Ellie

Idag har varit

den mest helvetiska dagen på länge. Jag upptäckte till min förskräckelse att mjölken var slut och det ungkarlsliv jag fått lov att leva dom senaste dagarna för att jag pluggat så mycket att jag knappt haft tid att skita har fodrat åtminstone någonting drickbart i kylskåpet. Detta innebar att jag var tvungen att åka och handla, så jag backade ut bilen ur garaget med dörren stängd (vilket är en bedrift i sig varje gång jag lyckas göra för en gång lade jag i backen och rullade ut med den öppen så hela dörren blev ihopknölad och såg ut som ett dragspel). In i ICA-garaget, ut ur bilen, hämta parkeringbiljett, upp för trappen till affären. Då behövde man tydligen en kod för att komma ner i garaget igen vilken stog på själva biljetten. Ner igen, hämta den förbannade pappersbiten, upp för trappan för andra gången och iväg till biblioteket.

När jag hittat det jag skulle och drog streckkoden på böckerna pep den satans maskinen till, så stod det "LÅN MEDGES EJ" så då fick jag vackert gå till informationen och förklara min situation. - Ja, du har tydligen en skuld.. nu ska vi se.. OJDÅ! 140 kronor, det var inte så LITE heller!" halvskrek den gamle mumien till bibliotikarie på andra sidan disken som var halvt upprörd och verkade tagit det personligt. Jag kände irritationen stiga och kände för ett ironiskt litet skämt. "Nej, jag hade tänkt behålla dom" svarade jag, varpå mannen som hade svarta bågar a'la Woody Allen gick upp i falsett och stammade - M-m-men det här är ju ett BIBLIOTEK! H-här får man bara låna!" Jag var bara tvungen att svälja tidernas största suck och ta mig samman för att inte ge efter för min ingivelse att skjuta honom med häftapparaten.

Efter att ha rett ut oklarheterna angående mig och mina skulder, kunde jag så småningom uträtta resten av mina ärenden på stan för att sedan skynda mig hem för att hämta tvätten jag slängt i i ren panik innan jag åkte. Den var inte riktigt klar så jag tänkte gå upp till lägenheten och vänta så länge. Tvätten som var klar knölade jag ner i en kasse, gick ut därifrån och tryckte på hissen. Då upptäckte jag att min hemnyckel låg kvar inne vid tvättmaskinen och för att ta sig in till den genom dörren jag precis smällt igen behöver man den. Det var bara att slå sig ner på dom inhandlade mjölkpaketen och vänta på att någon skulle komma in genom porten så jag kunde låna deras nyckel och öppna, men nu i efterhand kan jag tänka mig att chansen att någon skulle låna ut sin nyckel till en uppenbarelse som mig nog var ganska minimal.

Jag kom på den briljanta idén att knacka på hos min kära granne och låna hennes nyckel och det fick jag, efter att hon lassat på mig en svart kavaj i storlek 52 (femtiotvå) alltså en sisådär tolv storlekar för stor som hon tänkte jag kunde ha. Vid det laget visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag tackade så mycket och skyndade mig in i hissen. Nere i tvättstugan möttes jag av två bosniska damer som stog och stampade ilsket, hängde på låset och tittade på klockan. Jag bad så mycket om ursäkt för att jag ockuperat tvättstugan och medans jag var på väg att öppna ryckte den ena tag i sin tvättkorg och väste "JALLA!" för att jag skulle skynda mig. Då kände jag hur skönt det hade varit med en insatslägenhet med en alldeles egen tvättmaskin jag inte behöver dela med hetsiga människor från jordens alla hörn vars enda sysselsättning är att tvätta. (Nästa tvättid jag fick är för övrigt om 18 dagar, därav det sistnämnda resonemanget. Om man ska klara av att bo på Järnet måste man vara beredd att vända både ut och in, upp och ner och bak och fram på kläderna minst tio gånger).



Nu ska jag gotta mig i den fula boken jag efter många om och men fick låna på bibliotetek och lukta på mina nytvättade strumpor jag har äran att åtnjuta innan våren kommer.

Beep