Att frysa fast och fräsa omkring, flåsa och fara & hur man gör för att fläkta sitt fordon
Goddagens vänner
Vinter i all ära men då ska man nog inte äga någon bil och ha bråttom till jobbet på morgonen. I förrgår hade nämligen varenda dörr frysit fast så där fick jag vackert stå och bryta och bända som en avlägsen släkting till Svartenbrandt med svetten lackandes någonstans mellan öronmuffarna och huvudet kl. 07.40 på morgonen. Alla andra på gatan hade redan lämnat gatan så där fick jag stå ensam med skammen och en bildörr som small som en atombomb bara man nuddade handtaget.
Till slut fick jag upp skiten och lyckades ta mig in efter att förmodligen ha sett ut som en levande höbal som gjorde ett försök att ta sig in i en gammeldags kiosklucka. Eftersom jag alltid haft garage när det varit minusgrader ända sen jag fick körkort så var jag inte beredd på att behöva skrapa rutorna. Så det var bara att knäcka sönder en CD-skiva jag säkert kommer ångra i 200 år att jag hade sönder, "Romanticos Latinos" från 1998 eller något åt det hållet (det var en gång i tiden jag hade min latinamerikanska period men det är en lång historia).
Även fast jag skrapat så blev det ju imma på rutan så jag fick sitta uppklistrad mot ratten med en hållning som Quasimodo som gett upp allt hopp om livet och kisa och svaja som en pärluggla för att överhuvudtaget kunna se något ut genom den smala springa jag åstadkommit med handen. Ett par tvärbromsningar och springande fotgängare senare var jag framme vid jobbet och nu vet jag hur plågsamt det är med igensnöade rutor på vintern.
Så fridens liljor till samtliga ägare med isskrapor, vi får hoppas med en varm vinter eller riktigt långa skarvsladdar så man kan beväpna sig med hårtork och springa runt som exalterade fnissiga bögfrisörer hela bunten och blåsa på våra fordon. Det tar vi ett rungande hallelujah och en gospel på.
Gnirk gnirk
Vinter i all ära men då ska man nog inte äga någon bil och ha bråttom till jobbet på morgonen. I förrgår hade nämligen varenda dörr frysit fast så där fick jag vackert stå och bryta och bända som en avlägsen släkting till Svartenbrandt med svetten lackandes någonstans mellan öronmuffarna och huvudet kl. 07.40 på morgonen. Alla andra på gatan hade redan lämnat gatan så där fick jag stå ensam med skammen och en bildörr som small som en atombomb bara man nuddade handtaget.
Till slut fick jag upp skiten och lyckades ta mig in efter att förmodligen ha sett ut som en levande höbal som gjorde ett försök att ta sig in i en gammeldags kiosklucka. Eftersom jag alltid haft garage när det varit minusgrader ända sen jag fick körkort så var jag inte beredd på att behöva skrapa rutorna. Så det var bara att knäcka sönder en CD-skiva jag säkert kommer ångra i 200 år att jag hade sönder, "Romanticos Latinos" från 1998 eller något åt det hållet (det var en gång i tiden jag hade min latinamerikanska period men det är en lång historia).
Även fast jag skrapat så blev det ju imma på rutan så jag fick sitta uppklistrad mot ratten med en hållning som Quasimodo som gett upp allt hopp om livet och kisa och svaja som en pärluggla för att överhuvudtaget kunna se något ut genom den smala springa jag åstadkommit med handen. Ett par tvärbromsningar och springande fotgängare senare var jag framme vid jobbet och nu vet jag hur plågsamt det är med igensnöade rutor på vintern.
Så fridens liljor till samtliga ägare med isskrapor, vi får hoppas med en varm vinter eller riktigt långa skarvsladdar så man kan beväpna sig med hårtork och springa runt som exalterade fnissiga bögfrisörer hela bunten och blåsa på våra fordon. Det tar vi ett rungande hallelujah och en gospel på.
Gnirk gnirk
Kommentarer
Postat av: Cattis
haha du är så roligt baby :P tack för skratt i min just nu skeva dags period av mens värk, rännsketa och magsjuka! jag behövde skratta!
och du, vi har alla haft våra latino perioder i våra liv...ehee....
läs gärna min blogg oxå!
Trackback
