Ellie

Att gifta sig med eller tända eld på en norrlänning

För att dela med mig om gårdagens bedrifter kan jag inledningsvis berätta att jag och min ständiga följeslagare Paulsson var på fest hemma hos Therece som jag hade privilegiet att jobba med för några år sen. Eftersom denna kvinna är husägare så gick det in en hel del folk i hennes boning, varav 70% av människorna var män som såg ut att vara kalsongmodeller. Innan man ens hann börja tugga fradga över den himmelska åsynen studsade det fram en kille direkt vi klivit innanför tröskeln. Han fattade Hannas hand och började med det snaraste att förklara sin kärlek för henne, och efter en stunds konverserande berättade han att han tyckte att vi var som en svårgenomtränglig pastej att försöka skära igenom. Redan där hade jag mina aningar om att denna pojke inte riktigt var frisk, vilket blev bekräftat när han istället greppade tag om min karda som jag vänligt men bestämt tog tillbaka.

Samtidigt som han gjorde nya försök att hålla handen så meddelande han att han bodde i en koja i skogen vid Åsbobacken, en halvtimmes promenad i uppförsbacke. Dit skulle han ta mig om han fick mitt nummer, så skulle vi ha det så romantiskt framför elden. Vid det laget hade jag god lust att ta hans nummer för att sedan följa med honom ut och sätta eld på honom istället. Nämnvärt för denna man var att han kom från Vilhemina vilket faktiskt förklarade en hel del. Jag kände mig lätt irriterad på denna varelse som såg ut att vilja gå till altaret helst igår, och försökte få honom att fatta vinken genom att säga "du har inte bråttom när du pratar du inte" men då replikerade han bara på bred och långsam norrländska att "säg du hä, nu ska vi int va såna". Han förkunnade även ett antal gånger att det var hett med tandställning. Man kanske skulle varit så fri av sig att klottrat ner hans nummer för att bestämma en dejt. Middagen skulle bestå av någonting innehållande köttfärs eller ris så hade han fått se hur attraktivt det är när man ätit färdigt, då hade nog kärleken spirat nåt fruktansvärt.

Här kommer den för en gångs skull lite bilder (aningens egotrippade med en touch av storhetsvansinne). Vi kände oss så himla kvinnliga för att vi drack ur martiniglas så jag var tvungen att ordna bildbevis. Är väl i princip andra gången i mitt liv som jag håller i nåt dylikt, trodde mina skogshuggarhänder bara var utformade att greppa ölburkar men jag lyckades även med detta. Återigen måste jag i ironins tecken påminna om att jag är Guds mest begåvade skapelse. På tal om begåvad, hade jag och Hanna häromdagen ett samtal om matematik, varpå jag sa "jag kan verkligen inte räkna matte, det skulle väl vara nians tabell då; 9, 18, 27, 36, 45, 54, 63, 72, 81, 90, 100". Hjärnkapaciteten ligger konstant på topp i det Westbergska huvudet.

              

               
        Michelingubbe, Samhalls nagelverkstad och love's in the air