Konsten att överleva illvilliga vädertillstånd, evighetskonversationer & vänskapliga javastunder
Oiga
Kan hända att det är lite av ett i-landsproblem att klaga på den rådande värmen men det är inte okej när man tror att man ska halka ur strumporna och dra på sig ett benbrott så fort man rör sig en kvadratcentimeter. Utöver detta så är kroppshyddan lika klibbig som att man skulle smetat in sig i tio liter barnolja och studsat ner i en container med sockervadd. Min bil som är långt ifrån den mest högteknologiska på kontinenten har ingen AC heller, vilket gör att det känns som att rulla runt i en gigantisk kuvös från helvetet. Kan tala om att det inte är lätt att försöka styra omkring och försöka akta pensionärer som släpar sig över övergångsstället i ultrarapid när man samtidigt måste kippa efter luft som en astmatisk mört på land.
Det är nästan så att jag börjar tycka att det är mer angenämt med vinter, även fast det då snarare är så att man bara väntar på att kroppsdelarna ska frysa till is, krackelera och ramla av. Kanske att man alltid ska dra med sig en skottkärra året runt vart man än går så man kan samla ihop lemmarna i fall att dom lossnar av kylan eller smälter iväg på grund av värmen. Jag har tänkt på hur klena och förutsägbara vi svenskar egentligen är, för om det blir ett minimalt omslag i vädret får alla panik och blir helt paralyserade varpå ingen kan prata om något annat förrän solen har gått ner och kusten är klar att krypa fram under parasollet.
Det man förundras mest över är att vi egentligen aldrig tröttnar på att diskutera detta oändliga samtalsämne. Oavsett om det regnar, snöar, haglar, är högtryck så man sprängs eller lågtryck så man svimmar så blir vi liksom lite glada av att ha något unisont med tanten i kassan på Konsum. Även om Ingalill Svensson eller vad hon nu kan tänkas heta äter bruna bönor till frukost veckans alla dagar och lyssnar på raspiga LP-skivor med mediokra tyska dansband så har man i alla fall vädret gemensamt. Är det inte vackert så säg? Tänk vad mycket problem folk skulle slippa i Afghanistan, Irak och alla andra krigshärjade områden om de rivaliserande militärstyrkorna kunde slå ner arslet, skruva upp en kaffetermos och diskutera väder och vind istället.
Plopp
Kan hända att det är lite av ett i-landsproblem att klaga på den rådande värmen men det är inte okej när man tror att man ska halka ur strumporna och dra på sig ett benbrott så fort man rör sig en kvadratcentimeter. Utöver detta så är kroppshyddan lika klibbig som att man skulle smetat in sig i tio liter barnolja och studsat ner i en container med sockervadd. Min bil som är långt ifrån den mest högteknologiska på kontinenten har ingen AC heller, vilket gör att det känns som att rulla runt i en gigantisk kuvös från helvetet. Kan tala om att det inte är lätt att försöka styra omkring och försöka akta pensionärer som släpar sig över övergångsstället i ultrarapid när man samtidigt måste kippa efter luft som en astmatisk mört på land.
Det är nästan så att jag börjar tycka att det är mer angenämt med vinter, även fast det då snarare är så att man bara väntar på att kroppsdelarna ska frysa till is, krackelera och ramla av. Kanske att man alltid ska dra med sig en skottkärra året runt vart man än går så man kan samla ihop lemmarna i fall att dom lossnar av kylan eller smälter iväg på grund av värmen. Jag har tänkt på hur klena och förutsägbara vi svenskar egentligen är, för om det blir ett minimalt omslag i vädret får alla panik och blir helt paralyserade varpå ingen kan prata om något annat förrän solen har gått ner och kusten är klar att krypa fram under parasollet.
Det man förundras mest över är att vi egentligen aldrig tröttnar på att diskutera detta oändliga samtalsämne. Oavsett om det regnar, snöar, haglar, är högtryck så man sprängs eller lågtryck så man svimmar så blir vi liksom lite glada av att ha något unisont med tanten i kassan på Konsum. Även om Ingalill Svensson eller vad hon nu kan tänkas heta äter bruna bönor till frukost veckans alla dagar och lyssnar på raspiga LP-skivor med mediokra tyska dansband så har man i alla fall vädret gemensamt. Är det inte vackert så säg? Tänk vad mycket problem folk skulle slippa i Afghanistan, Irak och alla andra krigshärjade områden om de rivaliserande militärstyrkorna kunde slå ner arslet, skruva upp en kaffetermos och diskutera väder och vind istället.
Plopp
Att kommunicera med skära koftor, dialektkonflikter & kirurgiska kalamiteter
Goddag goddag
Dags för en uppdatering och jag kan då börja med det där jippot som jag och fröken Paulsson släpade oss iväg på i sista sekund. Då vi kom ungefär ett sekel efter alla andra så fanns det inte rum att belägra på en normal plats så vi fick vackert traska bra länge innan vi hittade några lediga kvadratmeter. När jag skulle öppna påsen med tältet så flög det upp med sån fruktansvärd fart att jag höll på att få det i ögat vilket nog hade kunnat bli intressant att förklara i ambulansen om det blivit aktuellt med lasarettsbesök. Kvinna, 24, blev blind av Rustatält: "Man blev lite överraskad".
