Konsten att vara en snubblande snedseglare & att stampa på rörelsehindrade gossar
God eftermiddag
Idag har jag funderat över hur många människor jag lyckats snubbla och trampa på genom åren. Kom att tänka på det när jag skulle gå ut med hunden imorse och jag vred om portlåset och sparkade upp dörren med samma och styrka och hastighet som vanligt med blicken någonstans i perferin. Efter ett bastant kliv ut hördes det något som lät som en samling skogsmöss under en ångvält, jag tittade ner och fick se en upprörd unge med stora vettskrämda ögon. Jag tittade förvånat ner och undrade om den (kön oidentifierbart) inte skulle akta på sig. Men istället för att sladda iväg med trehjulingen och skrika lungorna ur sig efter mamma som ett barn vanligtvis brukar göra så tittade den bryskt upp på mig medan den rullade fram och tillbaka med mord i blicken. För en stund så kändes det som att jag var med i en Stephen Kingfilm och väntade på vad som skulle bli dess nästa drag. Det hände ingenting så jag tog ett stadigt steg över det lynniga lilla livet och ryckte med mig jycken.
Skulle inte bli det minsta förvånad om man fick ghettots alla ungar efter sig med eldfacklor och spjut nästa gång man går ut. Det var som i vintras när jag kom gåendes ner från parkeringen och skymtade plötsligt något rött som flög mot mig med ett skärande primalskrik. En invandrarunge hade bestämt sig för att jag skulle bli en levande måltavla för hans halvrostiga pulka och eftersom jag inte ville fara åt helvete som en kägla och bryta lårbenshalsen så var det rätt bråttom att akta på sig. Eftersom dom ändå inte förstår vad man säger så lät jag hunden leka med hans fula leksak innan jag avlägsnade mig.
Nästa gång jag skulle passera samma ställe hörde jag en armé av småfolk som skrapade omkring på kullen med sina plastgrejer och under ledning av en albansk glosögd maffiaunge åkte dom allihop samtidigt på signal. Fast istället för att gå ivägen så man hade blivit invalidiserad för resten av livet så stannade jag, varpå hela flocken krockade med varandra i 110. Den ena var mer förbannad än den andra och den tredje skrek högre än den fjärde för att planen att mosa den rödhåriga tanten inte gick i lås. Det är tur att man ska värna om barnen eftersom dom är framtiden eller vad det är man brukar säga. Vill man ha livhanken i behåll borde dom inte få leka med något annat än kottar och kvistar, åtminstone inte så länge det finns tillstymmelse till att dom bildar en fanatisk stridstrupp med hjälp av vinterleksaker som en halvkass version av Flugornas herre.
Förutom att ha halvt trampat ihjäl en annan människa idag så var det inte alltför längesen som jag gick på stan och höll på att göra samma sak. Det var när jag gjorde min sedvanliga fredagsrunda och hade glömt köpa cigaretter. När jag kom på detta så tvärstannade jag, vände helt om men kom inte så långt då det tog stopp. Allting gick i slow motion när det enda jag såg var mina shoppingkassar som svävade omkring i ultrarapid luften och jag dubbelvikt tog emot mig i två handtag för att rädda min egna kroppshydda. Jag var bara någon centimeter från en gapande mun och när jag insåg att dessa handtag satt på en permobil och att personen i den var skapligt handikappad så började hetta mer om kinderna än om jag skulle lagt en ansiktsmask med chilifrön och tabasco. Hade foten på ett däck och kunde därmed skjuta ifrån mig för att komma i ett upprätt läge, bad stammande om ursäkt och såg sedan hur den stackars pojken i tystnad gjorde en piruett och gasade därifrån.
Är det något jag önskar mig så är det inte pengar och att vara framgångsrik, utan att låta andra människor få ha sina lemmar i ett välbehållet skick trots att jag är i närheten. Annars kan det bli en dyr historia så man i slutändan hamnar på Hinsebergsanstalten för att man försökt få ihop till skadestånd till var och varannan människa. Det kan med andra ord sluta med kriminalitet om man är för klumpig så därför ska jag se om det finns några slags kvällskurser att söka så man blir lite lättare på foten, nåt i stil med vett och etikett. För det vet jag ju inte heller vad det är för något.
Roaah
Idag har jag funderat över hur många människor jag lyckats snubbla och trampa på genom åren. Kom att tänka på det när jag skulle gå ut med hunden imorse och jag vred om portlåset och sparkade upp dörren med samma och styrka och hastighet som vanligt med blicken någonstans i perferin. Efter ett bastant kliv ut hördes det något som lät som en samling skogsmöss under en ångvält, jag tittade ner och fick se en upprörd unge med stora vettskrämda ögon. Jag tittade förvånat ner och undrade om den (kön oidentifierbart) inte skulle akta på sig. Men istället för att sladda iväg med trehjulingen och skrika lungorna ur sig efter mamma som ett barn vanligtvis brukar göra så tittade den bryskt upp på mig medan den rullade fram och tillbaka med mord i blicken. För en stund så kändes det som att jag var med i en Stephen Kingfilm och väntade på vad som skulle bli dess nästa drag. Det hände ingenting så jag tog ett stadigt steg över det lynniga lilla livet och ryckte med mig jycken.
