Att avverka en livstid, ventilera fram vapenvila i väntrummet & att vara en vandrande avocado
God eftermiddag
Jag är ganska säker på att jag idag besökt vad som måste klassas som topp 10 tråkigaste platserna i hela världen. Där det enda som händer där är att ljuset från gamla lysrörslampor vibrerar, en trött och halvdöd fluga envisas med att åka och slå huvudet i glasrutan där det på andra sidan sitter en skräcködla med glasögon i ett senilsnöre som inte ser ut att vara mycket piggare och mer sugen på livet än den vingbeklädda varelsen. Ganska lika är dom ändå, receptionisten och flugan. Enda skillnaden är att tanten inte dunkar huvudet i receptionsluckan utan sitter istället och bläddrar monotont i massa papper som hon ändå inte verkar se vad det står i.
Förutom dessa fantastiskt händelserika sinnesintryck som vårdcentralen ger så sitter det 13 äldre människor på rad på bänkar. Den ena kniper ihop munnen hårdare än den andra medan den tredje svettigt och ursäktande svarar nervöst i telefon när det ringer en signal som skvallrar om att mobilen är från ungefär 1995. - Det är Lennart. Går bussen 11.20, säger du. Jaha. Ja. Jag måste lägga på. Ja. 11.20! Vi säger så. Nej, det ska jag inte. Jag måste sluta, jag är på vårdcentralen. Vi säger så då, ja. Hej. Tack ska du ha, hejdå."
Det får mig genast att undra varför den svettige mannen blir så svettig, är det så att han tror att ett telefonsamtal skulle ta död på omgivningen som ändå ser ut att ha klarat 100 år i bara söndagar? Någon sitter och idisslar förstrött så tandprotesen gnisslar och en annan halvsover med armarna i kors på magen. Plötsligt hör man en bestämd röst från hörnet där tv:n sitter som säger: "Lyssnar du på det där?"
"Nja, lite halvhjärtat", svarar tilltalade pensionär 2 till pensionär 1. Pensionär 1 spänner ögonen i hallåan på SVT2 och tillbaka på pensionär 2. "Man hör ju inte vad dom säger ändå. Bara massa irriterande ljud". Pensionär 1 tar upp en dagstidning och vågar inte säga att han faktiskt lyssnade på vad Tuttfia skulle säga om nästkommande program eller dra till med för klämkäckt skämt om det föregående för att få till en bra övergång. "Ja, det har du rätt i. Stäng av du om du vill".
Lång tystnad.
"Nej, men det är ju faktiskt så att det ändå inte hörs något, det blir liksom bara ett slags brus så får man lov å läsa på läpparna". Pensionär 1 verkar ha fått dåligt samvete över att ha bossat över pensionär 2 och försöker inleda en lättsam konversation men det går sådär. Det låter mest bara krystat när pensionär 1 berättar om höga frekvenser och syrsor som man kan lyssna på på CD-skiva innan man lägger sig så man får hörseln tillbaka tills man vaknar. Plötsligt hör jag "DÖÖLÖÖÖ" och skärmen slår om till mitt nummer. Tar upp min väska, tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande bara är 25 år och inte har 60 år till på nacken.
Man kan klaga över rynkor och stigande ålder. Men när man sitter i ett väntrum och bråkar om ljudet på tv:n för att man har dålig hörsel medan någon annan håller på att ramla av bänken för att personen i fråga helt enkelt är för gammal, då finns det inte så mycket mer kvar att gnälla över. Jag tycker själv att jag börjar se ut som en bortglömd och ihoptorkad avocado eller dadel från julen -92 runt ögonen men det är ju ändå tecken på att man varit glad. Sen så är det klart man blir på bra humör när man kommer på att man förhoppningsvis hinner göra en del innan man tycker att höjdpunkten på dagen är när monitorn i vårdcentralens tak slår om till rätt nummer.
