Festliga jackor, klingande klockor & kaosartad kalabalik i kyrkan
Att vara tärna eller inte, det är ingen fråga
Igår pratade jag och Linnéa om hur vi ska lägga upp hennes bröllop efter att jag påpekade att jag höll med om och tyckte det var dags för henne att ingå det äkta ståndet. Exalterade och ivriga gick vi igenom alla detaljer tills vi stötte på ett problem, huruvida jag skulle vara brudtärna eller inte. Hon tvivlade på att jag ens skulle hålla mig i närheten utan att bli överförfriskad och gå vilse som jag gjorde på hennes inflyttningsfest. Hanna kom in i konversationen och skrek i högan sky när vi förklarade planen med mig som tärna, varpå kommentarerna haglade om hur jag skulle sköta min uppgift.
Linnéa trodde jag skulle bli nervös om det var för mycket folk, vilket skulle resultera i att jag sveper all champange och övrig alkohol jag kommer över och som hennes närmsta uppassare på den stora dagen skulle jag i sista sekund komma på att jag inte borstat tänderna med bakpulver och att vi skulle bli försenade till alltihop. Hanna trodde att jag skulle spilla vin på någon släkting samt knocka hennes blivande man och ramla på hans apparat när jag skulle krama honom och gratulera. Det är väl inte helt omöjligt att detta scenario skulle inträffa för man vet ju aldrig vad morgondagen har i sitt sköte.
Det är väl kanske bäst att jag likt Rocky Balboa börjar springa i trappor, boxas och tagga inför allt vad bröllop heter, för eftersom det närmsta jag kommer komma äktenskap är med min tandborste så är brudtärna mitt största mål här i livet (förutom att bli äppelsäljare). Jag kan inte ens föreställa mig vilket kaos alla kringverksamheter skulle vara om jag själv skulle steppa till altaret. Är heller inte övertygad om att någon annan i min närhet skulle vilja fundera på det.
För det första skulle jag tröstäta i ren panik så när det närmar sig och jag ska stänga klänningen så flyger allt vad dragkedja heter och tyget spricker i två delar. Det skulle förstås få mig flippa ur och slänga mig på golvet och stortjuta så sminket rann, och eftersom det vid det laget skulle vara sån tidspress att få mig fram till prästen skulle man bli tvungen att sätta på mig ett par solglasögon för att slippa sminka om allt. På väg in skulle någon missta mig för att vara en helblind brudtärna som till allas stora förtvivlan tappat sin vita käpp så därför skulle jag i all hast bli tilldelad en golfklubba från någons bil att känna mig fram med.
Det är med andra ord lika bra att jag satsar på att förgylla andras speciella dagar med min blotta närvaro istället. Såvida jag inte skulle få tillåtelse av mina kära väninnor att gå på mitt eget bröllop i fleecjacka och gummistövlar vilket i sig inte är så stor chans, men för sitt eget bästa kanske dom väljer att överväga saken.
Dööö-retterööö dööö-retterööö
Igår pratade jag och Linnéa om hur vi ska lägga upp hennes bröllop efter att jag påpekade att jag höll med om och tyckte det var dags för henne att ingå det äkta ståndet. Exalterade och ivriga gick vi igenom alla detaljer tills vi stötte på ett problem, huruvida jag skulle vara brudtärna eller inte. Hon tvivlade på att jag ens skulle hålla mig i närheten utan att bli överförfriskad och gå vilse som jag gjorde på hennes inflyttningsfest. Hanna kom in i konversationen och skrek i högan sky när vi förklarade planen med mig som tärna, varpå kommentarerna haglade om hur jag skulle sköta min uppgift.
Linnéa trodde jag skulle bli nervös om det var för mycket folk, vilket skulle resultera i att jag sveper all champange och övrig alkohol jag kommer över och som hennes närmsta uppassare på den stora dagen skulle jag i sista sekund komma på att jag inte borstat tänderna med bakpulver och att vi skulle bli försenade till alltihop. Hanna trodde att jag skulle spilla vin på någon släkting samt knocka hennes blivande man och ramla på hans apparat när jag skulle krama honom och gratulera. Det är väl inte helt omöjligt att detta scenario skulle inträffa för man vet ju aldrig vad morgondagen har i sitt sköte.
Det är väl kanske bäst att jag likt Rocky Balboa börjar springa i trappor, boxas och tagga inför allt vad bröllop heter, för eftersom det närmsta jag kommer komma äktenskap är med min tandborste så är brudtärna mitt största mål här i livet (förutom att bli äppelsäljare). Jag kan inte ens föreställa mig vilket kaos alla kringverksamheter skulle vara om jag själv skulle steppa till altaret. Är heller inte övertygad om att någon annan i min närhet skulle vilja fundera på det.
För det första skulle jag tröstäta i ren panik så när det närmar sig och jag ska stänga klänningen så flyger allt vad dragkedja heter och tyget spricker i två delar. Det skulle förstås få mig flippa ur och slänga mig på golvet och stortjuta så sminket rann, och eftersom det vid det laget skulle vara sån tidspress att få mig fram till prästen skulle man bli tvungen att sätta på mig ett par solglasögon för att slippa sminka om allt. På väg in skulle någon missta mig för att vara en helblind brudtärna som till allas stora förtvivlan tappat sin vita käpp så därför skulle jag i all hast bli tilldelad en golfklubba från någons bil att känna mig fram med.
Det är med andra ord lika bra att jag satsar på att förgylla andras speciella dagar med min blotta närvaro istället. Såvida jag inte skulle få tillåtelse av mina kära väninnor att gå på mitt eget bröllop i fleecjacka och gummistövlar vilket i sig inte är så stor chans, men för sitt eget bästa kanske dom väljer att överväga saken.
Dööö-retterööö dööö-retterööö
Kommentarer
Trackback
