Att köpa sig en tyrolerhatt, tappa tilltugg & ta sig fram med rullator
Helgen har fortlöpt
med två dagars spontant och ickeplanerat festande med min vapendragare Paulsson. Fick agera Alice Timander och premiärlejon inte bara en utan två gånger då vi svassade in på nya ställena vi inte hunnit befläcka med våran skoningslösa närvaro. Fick ragg igår, en 45-årig sjukligt glad tysk med halvflottigt hår, runda glasögon och jeansen uppdragna på magen som sa att han bodde i Uvbergen i Falun, en plats jag inte varit medveten om att den existerade. Känns som att man hade chansen att bli hemmafru och stå naken med förkläde och steka bratwurst i tyrolerhatt och olyckligt nog så utnyttjade jag inte det. Jag skulle nog passa bra i tysk miljö och tala om för folk att jag har en potatissallad i mina läderbyxor, nämligen det enda jag minns från högstadietyskan.
Sen har jag haft lite problem med att veta vad klockan är eftersom jag aldrig förstår åt vilket håll man ska vrida fanskapet. Brukar ju alltid få så bråttom för att jag ställt den åt fel håll men nu tror jag att jag kan fått till det. Om jag kom till makten skulle jag se till att det blev valfritt hur man vill tolka sommar respektive vintertid. Det skulle ju om inte annat bli svårt för alla att passa tider vilket inte vore helt fel för då skulle jag åtminstone inte känna mig ensam om att inte kunna klockan.
Jag och mina kära väninnor har diskuterat hur jag gått tillbaka i utvecklingen med början någonstans i tolvårsåldern. Kan inte räkna alla gånger jag stoltserat med att jag kunde äta själv, skriva och räkna innan jag ens kom till vid celldelningen. Problemet är att jag nu inte kan äta utan att skvätta, fläcka eller tappa mat och har konstant spår av måltider i både tandställning och i mungipor. Jag har svårt för att skriva eftersom jag aldrig använder mig av en penna och vet inte ens vad jag har för namnteckning så när jag ska skriva på kvitton och andra saker så kan personen på andra sidan disken lätt ana hur mindre begåvad jag är. Matematik är det jag har blivit sämst på av allt då jag för det mesta inte ens kan gissa vad enklare uträkningar borde bli, som exempelvis att 7+3 brukar bli 10 men då uppstår den vanliga kortslutningen och jag tänker 11.
Ska min utveckling fortsätta i den här riktningen kan jag ju förbereda mig på att snart få svårigheter att både gå och prata. Kanske att man ska sätta fast en griffeltavla på en rullator jag behöver för att ta mig fram så jag kan rita bilder för att göra mig förstådd. Det är nog inte lätt att vara individ i min omgivning men man får ju med bröderna Bronett-röst be om största möjliga överseende och varje dag vara tacksam över att jag kan fortfarande kan greppa besticken.
Jodeladdiladdihooo
med två dagars spontant och ickeplanerat festande med min vapendragare Paulsson. Fick agera Alice Timander och premiärlejon inte bara en utan två gånger då vi svassade in på nya ställena vi inte hunnit befläcka med våran skoningslösa närvaro. Fick ragg igår, en 45-årig sjukligt glad tysk med halvflottigt hår, runda glasögon och jeansen uppdragna på magen som sa att han bodde i Uvbergen i Falun, en plats jag inte varit medveten om att den existerade. Känns som att man hade chansen att bli hemmafru och stå naken med förkläde och steka bratwurst i tyrolerhatt och olyckligt nog så utnyttjade jag inte det. Jag skulle nog passa bra i tysk miljö och tala om för folk att jag har en potatissallad i mina läderbyxor, nämligen det enda jag minns från högstadietyskan.
Sen har jag haft lite problem med att veta vad klockan är eftersom jag aldrig förstår åt vilket håll man ska vrida fanskapet. Brukar ju alltid få så bråttom för att jag ställt den åt fel håll men nu tror jag att jag kan fått till det. Om jag kom till makten skulle jag se till att det blev valfritt hur man vill tolka sommar respektive vintertid. Det skulle ju om inte annat bli svårt för alla att passa tider vilket inte vore helt fel för då skulle jag åtminstone inte känna mig ensam om att inte kunna klockan.
Jag och mina kära väninnor har diskuterat hur jag gått tillbaka i utvecklingen med början någonstans i tolvårsåldern. Kan inte räkna alla gånger jag stoltserat med att jag kunde äta själv, skriva och räkna innan jag ens kom till vid celldelningen. Problemet är att jag nu inte kan äta utan att skvätta, fläcka eller tappa mat och har konstant spår av måltider i både tandställning och i mungipor. Jag har svårt för att skriva eftersom jag aldrig använder mig av en penna och vet inte ens vad jag har för namnteckning så när jag ska skriva på kvitton och andra saker så kan personen på andra sidan disken lätt ana hur mindre begåvad jag är. Matematik är det jag har blivit sämst på av allt då jag för det mesta inte ens kan gissa vad enklare uträkningar borde bli, som exempelvis att 7+3 brukar bli 10 men då uppstår den vanliga kortslutningen och jag tänker 11.
Ska min utveckling fortsätta i den här riktningen kan jag ju förbereda mig på att snart få svårigheter att både gå och prata. Kanske att man ska sätta fast en griffeltavla på en rullator jag behöver för att ta mig fram så jag kan rita bilder för att göra mig förstådd. Det är nog inte lätt att vara individ i min omgivning men man får ju med bröderna Bronett-röst be om största möjliga överseende och varje dag vara tacksam över att jag kan fortfarande kan greppa besticken.
Jodeladdiladdihooo
Kommentarer
Trackback
