Jag tänker, alltså lever jag?
att försöka genomlida dagen i ett utplanat läge. Efter gårdagen vill jag aldrig mer dricka, mest för att jag på senaste tiden blivit alldeles för klantig för att förtära alkohol.
...som när Thunlind varit ut på en roadtrip till Kupolen för att inhandla vinterjackor. Då råkade jag köra in på McDonalds drive in istället för mot parkeringen. Det blev både skrik och panik från Thundlinds sida eftersom hon går på nån slags diet och bara äter grönsakssoppa. Jag backade och skulle köra ut, då hon upplyste mig om att vi var på väg över en rabatt. Vi klarade oss dessvärre utan större skada (det hade ju varit trevligt med ett lasarettsbesök trots allt).
Och igår lyckades jag klämma lillfingret i toalettdörren. Jag har två teorier om grundorsaken till detta; det måste hänt på väg in till toaletten eller på väg ut. Antingen var jag nära att se ljuset och Gud Fader själv för jag var så pissnödig, eller så var jag så ivrig att få i mig mera öl så jag trampade ner alla i hela toalettkön i mitt försök att snabbt komma fram till baren. Det är ganska bra ändå att ha alkohol i kroppen när man skadar sig, eftersom jag inte gjorde denna upptäckt förrän idag. Ganska behändigt att bara kunna trampa på och agera ångvält fast fingret håller på att ramla av.
Jag har med andra ord lite svårt att skriva, när fingret är svullet och lyser lika blått som Thore Skogmans näsa. Kunde kanske i alla fall glädja någon som är skadeglad.
Blurr
Potträning och pensionärsmaskopi
Dadadadamdam, här följer en rapport från Järnet.
Det är ju så fult väder att man inte vill gå ut, solen skiner ju liksom. Man blir bara bländad och ser massa livsnjutare vanka fram nere vid Tisken. Dessutom, om jag ens skulle göra ett försök till att ta mig fram när det är såhär halt skulle det ändå bara sluta med ambulansfärd och steloperation. Därför har jag beslutat att lära Rico att gå på låda.
Lite senare
Min idé om att potträna hunden gick inte att genomföra på grund av en liten detalj, jag har ju ingen kattlåda. Därför fick jag lov att gå ut i kylan ändå, och jag klarade mig faktiskt utan att bryta lårbenshalsen eller göra nåt annat som skulle kräva att jag hamnade på operationsbordet. Men i och för sig så hade det inte gjort mig något för dom har en himla trevlig kaffeautomat där som jag alltid flitigt brukar använda vid mina lasarettsbesök.
En gång hördes en ljudlig suck på andra sidan glaset när jag i receptionen för tredje gången skulle växla till småmynt. Utnötta landstingskärringar med en inneboende längtan att få vara otrogen mot maken med rörmokaren har jag lärt mig att inte ta någon större notis om. Det är liksom ingen större idé, precis som det inte är att hålla upp dörren för gamla tanter i den här stan. Då kan det sluta med att man får en lårkaka orsakat av en käpp för att dom minsann "kan själv". Tänk att man blir lika trotsig som ett barn när man blir äldre. Det är någonting jag börjat arbeta på redan nu så dom tar hand om mig på ålderns höst kommer inte få det lätt.
När personalen helst vill göra förmiddagen till en enda lång fikarast, ska jag göra allt för att dom inte ska få i sig sitt koffein. När dom väl anländer till min sängkant ska jag låtsas som att jag inte minns vad jag ville. Efter att dom precis stängt dörren om sig ska jag trycka igen och upprepa detta ett antal gånger tills dom önskar att man vore död och begraven så dom får dricka kaffet ifred. Sen ska jag kräva att få komma upp, och när dom väl satt mig tillrätta i dagrummet och dom tror att dom kan pusta ut, ska jag bli så akut skitnödig att jag hasar ur stolen och bildar en formlös hög på golvet. Väl på toaletten ska jag upptäcka att jag minsann är förstoppad, och därefter upplysa om att jag behöver laxermedel.
Under tiden jag väntar på att "sköta magen" som det heter på vårdbiträdespråk, ska jag bilda pakter med dom andra patienterna och ingå maskopi mot personalen. Jag ska hitta på och säga till Gertrud, 92, att hennes livskamrat sedan 70 år tillbaka varit otrogen med Hilda, 86. När man kan se förtvivlan i hennes ögon ska jag trösta henne med att det är många som söker sig till lammkött på äldre dar och att det inte är nåt konstigt med det. Är det dags för eftermiddagskaffe ska jag demolera kaffebryggaren så till den milda grad att man bara kan se en hög av koppartrådar, plast och en stickkontakt.
