Ellie

Jag börjar nästan undra

om det är nåt lurt i mitt kök eftersom det i nio fall av tio är nära på att sluta i katastrof varje gång jag ska laga mat. Fast det är väl visserligen inte så stor risk att det behöver bero på ett risigt spöke vid namn Verner som fastnat i betongväggen så man får väl lov att helt enkelt erkänna sina brister när det gäller att tillaga föda. Idag planerade jag att göra lax i ugnen och jag har ju för vana att tina allt innan tillagning vare sig om det behövs eller inte. Jag slängde in paketet, stängde luckan och gick in i vardagsrummet och hörde att det började spraka och knastra. Jag reflekterade inte över det mer än att jag tänkte att det kanske låter så om nånting fryst blir varmt, men till slut blev jag lite nyfiken och var tvungen att gå och titta.



Där inne sprutade det ut rök genom springan på micron som en gasläcka och fyrverkeriet var i full gång. För ett ögonblick tyckte jag det såg så häftigt ut att jag stog och tittade istället för att öppna, men jag väcktes ur min fascinerade dvala av en mindre explosion. När jag öppnade upptäckte jag att baksidan av laxpaketet var gjort av nåt som såg ut som folie, så det var alltså ingen osalig ande som försökte få min stackars matlagning att gå åt helvete utan min egen hjärnkapacitet som som vanligt gick på halvfart. Tog ut formen och ställde den på spisen, skyfflade på en portion och gick och åt. När jag kom tillbaka till köket hade jag inte stängt av spisplattan så den hade värmt den arma laxen som var kvar så den omvandlats till två kolbitar. Det är vad jag kallar riktigt stjärnkockeri av högklass.

Tidigare idag jag var ute och gick med gråbocken spanade jag in äppelträden i det närliggande området och kom att tänka på vad jag och mina kära vänner brukade göra i ungdomens glada dagar. Vi pumpade däcket på pappas skottkärra, lade över en filt och knallade neråt i byn. När vi närmade oss målet såg den ena av oss till att kärran var strategiskt placerad för en eventuell hetsjakt varpå den andra länsade varenda befintligt träd. Efter det satte sig en i för att skyla hundratalet äpplen som vi sedan vinglade hem med.

Det kan tyckas som att det var hemskt obarmhärtigt att stjäla någon annans frukt, men det vackra i historien var att vi packade om dom när vi kom hem för att sedan gå och sälja. Så kontentan i det hela var att byborna köpte sina egna äpplen, vilket vi tyckte var lite putslustigt samtidigt som vi tjänade pengar. Det var dock inte helt riskfritt eftersom det förekom att det sprang ut en kärring på gräsmattan med en blå fladdrande morgonrock och med hagelbössan i högsta hugg. Då var man tvungen att försöka sig på att göra några smidiga kullerbyttor som insatsstyrkan i USA och komma därifrån så fort som möjligt, men det slutade alltid med att man var så långsam att man fick skämmas och bli högröd i ansiktet.




Eftersom jag är så dålig på att laga mat så tror jag att jag ska satsa på att bli professionell äppeltjuv eftersom man ändå har vanan inne. Det kan ju ändå ge ganska hög avkastning om man lyckats bli erkänd leverantör, så mitt nästa projekt blir nog att bygga någonting i stil med en lysande taxiskylt som det ska stå Westbergs äpplen på. Den ska jag sätta fast med eltejp på min Mercedes och fixa en melodi man kan spela upp när man kör genom stan, eventuellt en mexikansk slinga med massa trumpeter som är svår att undgå. Det är så fint när man får en ingivelse vad man är ämnad att göra i livet.

Smask