Konsten att kvarhålla en herre & att halka och hasa hejvilt vinterhalvåret
Tjoflöjt
Nu så har man sedan senaste inlägget (som måste varit någon gång när färg-TV började bli populärt) minsann gått och blivit ringmärkt på gamla dar. Det var väl lika bra när man ändå fått tag på en karl, konceptet att kedja fast honom i diskbänken fungerade inte riktigt i praktiken för då får ju inte jag någon mat. Det skulle bara sluta med att jag skulle få skörbjugg av att enbart äta glass eftersom det är det enda som man inte kan misslyckas med i matväg så skulle jag bli undernärd (även om det nu skulle ta ett år, bastant och stadig i blåsväder som man är).
Sen skulle jag dessutom bli tvungen att rassla omkring med droppställning fram och tillbaka över trösklar och andra hinder som slutligen skulle resultera i att jag blev totalt utarbetad, ramlade och bröt alla befintliga ben i kroppen. Därefter skulle jag bli helt invalidiserad och inte ens kunna sleva i mig min enda näringskälla för egen maskin. Då skulle jag få lov att vänta tills glassen smälte och dricka den som milkshake, litet utav ett omständigt projekt. Så det var helt enkelt enklast att dra med honom till guldsmeden tyckte jag. Ett plus i kanten är att han faktiskt är ett material man kan behålla livet ut. Bonusen är då att jag slipper ligga som en utmattad stelopererad grönsak också.
För övrigt har ju som känt hösten kommit och det är väl bara jag i hela vårat avlånga land som tycker det är skitkul att skrapa rutor på morgonen och halka omkring utanför porten som en ål på glansis. Förra året fulländade jag den totala pensionärsstilen med att spänna på mig ett par broddar som jag faktiskt använde ett par gånger. Till slut tog jag dock mitt förnuft till fånga när jag insåg att det inte var så sexigt att det lät klippetiklopp när man kom gåendes förbi ett gäng med killar i min egen ålder. Sen blev dom liggandes på hatthyllan och jag bröt väl förstås benen av mig resten av vintern men det var det värt för att slippa bli förknippad med gummi och piggar som ett vandrande dubbdäck.
Ritch ratch
Nu så har man sedan senaste inlägget (som måste varit någon gång när färg-TV började bli populärt) minsann gått och blivit ringmärkt på gamla dar. Det var väl lika bra när man ändå fått tag på en karl, konceptet att kedja fast honom i diskbänken fungerade inte riktigt i praktiken för då får ju inte jag någon mat. Det skulle bara sluta med att jag skulle få skörbjugg av att enbart äta glass eftersom det är det enda som man inte kan misslyckas med i matväg så skulle jag bli undernärd (även om det nu skulle ta ett år, bastant och stadig i blåsväder som man är).
Sen skulle jag dessutom bli tvungen att rassla omkring med droppställning fram och tillbaka över trösklar och andra hinder som slutligen skulle resultera i att jag blev totalt utarbetad, ramlade och bröt alla befintliga ben i kroppen. Därefter skulle jag bli helt invalidiserad och inte ens kunna sleva i mig min enda näringskälla för egen maskin. Då skulle jag få lov att vänta tills glassen smälte och dricka den som milkshake, litet utav ett omständigt projekt. Så det var helt enkelt enklast att dra med honom till guldsmeden tyckte jag. Ett plus i kanten är att han faktiskt är ett material man kan behålla livet ut. Bonusen är då att jag slipper ligga som en utmattad stelopererad grönsak också.
För övrigt har ju som känt hösten kommit och det är väl bara jag i hela vårat avlånga land som tycker det är skitkul att skrapa rutor på morgonen och halka omkring utanför porten som en ål på glansis. Förra året fulländade jag den totala pensionärsstilen med att spänna på mig ett par broddar som jag faktiskt använde ett par gånger. Till slut tog jag dock mitt förnuft till fånga när jag insåg att det inte var så sexigt att det lät klippetiklopp när man kom gåendes förbi ett gäng med killar i min egen ålder. Sen blev dom liggandes på hatthyllan och jag bröt väl förstås benen av mig resten av vintern men det var det värt för att slippa bli förknippad med gummi och piggar som ett vandrande dubbdäck.
Ritch ratch
Kommentarer
Trackback