Pling
Jag är ganska säker på att jag idag besökt vad som måste klassas som topp 10 tråkigaste platserna i hela världen. Där det enda som händer där är att ljuset från gamla lysrörslampor vibrerar, en trött och halvdöd fluga envisas med att åka och slå huvudet i glasrutan där det på andra sidan sitter en skräcködla med glasögon i ett senilsnöre som inte ser ut att vara mycket piggare och mer sugen på livet än den vingbeklädda varelsen. Ganska lika är dom ändå, receptionisten och flugan. Enda skillnaden är att tanten inte dunkar huvudet i receptionsluckan utan sitter istället och bläddrar monotont i massa papper som hon ändå inte verkar se vad det står i.
Förutom dessa fantastiskt händelserika sinnesintryck som vårdcentralen ger så sitter det 13 äldre människor på rad på bänkar. Den ena kniper ihop munnen hårdare än den andra medan den tredje svettigt och ursäktande svarar nervöst i telefon när det ringer en signal som skvallrar om att mobilen är från ungefär 1995. - Det är Lennart. Går bussen 11.20, säger du. Jaha. Ja. Jag måste lägga på. Ja. 11.20! Vi säger så. Nej, det ska jag inte. Jag måste sluta, jag är på vårdcentralen. Vi säger så då, ja. Hej. Tack ska du ha, hejdå."
Det får mig genast att undra varför den svettige mannen blir så svettig, är det så att han tror att ett telefonsamtal skulle ta död på omgivningen som ändå ser ut att ha klarat 100 år i bara söndagar? Någon sitter och idisslar förstrött så tandprotesen gnisslar och en annan halvsover med armarna i kors på magen. Plötsligt hör man en bestämd röst från hörnet där tv:n sitter som säger: "Lyssnar du på det där?"
"Nja, lite halvhjärtat", svarar tilltalade pensionär 2 till pensionär 1. Pensionär 1 spänner ögonen i hallåan på SVT2 och tillbaka på pensionär 2. "Man hör ju inte vad dom säger ändå. Bara massa irriterande ljud". Pensionär 1 tar upp en dagstidning och vågar inte säga att han faktiskt lyssnade på vad Tuttfia skulle säga om nästkommande program eller dra till med för klämkäckt skämt om det föregående för att få till en bra övergång. "Ja, det har du rätt i. Stäng av du om du vill".
Lång tystnad.
"Nej, men det är ju faktiskt så att det ändå inte hörs något, det blir liksom bara ett slags brus så får man lov å läsa på läpparna". Pensionär 1 verkar ha fått dåligt samvete över att ha bossat över pensionär 2 och försöker inleda en lättsam konversation men det går sådär. Det låter mest bara krystat när pensionär 1 berättar om höga frekvenser och syrsor som man kan lyssna på på CD-skiva innan man lägger sig så man får hörseln tillbaka tills man vaknar. Plötsligt hör jag "DÖÖLÖÖÖ" och skärmen slår om till mitt nummer. Tar upp min väska, tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande bara är 25 år och inte har 60 år till på nacken.
Man kan klaga över rynkor och stigande ålder. Men när man sitter i ett väntrum och bråkar om ljudet på tv:n för att man har dålig hörsel medan någon annan håller på att ramla av bänken för att personen i fråga helt enkelt är för gammal, då finns det inte så mycket mer kvar att gnälla över. Jag tycker själv att jag börjar se ut som en bortglömd och ihoptorkad avocado eller dadel från julen -92 runt ögonen men det är ju ändå tecken på att man varit glad. Sen så är det klart man blir på bra humör när man kommer på att man förhoppningsvis hinner göra en del innan man tycker att höjdpunkten på dagen är när monitorn i vårdcentralens tak slår om till rätt nummer.
Pling
Kommentarer
Postat av: Norrlänning
Jag minns nog när det låg en halvdöd fluga och "pickade" på vårat fönster! det kanske var så att tanten bakom glaset och flugan helt enkelt var lite bakis!?
Trackback
