Solstekningar, skosaneringar & att nakenchocka som Caesar
Tjofaderittan
Det verkar som att våren är på ingång i Sverige, men först ska man tydligen genomlida såna fantastiska stormstyrkor att man kommer ha ett hårstrå kvar på huvudet lagomt tills sommaren anländer. Alla verkar vara helt lyriska i väntan på denna årstid men för min del skulle jag kunna hoppa direkt till nästa. Jag kan inte se så mycket positivt i att det ligger tonvis med grus på vägarna som legat på isen så att man får gå en meter, stanna, tömma skon, trycka på sig den igen för att sedan upprepa samma procedur om och om igen tills man är måttligt till lagomt försenad dit man skulle.
Sen när solen börjar steka kommer jag se ut som en bränd och friterad prickigkorvskiva i ansiktet och får med största säkerhet även detta år höra att jag har en lastbilsbränna. Men det var inte undra på att bartendern var tvungen att påpeka det då alla andra tjejer på krogen var fräscht sommarbruna i en gyllenbrun färg medan jag gick runt och var knallröd på armarna och skiftade i en ojämn grisrosa färg på resterande kroppsdelar.
Med våren kommer även alla leende cyklister fram runt buskar och hörn, dom där som trampar omkring och ler samtidigt som dom blundar och blir en bunt flummiga trafikfaror. Något som är positivt när det blir lite värme i luften är onekligen alla karlar som kastar av sig kläder åt både höger och vänster. Förra året när jag kom glidandes nerför en gata i Mercan fick jag ju syn på en skapelse som var lika lättklädd som Julius Caesar skulle ha varit om han fått i sig för mycket rödvin, blivit på pickalurven och supit bort togaskynket. Denna uppenbarelse resulterade i att jag slirade upp på refugen och var några centimter ifrån en planterad gammal björk.
Vart jag vill komma är att våren är en farlig tid varesig om man blundar så det krampar i ögonlocken för man är glad eller håller ögonen ivrigt och nyfiket öppna för då ser man alldeles för mycket trevligheter. Därför kan ett alternativ vara att gå omkring med cyklop eller simglasögon på sig, för då får man lite utav ett tunnelseende och kan koncentrera sig på det nödvändigaste i trafiken. Det tänker då i alla fall jag ha för att slippa jämna alla träd och buskar med marken, det blir dyrt för Falu kommun det.
Jag kom, jag såg, jag raserade.
Brak
Det verkar som att våren är på ingång i Sverige, men först ska man tydligen genomlida såna fantastiska stormstyrkor att man kommer ha ett hårstrå kvar på huvudet lagomt tills sommaren anländer. Alla verkar vara helt lyriska i väntan på denna årstid men för min del skulle jag kunna hoppa direkt till nästa. Jag kan inte se så mycket positivt i att det ligger tonvis med grus på vägarna som legat på isen så att man får gå en meter, stanna, tömma skon, trycka på sig den igen för att sedan upprepa samma procedur om och om igen tills man är måttligt till lagomt försenad dit man skulle.
Sen när solen börjar steka kommer jag se ut som en bränd och friterad prickigkorvskiva i ansiktet och får med största säkerhet även detta år höra att jag har en lastbilsbränna. Men det var inte undra på att bartendern var tvungen att påpeka det då alla andra tjejer på krogen var fräscht sommarbruna i en gyllenbrun färg medan jag gick runt och var knallröd på armarna och skiftade i en ojämn grisrosa färg på resterande kroppsdelar.
Med våren kommer även alla leende cyklister fram runt buskar och hörn, dom där som trampar omkring och ler samtidigt som dom blundar och blir en bunt flummiga trafikfaror. Något som är positivt när det blir lite värme i luften är onekligen alla karlar som kastar av sig kläder åt både höger och vänster. Förra året när jag kom glidandes nerför en gata i Mercan fick jag ju syn på en skapelse som var lika lättklädd som Julius Caesar skulle ha varit om han fått i sig för mycket rödvin, blivit på pickalurven och supit bort togaskynket. Denna uppenbarelse resulterade i att jag slirade upp på refugen och var några centimter ifrån en planterad gammal björk.
Vart jag vill komma är att våren är en farlig tid varesig om man blundar så det krampar i ögonlocken för man är glad eller håller ögonen ivrigt och nyfiket öppna för då ser man alldeles för mycket trevligheter. Därför kan ett alternativ vara att gå omkring med cyklop eller simglasögon på sig, för då får man lite utav ett tunnelseende och kan koncentrera sig på det nödvändigaste i trafiken. Det tänker då i alla fall jag ha för att slippa jämna alla träd och buskar med marken, det blir dyrt för Falu kommun det.