Medans dom andra sitter och tuggar på Finska pinnar och sätter i halsen för att det blir så torrt utan kaffe, ska jag smyga runt i olika rum och förväxla mediciner bara för att se vad som händer. När det blir natt kommer jag med största sannolikhet gnessa mig upp ur sängen för att undercover ge mig ut på en kupp. Då ska jag förstås stjäla alla befientliga löständer och lösgommar som finns i hela byggnaden, för att sedan sälja dom på svarta marknaden. Med den ekonomiska kris som förmodligen drabbat världen vid det laget, kommer ingen ha råd att skaffa egna och därmed kommer det bli lika eftertraktat som heroin är på Plattan idag.
Mina vänner tycker ju redan nu att jag är obstinat, men dom ska bara veta hur det kommer bli när jag passerat 60-strecket och går igenom den allmänna pensionärskrisen.
Zoega
Konsten att studera luddigheter
Jag tror bestämt att lärare är ett överskattat yrke...
...jag menar, när dom skriver saker som ingen normal människa som inte är medlem i Mensa kan förstå. Här skulle jag göra nån töntig dikanalys och här är alltså ett utdrag från en mall om vad den ska innehålla.
"Stilfigurer
Stilfigurer använder man för att levandegöra och förbättra tal, dikter, debattartiklar, berättelser, romaner... Ja, i alla texter där man kan tillåta sig att smycka ut språket lite."
(Åh vad trevligt att smycka ut språket, nu blev hela uppgiften genast mycket roligare. Fast helst smyckar ju jag heller ut mina egna öron och uppskattar det lite mer).
"10. Rim av olika slag, till exempel - AABB (=sig, dig, hund, rund), ABBA (sig, hund, rund, dig) ABAB (sig, hund, dig, rund), ABCABC (sig, hund, har, dig, rund, tar)."
(VA?! ABAB? ABCABC?... AABB? Är det bara jag som tycker att detta låter som ett böneutrop?)
Hursomhelst, nu har jag skrivit i 23 timmar sen igår förmiddag. Totalt. Nu ska jag njuta av att kunna gå och skita utan tidspress, äta utan att ha så bråttom att man får lov att svälja maten hel och sova utan att drömma om att jag inte hinner lämna in uppgifter i tid och att en tjock mörkhårig tant med permanentat hår och glasögon springer efter mig med en häcksax. Det ska även bli skönt att slippa försöka plugga när grannarna sjunger i sitt badrum så att det ekar in till mitt. Vad kan man säga? Det blir livet på en pinne det!
Så fokuserad som jag varit i mitt studerande (klart jag måste fokusera extra noga än vad andra behöver när hjärncellerna inte samarbetar och tankeförmågan går långsammare än om en dyngfull uteliggare skulle hålla nyårstalet på Skansen) i kombination med dom fina utlänska sångerna jag hört studsa mellan väggarna, har gjort att jag anpassat mig efter miljön. Det betyder att när jag inte skrivit, och t ex gått och duschat, har jag stått bakom draperiet och sjungit "Habibi ya nor el ain", eller åtminstone påhittade fragment. Då kände jag att det hade gått lite för långt och lovade mig själv att tacka livet när skiten var över. Ungefär som Arja Saijonmaa skulle gjort, som en liten favorit i repris.
Nu har jag lite funderingar...
I en nödsituation, skulle man verkligen se såhär glad ut?
"Fan vad roligt, fartyget sjunker och jag kanske kommer
dö men jag får i alla fall sätta på mig den orangea västen
och åka rutschbana ner i vattnet som ligger under fryspunkten!"
Och här skall man observera att man endast får dansa
3-8 centimeter ifrån toalettväggen eller spolknappen.
Nu förstår man varifrån drinken Gröna hissen möjligen fått sitt namn
Tjo och tjim och klackarna i taket
Ett stycke om ultrarapid och leende cyklister...
Finns det någon mer än jag som blir oerhört stressad av överdrivet lugna och harmoniska människor? Såna där som går runt och strosar med händerna i byxfickorna, och blundar och ler samtidigt som dom cyklar. Vilket i och för sig inte verkar så genomtänkt, men i somras såg jag faktiskt en sån tant.
Vad är det som säger att alla gravida ska vara det i nio månader? Skulle det inte vara festligare om vissa var tjocka och gravida i flera år. Så kan man sedan samtala om hur lång tid det är är kvar innan det lilla knytet kommer, och gissa på 15 år. Fast egentligen borde magen då vara lika stor som ens egna storlek. Det innebär ju att man skulle föda en finnig och ful tonåring. Nej usch, det är väl tur att man vet när saker och ting ska hända på ett ungefär så man inte får en massa oväntade överraskningar.
