Ellie

Först måste det sett ganska fint och kontrollerat ut när vi kom smårullandes där i backen, lyckliga och hand i hand. Men i takt med att hunden började sticka åt vänster fick jag inte med mig karln som i sin tur tappade fart som gjorde att jag stelt och panikartat fick dra honom framåt för att ha något att hålla mig i. Så från att ha sett ut att ha varit ett sportigt, härligt och klämkäckt svenssonpar (dock utan likadana träningsoveraller) kunde man bevittna en panikslagen rödhårig kvinna som kom farandes nerför backen i vad som kändes som 100 km/h, kobent och med armarna hårt spända längs dom skakande låren skrikandes "men vad GÖR du karl! Du kan ju inte SLÄPPA! Vad håller du PÅ med!? Nu kommer du hit! KOM HIT SÄGER JAG! HALLÅ!!"

Han hade alltså fått lov att släppa mig för att vi inte skulle tvärkrocka och landa på hunden bägge två, eller släpa honom efter oss så det hade sett ut som vi hade en studsande Viledamopp i ett lädersnöre. Utan någon som helst aning om vad jag skulle ta mig till när jag knappt kunde svänga när jag åkte på en plan yta i samma hastighet som en höftledsopererad pensionär, kunde jag ju inte göra så mycket annat än att skrika. Skrika som om det inte skulle fanns någon morgondag, vråla som om ingen kunde höra och be till högre makter att det inte skulle komma någon bil i den snäva högerkurvan som var lummig av syrénbuskar. Hann säkerligen med att tänka att om jag överlevde skulle jag skänka pengar till hjälporganisationer, köpa blommor till alla jag uppskattar samtidigt som jag till och med skulle slänga pengar åt den där enerverande gatumusikanten med bongotrumman och arbeta för att få ett fredspris. Eller åtminstone bli tilldelad en lortig stadsduva i en skokartong på nån mindre tillställning.

I sinom tid efter att jag tagit högerkurvan så det dånade i asfalten och piskade i syrénerna började jag sakta ner farten. Gnissel-gnissel. Trodde aldrig att den stunden skulle komma, men det gjorde den tydligen. Upprörd och lika skakad som att jag skulle åkt det längsta programmet i en torktumlare stapplade jag hemåt med karl och golvmopp, sen satte jag mig i soffan och stortjöt i en kvart. Förbannad över att det inte var vinter för då hade det funnits en snödriva att köra in i så det sagt smack och tagit stopp. Det är ändå lustigt det där hur man får perspektiv på saker i efterhand för det ser egentligen inte ut som en backe. Jag är tveksam över om det ens är en backe för backen ligger inte ens i en backe. Eller gör den det? Vad är det annars som lutar?

Fort gick det i alla fall, och jag är övertygad om att vi människor inte är gjorda för att rulla fram. Då hade vi väl ändå fötts med stödhjul på anklarna och en röd trekantig vimpel i fontanellen. Hursomhelst så satte jag på mig helvetesuppfinningarna igen, envis som man (till vissas förtret) är och lärde mig då svänga. Någorlunda. Åtminstone bra nog för att kunna åka runt ett brunnslock i 5 km/h. Alltid något, man ska vara glad för det lilla. Bildbevis kommer framöver.