Jag kom, jag såg, jag raserade.
Brak
Malplacerade muttrar, osmidiga monteringar & kampen mot Kamprad
God afton
Här ligger jag i ett försök till att vara raklång i min fantastiska Klippansoffa som är ungefär en halvmeter lång och lika mjuk som att den vore gjord av cement. Ingvar Kamprad borde ha en rak höger och inget annat som verkar ha gjort den så fruktansvärt hård med flit bara för att man ska bli invalid ända in i benmärgen och därför bli tvungen att köpa ytterligare en i hopp om att den ska vara bekväm. Efter tio stycken orkar man till slut inte dra på sig fler sittmöbler eftersom alla är lika rassliga och för sakens skull går man över till att inhandla ett helt kök istället. Så har man redan ett och får montera upp det nya köket i själva köket vilket resluterar i ett IKEA-inferno med stolar som heter Bengt, lampor vid namn Gudrun och durkslag döpta till Dunka.
Det som är så lustigt med detta varukoncept är att det ska vara så enkelt och fantastiskt lättvindigt att montera ihop grejerna men det slutar alltid med att man står på alla fyra och skriker i frustration medan tårarna sprutar och knogarna vitnar. Alltid när man ska syna beskrivningen för att kolla så att man fått med alla skruvar så fattas det en viktig så att bordet eller vad det nu är man köpt står och svajar som lutande tornet i Pisa. Alternativt är det för många så man inte vet vart dom ska sitta så man drar dit någon på måfå men upptäcker att dom ändå bara ramlar bort.
Själv har jag ägt två hyllor som rasade ner i parkettgolvet med en skräll från den lätta bris som blev när man gick förbi. Det är vad jag kallar kvalité. Så går man runt och blir deprimerad för man tror man är upphovsman till alla trasiga saker för man inte följt ritningen och skruvat ordentligt, så blir man arg och kriminell och slutar på anstalt vilket i själva verket i grund och botten är Ingvars fel. Det som börjar med IKEA kan med andra ord sluta med Hinseberg så det är bäst att se upp med i vilket hål man borrar och vilken mutter man gängar (gäller ju i största allmänhet oftast män men i detta fall alltså även kvinnor).
Gnirk
Här ligger jag i ett försök till att vara raklång i min fantastiska Klippansoffa som är ungefär en halvmeter lång och lika mjuk som att den vore gjord av cement. Ingvar Kamprad borde ha en rak höger och inget annat som verkar ha gjort den så fruktansvärt hård med flit bara för att man ska bli invalid ända in i benmärgen och därför bli tvungen att köpa ytterligare en i hopp om att den ska vara bekväm. Efter tio stycken orkar man till slut inte dra på sig fler sittmöbler eftersom alla är lika rassliga och för sakens skull går man över till att inhandla ett helt kök istället. Så har man redan ett och får montera upp det nya köket i själva köket vilket resluterar i ett IKEA-inferno med stolar som heter Bengt, lampor vid namn Gudrun och durkslag döpta till Dunka.
Det som är så lustigt med detta varukoncept är att det ska vara så enkelt och fantastiskt lättvindigt att montera ihop grejerna men det slutar alltid med att man står på alla fyra och skriker i frustration medan tårarna sprutar och knogarna vitnar. Alltid när man ska syna beskrivningen för att kolla så att man fått med alla skruvar så fattas det en viktig så att bordet eller vad det nu är man köpt står och svajar som lutande tornet i Pisa. Alternativt är det för många så man inte vet vart dom ska sitta så man drar dit någon på måfå men upptäcker att dom ändå bara ramlar bort.
Själv har jag ägt två hyllor som rasade ner i parkettgolvet med en skräll från den lätta bris som blev när man gick förbi. Det är vad jag kallar kvalité. Så går man runt och blir deprimerad för man tror man är upphovsman till alla trasiga saker för man inte följt ritningen och skruvat ordentligt, så blir man arg och kriminell och slutar på anstalt vilket i själva verket i grund och botten är Ingvars fel. Det som börjar med IKEA kan med andra ord sluta med Hinseberg så det är bäst att se upp med i vilket hål man borrar och vilken mutter man gängar (gäller ju i största allmänhet oftast män men i detta fall alltså även kvinnor).