Kan man verkligen bära ihjäl sig? Det finns ju ett talesätt som säger "den late bär hellre ihjäl sig än att gå flera gånger". Då skulle jag vilja fråga vad det är för grejer som man kan dö av om man håller i och flyttar från punkt A till punkt B. Det måste ju vara riktigt skadliga grejer, eller så tunga att man bryter ryggen. Hur sannolikt är det dessutom att man hellre går sin egen död till mötes än att gå en gång till?
Och nog kan man tycka att det finns andra saker jag kan hitta på än att skära tomater så att dom liknar tulpaner.
Fast om jag skulle börja filéa potatisskal eller makaroner tror jag bestämt att man måste börja fundera.
Pling pling
Inflyttningsfest, identitetsbyte & ogenomtänka lögner
Jaha, igår var man på inflyttningsfest hos min gamla arbetskamrat Therece. Eller ja, så gammal och utnött är hon ju faktiskt inte. Men det var hursomhelst ett rött hus som säkert hade vita knutar, såna där detaljer som man sällan lägger märke till när man fått mer än 2 cl sprit innanför västen. (Åh om man nån gång kunde få veta hur den där berömda västen ser ut!) Där var det folk må jag säga. Och tror ni inte på fan att det var någon som trodde att jag var Susanna Kallur. Igen. Som vanligt. Jag satt bredvid en kompis, så började han på andra sidan bordet höja ögonbrynen och försökte använda sig av en diskret mimik som innebar att rulla med ögonen och bita sig i läppen. Han lutade sig över bordskanten och väste till min vän "är inte hon LITE VÄL LIK Susanna Kallur?!"
Det roliga var att vi faktiskt på nåt konstigt sätt kommit in på just det ämnet tidigare under kvällen, och hur upprörd jag blir när folk säger så. Egentligen kanske det inte är så mycket att bli arg över, för det är väl mest synd om Kallur om folk tittar på mig och tror att hon (eller systern) slutat både löpa och träna, hamnat framför soffan med ett förråd med chips och aldrig mer tagit sig upp.
Hursomhelst, min kompis hakade på frågan och viskade tillbaka "joo, det ÄR ju hon..." Då kunde man se hur Nisse eller vad han nu kan ha ägt för namn, hoppade till och blev närmast likstel. Så satt han där och funderade ett tag, och man kunde tydligt se att han inte visste vart han skulle göra av sina lemmar nånstans. Sedan sträckte han ut handen och sa "hejsan", varpå han presenterade sig med namnet som skulle kunna vara Bertil. Jag hälsade tillbaka och svarade "heej, Susanna heter jag". Han skvatte återigen till och nickade vördnadsfullt och log ett lyckligt leende som att han sett Bosse Ringholm i blommig pyjamas. Därefter satt han på helspänn, sa inte ett ljud och så fort någon kom i närheten av bordet så vinkade han inbjudande dit dom och sa stolt "haalu sett vem som sitter däääälå?". Jag vet inte om jag någonsin fått uppleva äkta kändiskåthet på nära håll och i verkliga livet, men nu har jag. Så var man en erfarenhet rikare.
Inte nog med detta, det kom en människa och smög bakom mig. Jag kände hur någon bara stog där, och då undrade man ju förstås vad poängen med det hela var. Men eftersom jag vid det laget blivit lika mycket till attraktion som en munspelande siamesisk tvilling från Alperna, trodde jag väl att det var därför. Sen hörde jag hur smygehuk bakom mig drog in luft i lungorna och sen hoppade fram och tjöt "näämen HEJ Nina!"
Lite lustigt är ju även detta, i och med att jag träffat en ny kompis som alla tror är min syster. Hon ser väl alltså i princip ut som mig. Det fick man ju erfara när vi en gång var på Kupolen, och det kom fram en bekant till henne. Han frågade om jag var hennes syster, och vi instämde. Sen kunde han inte för sitt liv förstå hur han kan ha undgått att hon hade en till familjemedlem, och att hon aldrig nämnt det samt att "ja det ser jag ju nu hur lika ni är!"
Det skulle vara hemskt trevligt att någon gång bli igenkänd för den man är och inte för 40 andra personer. Fast i och för sig så är det väl ganska lustigt, fast med risk för grav schizofreni. Och på tal om det måste det vara precis det min högstadiekompis trodde att jag hade för diagnos, när vi pratade en gång på krogen för första gången sen vi gick i nian. Han ställde den gamla vanliga artighetsfrasen som alla frågar fast ingen bryr sig om svaret, "happ, vad gör du nuförtiden då?" Och jag hörde mig själv svara: "jag håller på att utbilda mig till flygvärdinna". Han undrade vart man gjorde det nånstans, och eftersom jag vid några tveksamma ögonblick tidigare kollat upp vart man kan göra det nånstans, så replikerade jag "I Umeå!"
