Konsten att klappa ihop på klappjakt, konfektyrfrossa & konsumeringskonflikter
Hej kära vänner
Efter att det uppstått ett litet glapp i skrivandet för att jag på nåt underligt vis glömt bort att jag har en blogg är jag nu tillbaka med full styrka på Richterskalan. Sist jag knattrade på tangenterna här var det inte ens vinter, den härliga årstiden när inget duger för svensken. För mycket snö, för lite snö, för dåligt plogat, för mycket saltat, aningens för halt och alldeles för kallt. Fast sen när julen närmar sig händer det något magiskt så blir alla lite småmysiga och rödrosiga om kinderna och häver i sig skinka och köttbullar till både höger och vänster, varvat med nån trippelnöt ur Paradisasken och en missnöjd liten sillbit som inte hann simma så långt innan den blev inlagd.
Utöver detta är det den eviga paniken med julklappar som ska införskaffas, själv slutade jag reflektera så mycket över det för nåt år sen efter att jag bokstavligt talat sprungit omkring på Åhléns samma dag i sån fart att det till och med tog vind i seglen på vinterjackan så den stod rakt ut som en mantel när jag svoschade fram mellan hyllorna som en kryssrobot med siktet inställt på paket. Spelade ingen roll vad för paket, bara det var nåt i det. Det blinkade till succesivt över hela affären när man började släcka ner och alla ville nog helst hem men det fick dom inte för mig, för där skulle jag pila runt med svetten lackandes under min ofrivilliga mantel. Efter ett antal mördande blickar från alla närvarande kassörskor fick jag lov att grabba tag i närmsta pryl. Det där vill jag ha, du, skulle du kunna slå in det också? Pust och stön. Tack hej. God jul du med.
Jag är den som aldrig någonsin lär av mina misstag men detta gör jag aldrig om. Då får mina vänner och bekanta hellre bli utan prydnadssaker, parfymer och slipsar (vad dom nu ska med det till) och så får dom sitta där ouppklädda och lukta svett, utan att ha något att titta på förutom varandra. Så är det i slutändan mitt fel att det tagit slut mellan dom för att dom blivit galna av att inte ha haft den där fina saken att stirra på istället, men det kan jag ta på mig.
Tills vidare,
adjö!