Gnirk
Obevarade revben, konsten att valla skidor & att vika av i välmening
Nämen godkväll
Nu är jag tillbaka på tangenterna igen men har dock inte vallat skidorna som övervägande delen människor verkar ha gjort under denna VM-hysteri. Vilken kanal man än slår på så är det en intervju med någon flåsande skidåkare som är röd som en kräfta i ansiktet, stödjer sig på stavarna och kippar efter luft. Jag säger bara det, det är tur att man själv aldrig började med någon sport. När man var yngre klarade man ju knappt av att hasa sig fram 200 meter på längdskidor utan att ramla och demolera både armar och ben. Jag kommer ihåg speciellt en gång då jag var åtta år och redan då så obegåvad att skidturen slutade med att min kära far bröt ett par revben.
Det var en redig nedförsbacke som jag vinglande försökte ta mig ner för. När jag nästan var nere snubblade jag på ena skidan och hamnade som en formlös hög i snön med skidor och stavar åt alla håll och kanter. Pappa trodde väl naturligtvis att jag hade förstånd nog att flytta mig omgående eftersom han kom åkandes uppifrån ganska snabbt, men kvar låg jag och åmade mig och försökte flytta mig det snabbaste jag kunde (dvs. extremt långsamt).
Där kom han i högre och högre hastighet, stor och reslig karl som han är som dessutom flitigt vallat skidorna. Han fick syn på mig och undrade antagligen hur jag kunde vara så dum att ligga kvar i spåret. Men för att inte köra över sin klantiga och sega dotter tänkte han köra runt mig och fick sätta ut ena skidan ur spåret. Tanken var då att den andra också skulle följa med men den fastnade kvar och gick rakt fram medan den andra bar iväg rakt ut. Jag vittnade hur denna bastanta man som är min far, med uppspärrade ögon alltmer gick ner i split som en toppgymnast med skidorna spretandes för att slutligen braka rätt ner i backen några decimeter från mig.
Några brutna revben, en unge som trots detta inte lärde sig att agera snabbare än 0,5 km/h var det en ganska trevlig skidtur. Men jag tänker aldrig åka skidor igen. Inget mera ut på tur med såna där smala brädbitar och pinnar att hålla i. Så det närmsta jag kommer komma när det gäller skidvalla är möjligen att ha det i håret eller som färglöst läppstift. Den enda sporten jag tänker utöva är för övrigt möjligtvis att hoppa över frukosten och hänga i bardisken.
Swosch
Nu är jag tillbaka på tangenterna igen men har dock inte vallat skidorna som övervägande delen människor verkar ha gjort under denna VM-hysteri. Vilken kanal man än slår på så är det en intervju med någon flåsande skidåkare som är röd som en kräfta i ansiktet, stödjer sig på stavarna och kippar efter luft. Jag säger bara det, det är tur att man själv aldrig började med någon sport. När man var yngre klarade man ju knappt av att hasa sig fram 200 meter på längdskidor utan att ramla och demolera både armar och ben. Jag kommer ihåg speciellt en gång då jag var åtta år och redan då så obegåvad att skidturen slutade med att min kära far bröt ett par revben.
Det var en redig nedförsbacke som jag vinglande försökte ta mig ner för. När jag nästan var nere snubblade jag på ena skidan och hamnade som en formlös hög i snön med skidor och stavar åt alla håll och kanter. Pappa trodde väl naturligtvis att jag hade förstånd nog att flytta mig omgående eftersom han kom åkandes uppifrån ganska snabbt, men kvar låg jag och åmade mig och försökte flytta mig det snabbaste jag kunde (dvs. extremt långsamt).
Där kom han i högre och högre hastighet, stor och reslig karl som han är som dessutom flitigt vallat skidorna. Han fick syn på mig och undrade antagligen hur jag kunde vara så dum att ligga kvar i spåret. Men för att inte köra över sin klantiga och sega dotter tänkte han köra runt mig och fick sätta ut ena skidan ur spåret. Tanken var då att den andra också skulle följa med men den fastnade kvar och gick rakt fram medan den andra bar iväg rakt ut. Jag vittnade hur denna bastanta man som är min far, med uppspärrade ögon alltmer gick ner i split som en toppgymnast med skidorna spretandes för att slutligen braka rätt ner i backen några decimeter från mig.
Några brutna revben, en unge som trots detta inte lärde sig att agera snabbare än 0,5 km/h var det en ganska trevlig skidtur. Men jag tänker aldrig åka skidor igen. Inget mera ut på tur med såna där smala brädbitar och pinnar att hålla i. Så det närmsta jag kommer komma när det gäller skidvalla är möjligen att ha det i håret eller som färglöst läppstift. Den enda sporten jag tänker utöva är för övrigt möjligtvis att hoppa över frukosten och hänga i bardisken.
Swosch