Skulle inte bli det minsta förvånad om man fick ghettots alla ungar efter sig med eldfacklor och spjut nästa gång man går ut. Det var som i vintras när jag kom gåendes ner från parkeringen och skymtade plötsligt något rött som flög mot mig med ett skärande primalskrik. En invandrarunge hade bestämt sig för att jag skulle bli en levande måltavla för hans halvrostiga pulka och eftersom jag inte ville fara åt helvete som en kägla och bryta lårbenshalsen så var det rätt bråttom att akta på sig. Eftersom dom ändå inte förstår vad man säger så lät jag hunden leka med hans fula leksak innan jag avlägsnade mig.
Nästa gång jag skulle passera samma ställe hörde jag en armé av småfolk som skrapade omkring på kullen med sina plastgrejer och under ledning av en albansk glosögd maffiaunge åkte dom allihop samtidigt på signal. Fast istället för att gå ivägen så man hade blivit invalidiserad för resten av livet så stannade jag, varpå hela flocken krockade med varandra i 110. Den ena var mer förbannad än den andra och den tredje skrek högre än den fjärde för att planen att mosa den rödhåriga tanten inte gick i lås. Det är tur att man ska värna om barnen eftersom dom är framtiden eller vad det är man brukar säga. Vill man ha livhanken i behåll borde dom inte få leka med något annat än kottar och kvistar, åtminstone inte så länge det finns tillstymmelse till att dom bildar en fanatisk stridstrupp med hjälp av vinterleksaker som en halvkass version av Flugornas herre.
Förutom att ha halvt trampat ihjäl en annan människa idag så var det inte alltför längesen som jag gick på stan och höll på att göra samma sak. Det var när jag gjorde min sedvanliga fredagsrunda och hade glömt köpa cigaretter. När jag kom på detta så tvärstannade jag, vände helt om men kom inte så långt då det tog stopp. Allting gick i slow motion när det enda jag såg var mina shoppingkassar som svävade omkring i ultrarapid luften och jag dubbelvikt tog emot mig i två handtag för att rädda min egna kroppshydda. Jag var bara någon centimeter från en gapande mun och när jag insåg att dessa handtag satt på en permobil och att personen i den var skapligt handikappad så började hetta mer om kinderna än om jag skulle lagt en ansiktsmask med chilifrön och tabasco. Hade foten på ett däck och kunde därmed skjuta ifrån mig för att komma i ett upprätt läge, bad stammande om ursäkt och såg sedan hur den stackars pojken i tystnad gjorde en piruett och gasade därifrån.
Är det något jag önskar mig så är det inte pengar och att vara framgångsrik, utan att låta andra människor få ha sina lemmar i ett välbehållet skick trots att jag är i närheten. Annars kan det bli en dyr historia så man i slutändan hamnar på Hinsebergsanstalten för att man försökt få ihop till skadestånd till var och varannan människa. Det kan med andra ord sluta med kriminalitet om man är för klumpig så därför ska jag se om det finns några slags kvällskurser att söka så man blir lite lättare på foten, nåt i stil med vett och etikett. För det vet jag ju inte heller vad det är för något.
Roaah
Muntra tillställningar, att rassla runt med Redford & att tala om att man kliver på
Tjoflöjt
Då har man precis som alla andra söndagar legat i sängen och svurit så hela vokabuläret ramlat bort. Det är ganska fantastiskt att något som man förbannar så fruktansvärt dagen efter ändå är så roligt under tiden man håller på. Nästan så att det skulle vara mer praktiskt om det var så tråkigt att tanka i sig brännvin att man inte visste hur fort man skulle få i sig det så man fick gå hem någon gång. Fast då skulle folk säkert bli klara och vilja utrymma samtidigt så skulle det bara uppstå en situation liknande den som när Titanic sjönk, bortsett från att alla istället fastnade i en dörrpost och inte i en livbåt. Då är det ju faktiskt bra att det är trevligt att dricka pilsner så man kan umgås med sina vänner och bekanta under lite mer avslappnade former och inte när dom sitter fastklämda i en bunt och skriker i falsett. Det hade nog blivit lite jobbigt på nåt vis.
Igår drog jag på mig högklackat för första gången sen i våras och kände mig nästan som en kvinna. Sen tog jag Paulsson under armen och slirade iväg till Borlänge till det där danshaket där man förra gången fick genomlida diverse prekära situationer. Lika illa blev det den här gången och eftersom konceptet är som en gigantisk dansbandskryssning är det svårt att komma undan utan att bli tvungen att med skräck och panik i ögonen bugga så svetten sprutar. Igår var det en karl vars utgångsdatum passerat för 30 år sen som stod och svajade mot en ledstång. Någonstans under ögonbrynen som vibrerade av sexappeal (åtminstone enligt honom själv) kunde man ana på blicken att han trodde han såg ut som Robert Redford i sin svarta skjorta och med sitt böljande välkammade hår.