Då tittade han på mig ungefär som om man skulle blunda och få en bit mögelost i käften fast man är beredd på choklad. Sen sa han "öh okej, så du pendlar alltså?" Han hade förmodligen noterat att jag varit på krogen i stort sett hela tiden under ett halvårs tid. Så ungefär då kände jag att det var dags att svinga bägaren och tassa därifrån obemärkt.
Ett tips för er i småstäder; försök inte byta identitet - tänk inte ens tanken! Min kompis Linnéa håller väl just nu på att skriva en regelbok som är ämnad för bara mig, så många stilbrott jag begått genom åren. En paragraf är garanterat att inte ljuga om någonting så länge alla vet vem man är. Och om man nu hemskt gärna vill ljuga och känner ett sting av mytomani, bör man hålla sig något till sanningen. Det är bara för att undvika pinsamma situationer som följd.
Nästa gång det är dags att slå klackarna i taket tror jag bestämt att jag ska vara Mona Sahlin. Hon verkar ju vara himla klämkäck, speciellt när hon ler och kisar med ögonen så man tror att hon inte har några. Inte för att jag kan skryta med att jag är speciellt insatt i politik, men en Sahlinare bör man nog göra innan man hamnar tre meter under jord. Eller varför inte Kristina Lugn? Vi slår nog ungefär samma hastighetsrekord i att prata skulle jag tro. Dessutom är vi nog hemskt lika. Röker gör hon ju också!
Bomporompompom
Hur man gör för att dränka någon
Idag har jag kommit underfund med hur enkelt det egentligen skulle kunna vara att dränka någon. Nu menar jag inte att kallblodigt trycka ner någons huvud under vattnet tills det börjar likna en levande Soda Streamer, utan mer att bara skrämma ner någon i Tiskensjön. Det är bara att rikta in sig på ett offer (exempelvis en tant på 50+ som svingar sina gångstavar som om det gällde brinnande livet, och dessutom är för upptagen med att fundera över vilket garn hon ska använda till makens strumpor och hur ungdomar egentligen kan lyssna på hårdrock, "skrän") och sen, när man kommit tillräckligt nära för en djup och seriös ögonkontakt, skall man utstöta ordet "Hej!".
Man upptäcker genast att ögonen på den mötande personen spärras upp som den sett en välvårdad Torsten Flinck på Nobelmiddag, eller Christer Sjögren utan acneärr. Antingen så får man inget svar för att människan på andra sidan vägen hamnat i ett slags koma-liknande chocktillstånd, eller så piper dom (med en röst som skär sig mer än en homosexuell sopransångares) ett svagt, nästan ickehörbart "hej". Det är inte ens säkert att dom säger hej, utan mer ett vettskrämt "neej..!" med rädsla för att bli påhoppade. Vad ska man säga? Härliga, älskade Sverige med dess öppna och glada underbara människor!
Ett säkert tecken man alltid kan lita på om man är av det kvinnliga könet och ute på krogen (i alla fall här i Falun), är att om du får en hand på röven medans du vistas på dansgolvet, är den med största säkerthet inte svensk. Så man kan säga att man överhuvudtaget inte ens behöver vända sig om. För om man gör det så står det bara en vilsen jugoslav eller en ettrig syrian, eller kanske till och med en polsk bärplockare där med stora bruna koögon.
Svenskar har ju faktiskt inga tendenser att göra anspråk på om dom vill ha någonting. Det blir bara tydligt när klockan börjar närma sig 02 på natten, och alla har druckit så att dom inte minns namnet på sin egen mamma. Det är även runt den tiden som dom mest desperata så kallade "fem i två-raggen" äger rum. Närmare om detta vid ett senare tillfälle, då Finlandsfärjor eller även kallade Ålandsbåtar är ett alldeles utmärkt självupplevt exempel, fast det då gäller från att man lägger ut från hamn, och inte under någon speciell tidsrymd.
Som observant kan detta berika livet så till den milda grad att man kommer fram till att man aldrig nånsin vill ha någonting med trebenta människor att göra, dvs män. Många reagerar nog på att det verkar som att jag hatar alla karlar för deras blotta existens, och att Sverige är det jävligaste land man kan bo i. Det är ju därför jag ska gå med i Birgittasystrarna för att sedan emigrera till en liten delstat någonstans i USA där det är både tyst och öde, där det endast blåser förbi torra buskar på vägarna. Då kanske man får lite perspektiv.
Plums
