Ellie

Hej kära vänner

Efter en långlivad paus från knattrandet på tangenterna är jag nu tillbaka efter en utlandsvisit med grogg, kött & palmer. Hur jag än plaskade och kletade med solkläm så slutade det ändå med en saftig brännskada på framsidan av kroppen medans hela baksidan av mig var kritvit. Detta var på den tolfte dagen så som tur var så skulle vi åka hem två dygn senare för det är sällan man uppskattar att svassa omkring som en vandrande polkagris med brännvinsnäsa.

Semestern var mer än frid och fröjd men på hemresan lovade jag mig själv att aldrig, aldrig sätta mig på ett plan igen om det så vore under pistolhot. Risken att någon skulle komma och knacka på mitt i natten och tvinga en till att kliva på ett SAS-plan för en charterresa är ju dessutom ganska minimal. Det är den där fruktansvärda känslan av att vara kissnödig så att det nästan börjar ånga ur öronen samtidigt som man inte vill vara till besvär för den okända människan längst ut. Jag satt naturligtvis upptryckt vid fönstret också och bredvid mig hade jag min kära sambo som för övrigt aldrig verkar lida av någonting i någon situation överhuvudtaget.

Kliver på planet. Klämkäcka flygvärdinnor i övre medelåldern som mest ser ut som fågelskrämmor med snett läppstift som dom verkar ha försökt måla dit under värsta tänkbara turbulens och med brunkrämskant på bluskragen. Dessa damer har en benägenhet att sträcka på sig som att dom vore modeller klara för en catwalk i Paris samtidigt som dom försöker skjuta en tung och otymplig drinkvagn framför sig för kung och fosterland och uppmanar pensionärer i toalettkön att "om du går in där så kommer jag förbi. Om du backar lite. Ska bara smyga förbi lite snabbt. (Gud vad snygg jag är). Oj, ursäkta. Sådär. Tack."

Sätter mig längst in för att kunna luta huvudet mot väggen och sova vilket inte blir av. Får istället lov att sitta och smygsupa på drinkarna som min sambo skickat över till mitt bord medan gubben på kanten kikar fram då och då och tittar fundersamt vart all spriten tog vägen från den stora beställningen. I takt med att isen smälter i mina tomma glas gör sig blåsan påmind och precis när jag samlat mod nog för att halvlullig resa mig och vobbla iväg till toaletten så kommer naturligtvis matvagnen ut. Slänger i mig maten så gott det går med armbågarna vinklade som en efterbliven känguru och sedan är det bara att vänta.



Gubben på kanten börjar städa på sin bricka och knölar ihop servetten och plasten som besticken legat i. Prassel prassel. Herregud, äntligen. Tack gode gud. Tar ett djupt andetag och rätar upp mig, tar tag i armstödet för att resa mig när jag ser hur han förnöjt börjar skruva av korken på rödvinsflaskan. Nej. Nejnejnej. Han kan INTE mena allvar. Varför inte bara dricka ur allt på en gång? Vad är det för mening med att spara en skvätt på fyra centiliter?!

Väntar tålmodigt på att han ska smutta i sig det sista förbannade vinet vilket tar ungefär tjugo minuter. Allteftersom han njuter av sin pocketbok lika tjock som Svea Rikes lag och av vinet som borde dunstat bort för sju svåra år sen så blir det mer och mer imma på min ruta när jag diskret men hårt och bestämt flåsande intalar mig själv att jag ska överleva. Snart gråter jag. Eller vrider nacken av någon. En rostig gammal flygvärdinna förslagsvis.

Hugger tag i armen på min karl och väser fram hur illa ställt jag har det och att jag måste gå. Nu är det kört. Jag har förstört gubben på kantens läs- och rödvinstund för nu måste han vänta tills jag kommer tillbaka innan han kan sätta sig tillrätta igen och fortsätta med det långsamma pensionärsdrickandet. Ursäktar mig och ler bekymrat när jag trycker mig förbi. När jag väl kommer in på toaletten efter att ha hängt nästan livlös på säte efter säte för hålla mig upprätt i kön så är jag inte ens kissnödig. Lär ju göra ett försök åtminstone efter att ha hållt mig i närmare fyra timmar. Sätter mig ner, förbannad till bristningsgränsen. Dropp. Lång paus. Dropp. Ja, det här var ju himla nödvändigt. Jag tänker aldrig mer flyga. Inte. En. Chans.

Förr eller senare måste man ju utsätta sig för att tränga sig emellan men det känns så otrevligt att köra upp röven i skrevet på någon när han eller hon håller på att äta eller dricka. Inte så att man går in på en resturang och småsvettig och halvt på lyset ber om att få passera mellan bordet och den som försöker avnjuta en middag för att man ska besöka skithuset. Det kanske bara är jag, men nog blir det en prekär situation på nåt vis.

Glad över att kunna gå på toaletten när jag vill utan att vara i vägen ska jag nu fortsätta njuta av livet. Hoppas ni gör detsamma. Det är väl lika bra innan det går åt helvete.

Uff