uppenbart går fel som det är kul att titta, som simhopp eller konståkning. (Har tänkt att man kanske borde få en högaffel och hamna hos horn-Per om man sitter och hoppas på att det ska gå åt helvete, men det är faktiskt fler som tänker lika).
Det är mycket enklare att förstå om det blir poängavdrag om t ex mannen på skridskor tappar kärringen handlöst mitt i en trippel piruett av något slag så hon skrapar trynet i isen eller om simhopparen gör överslag och slår i låren så vattnet skvätter till andra sidan poolkanten. Nog för att detta händer mer eller mindre sällan, men när det händer så vet man att det inte ska vara så och därför faller det sig naturligt enklare att se på för någon som inte förstår reglerna.
Nu är jag en sån som sällan fattar någonting av någonting så sport är inte direkt min starka sida. Inte heller handarbete, världsekonomi, tjusningen med shopping, religion eller vad man närmast kan komma på. Jag får väl hålla mig till mitt dragspel och se glad ut. Då kan man vara hur korkad som helst utan att det märks. Så får det bli!
Tradidadidaj
Kvällens krögartips, hur man gör för att kocka till en katastrof & konsten att skilja på en byracka
God afton alla matälskare
I egenskap av självlärd mästerkock tänkte jag härmed dela med mig av min senaste á la carterätt grundad på mina breda kulinariska matlagningskunskaper. Hade jag varit gift med Per Morberg skulle han förmodligen torkat svett mer än någonsin efter att ha sett vad jag kan slänga ihop och säkerligen även börjat jaga mig lite lätt med förskäraren. Kanske även daska mig i huvudet med en oxbringa, men det är en annan historia.
Det är inte alltid lätt att vara disträ och susa omkring i sin egen värld och tänka på enhörningar och pingviner och vad Maud Olofsson har för slags trosor, för ibland slutar det väl sisådär. Speciellt om man håller på att laga något i köket, som denna gång när jag kom hem efter krogen och skulle fixa krubb.
Först kastade jag i ungefär ett kilo pyttipanna i stekpannan som jag också ska ha hällt på tre deciliter fet grädde på. Till detta ville jag tydligen ha tillbehör och kom då uppenbarligen på att potatis är trevligt så det fick bli strips till min flottiga och gräddiga pyttipanna. Men någonstans mitt uppe i alltihopa när jag började äta ur stekpannan, (höll antagligen i mig i spisknapparna för att orka stå upp - det blir så när man gått i högklackat en hel kväll) så glömde jag bort mitt projekt i ugnen. Så detta blev en överraskning åt min sambo när han på kvällningen skulle göra fläskfilé i ugn:
Jag har alltid varit stolt över vad jag gjort även om det har varit saker som gått käpprätt åt helvete, och det är väl ingen idé att skämmas över det här konstverket heller. Om man inte såg stripsen nånstans där under den himmelska mögelbädden hade man kunnat tro att det var min gråbock till hund som lagt sig på plåten för att ta en tupplur. Förvirrat skulle det ju sannerligen bli om jag någon gång på nåt konstigt vis skulle lämna strips i hundkorgen tills dom förvandlades till ett bergslandskap i miniatyr och sen undra varför han inte kommer när man ropar.
Men dagens kom-i-håg är alltså att hunden inte så ofta ligger i ugnen och stripsen sällan i hundkorgen, så några vidare förväxlingar kommer det nog inte bli. Det närmsta jag borde komma ordet "kock" skulle väl då vara kronärtskocka, såna är ju oftast ofarliga. Hädanefter är det nog bäst att hålla sig i soffhörnet där man inte kan ställa till allt för mycket.
Klart slut från Westbergs resturang!
Omnomnom
I egenskap av självlärd mästerkock tänkte jag härmed dela med mig av min senaste á la carterätt grundad på mina breda kulinariska matlagningskunskaper. Hade jag varit gift med Per Morberg skulle han förmodligen torkat svett mer än någonsin efter att ha sett vad jag kan slänga ihop och säkerligen även börjat jaga mig lite lätt med förskäraren. Kanske även daska mig i huvudet med en oxbringa, men det är en annan historia.
Det är inte alltid lätt att vara disträ och susa omkring i sin egen värld och tänka på enhörningar och pingviner och vad Maud Olofsson har för slags trosor, för ibland slutar det väl sisådär. Speciellt om man håller på att laga något i köket, som denna gång när jag kom hem efter krogen och skulle fixa krubb.
Först kastade jag i ungefär ett kilo pyttipanna i stekpannan som jag också ska ha hällt på tre deciliter fet grädde på. Till detta ville jag tydligen ha tillbehör och kom då uppenbarligen på att potatis är trevligt så det fick bli strips till min flottiga och gräddiga pyttipanna. Men någonstans mitt uppe i alltihopa när jag började äta ur stekpannan, (höll antagligen i mig i spisknapparna för att orka stå upp - det blir så när man gått i högklackat en hel kväll) så glömde jag bort mitt projekt i ugnen. Så detta blev en överraskning åt min sambo när han på kvällningen skulle göra fläskfilé i ugn:
Jag har alltid varit stolt över vad jag gjort även om det har varit saker som gått käpprätt åt helvete, och det är väl ingen idé att skämmas över det här konstverket heller. Om man inte såg stripsen nånstans där under den himmelska mögelbädden hade man kunnat tro att det var min gråbock till hund som lagt sig på plåten för att ta en tupplur. Förvirrat skulle det ju sannerligen bli om jag någon gång på nåt konstigt vis skulle lämna strips i hundkorgen tills dom förvandlades till ett bergslandskap i miniatyr och sen undra varför han inte kommer när man ropar.
Men dagens kom-i-håg är alltså att hunden inte så ofta ligger i ugnen och stripsen sällan i hundkorgen, så några vidare förväxlingar kommer det nog inte bli. Det närmsta jag borde komma ordet "kock" skulle väl då vara kronärtskocka, såna är ju oftast ofarliga. Hädanefter är det nog bäst att hålla sig i soffhörnet där man inte kan ställa till allt för mycket.
Klart slut från Westbergs resturang!
Omnomnom