Efter att ha scannat av området upptäckte vi att vi nog inte hade kunnat få tråkigare folk omkring oss. Det verkade som att Sveriges mest humorbefriade människor kände igen varandra på lukten och samlades på samma område. Vi gjorde ett antal försök att vara sociala och få igång någon form av konversation med våra Stockholmsgrannar men det var som att få Fredrik Reinfeldt att frivilligt dansa squaredance i stringkalsonger och gummistövlar med en gås på huvudet, det var lite svårt med andra ord.
Där satt dom med sina seglarskor, ljusrosa koftor och diskuterade lågmält djupa ämnen medan vi bönder stegade fram, knäppte en pilsner och frågade "va hännä här då?". Det tog ett tag innan vi fick några svar överhuvudtaget men det berodde antagligen på att dom nog skulle behövt en tolk för att förstå vad vi sa. Det spelade ingen roll vem man träffade, när, var och hur, för vad man än sa så blev man imiterad för dalmålet. Därför har jag beslutat att försöka lära mig prata rikssvenska så man har möjlighet att snacka lite med den där häftiga seglarklubben nästa år.
I övrigt så har det inte hänt alltför mycket på den Westbergska fronten förutom att jag fått veta vart jag ska vara på lasarettet under praktiken. Trodde jag skulle börja tugga på bordsbenet i ren panik när jag läste att jag skulle vara på kirurgen. Knappast troligt att berörda patienter kommer komma ut från avdelningen levande efter att jag varit där och svassat runt. Vad läraren trodde så skulle jag kanske få vara operationsassistent vilket innebär att om läkaren frågar efter ett instrument är väl jag som vanligt så förvirrad att jag går och hämtar en stjärnmejsel eller tving ifrån vaktmästarens verktygslåda. Inte för att bli religiös men må Herren vara med dessa stackars människor så dom inte kommer hem med en sopkvast till ben eller fått ett organ utbytt mot skoskydd.
Nu ska jag försöka vara lite produktiv även om det är lite si och så med det när det är så varmt att pattarna hänger i knähöjd och svetten sprutar så man kan bli tagen för att vara en fontän. Undrar hur alla andra flickor gör för att se så sommarfräscha ut när värmeböljan får en annan att förvandlas till en vandrande geléklump, det är något jag definitivt måste ta reda på.
Tjofaderittan
Dags för en uppdatering och jag kan då börja med det där jippot som jag och fröken Paulsson släpade oss iväg på i sista sekund. Då vi kom ungefär ett sekel efter alla andra så fanns det inte rum att belägra på en normal plats så vi fick vackert traska bra länge innan vi hittade några lediga kvadratmeter. När jag skulle öppna påsen med tältet så flög det upp med sån fruktansvärd fart att jag höll på att få det i ögat vilket nog hade kunnat bli intressant att förklara i ambulansen om det blivit aktuellt med lasarettsbesök. Kvinna, 24, blev blind av Rustatält: "Man blev lite överraskad".
Efter att ha scannat av området upptäckte vi att vi nog inte hade kunnat få tråkigare folk omkring oss. Det verkade som att Sveriges mest humorbefriade människor kände igen varandra på lukten och samlades på samma område. Vi gjorde ett antal försök att vara sociala och få igång någon form av konversation med våra Stockholmsgrannar men det var som att få Fredrik Reinfeldt att frivilligt dansa squaredance i stringkalsonger och gummistövlar med en gås på huvudet, det var lite svårt med andra ord.
Där satt dom med sina seglarskor, ljusrosa koftor och diskuterade lågmält djupa ämnen medan vi bönder stegade fram, knäppte en pilsner och frågade "va hännä här då?". Det tog ett tag innan vi fick några svar överhuvudtaget men det berodde antagligen på att dom nog skulle behövt en tolk för att förstå vad vi sa. Det spelade ingen roll vem man träffade, när, var och hur, för vad man än sa så blev man imiterad för dalmålet. Därför har jag beslutat att försöka lära mig prata rikssvenska så man har möjlighet att snacka lite med den där häftiga seglarklubben nästa år.
I övrigt så har det inte hänt alltför mycket på den Westbergska fronten förutom att jag fått veta vart jag ska vara på lasarettet under praktiken. Trodde jag skulle börja tugga på bordsbenet i ren panik när jag läste att jag skulle vara på kirurgen. Knappast troligt att berörda patienter kommer komma ut från avdelningen levande efter att jag varit där och svassat runt. Vad läraren trodde så skulle jag kanske få vara operationsassistent vilket innebär att om läkaren frågar efter ett instrument är väl jag som vanligt så förvirrad att jag går och hämtar en stjärnmejsel eller tving ifrån vaktmästarens verktygslåda. Inte för att bli religiös men må Herren vara med dessa stackars människor så dom inte kommer hem med en sopkvast till ben eller fått ett organ utbytt mot skoskydd.
Nu ska jag försöka vara lite produktiv även om det är lite si och så med det när det är så varmt att pattarna hänger i knähöjd och svetten sprutar så man kan bli tagen för att vara en fontän. Undrar hur alla andra flickor gör för att se så sommarfräscha ut när värmeböljan får en annan att förvandlas till en vandrande geléklump, det är något jag definitivt måste ta reda på.
Tjofaderittan
