Ellie

Godafton kära vänner

Har inte skrivit något på senaste tiden då jag tack vare vädret inte bara tappat öronen och näsan utan även humorn. Det är inte undra på att man blir bitter när man kommer ut och märker att det inte går att andas utan att låta som en traktormotor som skurit. Då sitter man hellre inne, tjurar och rullar tummarna och svär över kallgraderna. Men eftersom vi svenskar aldrig är hundraprocentigt nöjda över vädret, blir det samma gnäll fast åt motsatta hållet när sommaren väl kommit. Då hasar man sig fram knallröd i ansiktet, är varm så svetten droppar och skulle kunna offra sin högra arm för lite snö. Det är i alla fall vad jag brukar göra.

Ni ska nu få en stänk av vardagsbloggande då jag ska berätta att jag på lördag ska på maskerad hemma hos kära fröken Liljeholm. Först tänkte jag i samma banor som vid Halloween, att jag inte behöver klä ut mig överhuvudtaget. Egentligen skulle det räcka med att inte komma i bara mässingen. En tanke var ju att vara utklädd till polack med blyertstavlor i ena näven och en lapp i andra där det skulle stå:

"Min brors dåters kussins systers svermors släckting opereras snarrt. Har bara en huvud ock en arm kvar nu vi ska sammla penger till opperasjon så han kan behåla huvud att seta hjälm på ock cykla igen det er hans drom".

När jag var liten verkade dessa människor inte ha någon annan sysselsättning än att komma och knacka på, så det är också ett fint barndomsminne man har ifrån byn. Efter ett tag hade man hört alla spektakulära historier om operationer, aids och gulsot och började tröttna på att ha bärplockare med uppspärrande hundvalpsögon fastklistrade på fönstret bredvid dörren. Därför hade det ju varit ett tillfälle att sälja dessa vidare, inte för att någon kanske hade varit särskilt intresserad men ändå. Istället kom jag och Martina fram till att jag ska vara Oprah Winfrey vilket borde fungera ganska bra. Kan ju för det mesta identifiera mig med en majsskördande bullmamma från Alabama med en röst som Otis Redding.



Är för övrigt precis hemkommen från att ha varit och "hjälpt" Martina i stallet. Eftersom min motorik och koordination inte är den bästa så står jag mest och flaxar med dynggrepen som en Ecstasy-speedad alzheimerpatient så hästskiten flyger åt alla håll. Därför är det nog smartast av mig att inte försöka mig på ett Friskis & svettispass, då jag efter en tiondels sekund skulle hamna som en formlös hög på golvet och hindra alla hurtiga tanter med cykelbyxor. Adrenalinstinna frustande medelålders kvinnor i klimakteriet är antagligen det sista man vill råka komma ivägen för i något som helst sammanhang. Ett tips till alla män därute är att undvika eventuella frierier för även den mest sockersöta, underbara kvinnan kommer förr eller senare att förvandlas till en skrikande instabil skräcködla lika rynkig som prinsessan Lilian med ångest över både bilringar och celluliter. Då är det väl ändå roligare att gå och fiska som Per Gessle skulle sagt.

Efter stallvisiten skulle jag följa med min kära väninna in på Ica Maxi och handla då jag var fullständigt tvungen. Ni som inte var där klockan 20:45 ska tacka er lyckliga stjärna för att ha sluppit möta mig. Förutom att sprida stekosdofter från baconstekning stank jag lika mycket häst som varenda kuse på hela Solvalla tillsammans. Grädde på moset var att jag hade dragit på mig två par mjukisbyxor vilket gjorde att jag såg mer bredhöftad ut än om jag skulle vänta trillingar. Som om inte detta var nog hade jag stoppat upp allt hår inklusive luggen under mössan så det såg ut som att jag inte hade något. Väl därinne gjorde jag allt för att inte synas, men det blir problematiskt när man är några storlekar större än Twiggy. Man har alltid haft lite svårigheter att gömma sig bakom en lyktstolpe om man säger så.

Nu blir det att ta fram rotborsten och Svinto få se om det går att få fram en annan hudton än skithusbrun.

Arrivederci