Ellie

Känsliga läsare bör läsa vindögt mellan raderna

Dom senaste dagarna har jag fått känna på hur det känns att vara 100 år i bara söndagar, då jag drabbades av en urinvägsinfektion från helvetet. När jag en gyllene morgon skulle uträtta mina toalettbehov kändes det som att jag skulle forcera ut en brinnande golfboll ur urinröret, en känsla som jag inte var helt bekant med. När jag sedan skulle ut med hunden några minuter senare var jag tvungen att smälla upp locket och installera mig en gång till, vilket fick mig på lite halvdåligt humör. När jag kommit halvvägs ner i hissen fick jag i ren panik lov att trycka på stoppknappen och hoppas att jag inte skulle hamna i hisschaktet, för att därefter studsa jämfota innan jag fick nyckeln i låset. Jag kan inte påstå att jag har en särskilt nära relation till Jesus och Den Helige Ande men den här gången kan jag säga att himlens portar öppnade sig. Det brukar dom ju oftast göra, speciellt på fyllan och man önskar att man hade en kateter.

Eftersom jag inte ville sluta som en 22-årig flicka som exploderade av kissnödighet, var jag tvungen att höra av mig till vårdcentralen. Ett par timmar efteråt ringde det upp en medelålders kvinna som robotiserat och halvtrött förklarade att hon var tvungen att ställa några frågor. Det var inte några frågor som hon uttryckte det, och inte heller dom mest intelligenta. För att göra en lång historia lite kortare så är här 4 av dom 16 frågorna jag blev ombedd att svara på;

"Svider det när du kissar?" - ja.
"Är du gravid?" - hahaha nej, så långt har jag inte hunnit än.
"Har du ont i ryggen?" - nej.
(Jag ringer för att jag är pissnödig och inte för att jag lider av ryggskott).
"Ammar du?"  - nej?

Jag vet inte sen när man kunde vara icke-gravid men ändå amma. Funderade över om hon trodde jag hobby-ammade på något sätt. Att jag gått och skaffat mig en bröstpump i brist på annat att göra, så att jag kunde sitta och pumpa med vänsterhanden medans jag kollade på TV-shop och skrev en beställningslista med höger. Jag säger då det, vårdkvinnorna är en grupp för sig, oförmögna att dra några som helst förnuftiga slutsatser. Om jag sökte för att jag hade sviter efter att ha amputerat en arm skulle dom med säkerhet undra om jag vore svullen i halsen eller kände mig täppt i bihålorna. Det är ju i och för sig alltid bra att kunna se saker i sin helhet och att allt kan ha ett samband. Själv tror jag att smiskaren Hans Scheike på något sätt är besläktad eller är kopplad till medlemmen Billy Gibbons i ZZ Top som i sin tur har något band till Jesus även fast han inte hade lika långt skägg. Men visst är det något allsmäktigt med att låta skepparkransen växa så det blir en tvärlång heltäckningsmatta, det tycker nog åtmistone småfåglarna till vintern.

   

När vi ändå är inne på ohälsa och sjukdomar som brukar kunna vara svenskarnas favoritämne näst efter om det blir plus- eller minusgrader nästkommande dag kan jag berätta om min nya krigsskada. Den är visserligen inte orsakad av något krig, men det är ändå en liten åkomma jag drog på mig för en vecka sen tack vare kvinnoskorna jag spände på mig innan jag gick ut. Naturligtvis så gick klacken åt helvete så jag hankade mig fram som Ringaren i Notre Dame vilket inte är ett helt okänd framtoning för min del, varken med eller utan fungerande skodon. Så för att inte få slagsida innan aftonens slutskede så tog jag av mig den andra för att sedan stampa runt barfota.

Eftersom ingen riktigt vet vad papperskorgar är till för, utan ser dom mest som underliga monument ostrategiskt placerade och därför slänger allt vad flaskor och glas heter direkt på gatan, så fick jag inte helt överraskande in ett par flisor i fötterna. Dagen efter orkade jag inte slipa kniven och börja karva, så jag tänkte istället göra det dagen därpå och allt som inte äger rum inom ett dygn vet många som bekant att fröken Westberg glömmer bort. Jag har ju känt att jag haft dom i fötterna men är alldeles för disträ för att lägga någon större vikt vid det. Tills idag, då jag upptäckte något jag fann ganska putslustigt. I högerfoten fick jag in en glasbit i hälen, som nu är på väg ut i framtån. (Det lät som "framstjärt" men jag tror de flesta förstår vart jag vill komma då jag inte har klövar). Så det blir jättespännande att se vad som händer härnäst, för man vill ju inte ringa och trötta ut Ingeborg, 62 på vårdcentralen i onödan. Dessutom, om jag inte får komma med i kocklandslaget kan jag väl få bli operatör. Eller kanske att det heter kirurg, men det är nog i princip samma sak. Ingen kan väl heller undgå att jag är lika duktig som Ingeborg på att trötta ut folk.

Just nu är det samtal före, var god dröj