För att göra en lång historia kort så kastade han runt mig som en sur vante, jag steppade med i vild förtvivlan och när låten var slut sa jag "Ja, det känns ju sådär att vara amatör när det kommer en sån avancerad dansare som du som kastar upp en i takkronorna". Så lutade han sig tillbaka med armarna i kors, tittade upp i taket och funderade en stund och sa sedan eftertänksamt med allvarlig röst: "Mmmja, fast det där är ju spotlights..."
Det var ungefär i det ögonblicket jag kunde konstatera att det kanske inte bara är en myt att Borlängebor faktiskt inte är så klipska. Jag har nog aldrig blivit så glad över att se en öl som när jag kom därifrån, sen hastade vi ut för att röka. På väg in var det en medelålders man vid dörren som sa glatt "håhå, kliv på!" så replikerade jag lika muntert på mitt eget fylledalmål: "Aaa, ja ä ju van å göra dä!". Efter att ha reflekterat en sekund över vad det var jag egenligen sa var det verkligen dags att hämta ut skinnpajen, gråta en skvätt över att skiljas från Borlänges svar på Robert Redford och bege sig hemåt.
Svag i kroppen efter gårdagens bravader ska jag fortsätta göra det jag är allra bäst på, dvs att ligga raklång som en klubbad säl och balansera en pizzakartong på magen. Man kommer antagligen få såga ut mig ur lägenheten när jag är klar med mitt ungkarlsliv och det där med att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt kan man avskriva redan nu. Men det var väl inte så noga, bara man får vila när det är söndag och ta det lite lugnare på måndag så slipper man bli utbränd.
Arrivederci
Då har man precis som alla andra söndagar legat i sängen och svurit så hela vokabuläret ramlat bort. Det är ganska fantastiskt att något som man förbannar så fruktansvärt dagen efter ändå är så roligt under tiden man håller på. Nästan så att det skulle vara mer praktiskt om det var så tråkigt att tanka i sig brännvin att man inte visste hur fort man skulle få i sig det så man fick gå hem någon gång. Fast då skulle folk säkert bli klara och vilja utrymma samtidigt så skulle det bara uppstå en situation liknande den som när Titanic sjönk, bortsett från att alla istället fastnade i en dörrpost och inte i en livbåt. Då är det ju faktiskt bra att det är trevligt att dricka pilsner så man kan umgås med sina vänner och bekanta under lite mer avslappnade former och inte när dom sitter fastklämda i en bunt och skriker i falsett. Det hade nog blivit lite jobbigt på nåt vis.
Igår drog jag på mig högklackat för första gången sen i våras och kände mig nästan som en kvinna. Sen tog jag Paulsson under armen och slirade iväg till Borlänge till det där danshaket där man förra gången fick genomlida diverse prekära situationer. Lika illa blev det den här gången och eftersom konceptet är som en gigantisk dansbandskryssning är det svårt att komma undan utan att bli tvungen att med skräck och panik i ögonen bugga så svetten sprutar. Igår var det en karl vars utgångsdatum passerat för 30 år sen som stod och svajade mot en ledstång. Någonstans under ögonbrynen som vibrerade av sexappeal (åtminstone enligt honom själv) kunde man ana på blicken att han trodde han såg ut som Robert Redford i sin svarta skjorta och med sitt böljande välkammade hår.
För att göra en lång historia kort så kastade han runt mig som en sur vante, jag steppade med i vild förtvivlan och när låten var slut sa jag "Ja, det känns ju sådär att vara amatör när det kommer en sån avancerad dansare som du som kastar upp en i takkronorna". Så lutade han sig tillbaka med armarna i kors, tittade upp i taket och funderade en stund och sa sedan eftertänksamt med allvarlig röst: "Mmmja, fast det där är ju spotlights..."
Det var ungefär i det ögonblicket jag kunde konstatera att det kanske inte bara är en myt att Borlängebor faktiskt inte är så klipska. Jag har nog aldrig blivit så glad över att se en öl som när jag kom därifrån, sen hastade vi ut för att röka. På väg in var det en medelålders man vid dörren som sa glatt "håhå, kliv på!" så replikerade jag lika muntert på mitt eget fylledalmål: "Aaa, ja ä ju van å göra dä!". Efter att ha reflekterat en sekund över vad det var jag egenligen sa var det verkligen dags att hämta ut skinnpajen, gråta en skvätt över att skiljas från Borlänges svar på Robert Redford och bege sig hemåt.
Svag i kroppen efter gårdagens bravader ska jag fortsätta göra det jag är allra bäst på, dvs att ligga raklång som en klubbad säl och balansera en pizzakartong på magen. Man kommer antagligen få såga ut mig ur lägenheten när jag är klar med mitt ungkarlsliv och det där med att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt kan man avskriva redan nu. Men det var väl inte så noga, bara man får vila när det är söndag och ta det lite lugnare på måndag så slipper man bli utbränd.
Arrivederci
