Ellie

När man är 100 år i bara söndagar

Upptäckte precis en sak som är så pinsamt att jag får lust att dra täcket över huvudet och aldrig mer komma fram. När jag varit som mest bakfull på söndagar, gått på bara ångorna och skrattat åt allt så har jag roat mig med att lyssna på nationalsånger. Det som skrämde mig så jag nästan höll på att tappa både hakan och håret var att jag omedvetet låg och sjöng med i Marseillaisen. När andra är ute på krogen för att det är lillördag ligger jag hemma i soffan och stampar takten och trumpetar med läpparna till franska nationalsången. Det är ju så man blir helt lyrisk över sin egen intelligens och fascinerande liv. Har ju länge funderat på att starta min egen kammarorkester med kastrullock. Det skulle nog grannfamiljen Aziz säkert tycka om, speciellt kl 2 på natten.

Men nog märks det även att man börjar bli till åren kommen och kan nöja sig med dom små detaljerna i vardagen. Ungefär som en 80-årig tant som dricker kaffe på fat och stirrar ut genom fönsret för det är roligt att titta på brevbäraren. Sen behövs det inte så mycket för att man ska bli chockad över saker som förut låg någonstans i perferin. Ser man ungdomar på stan med kedjor, tuppkammar och svarta kläder så är det så man viker sig dubbel av förfäran och tänker "stackars föräldrar". Iakttar jag fulla yngre förmågor som skvätter runt med cider får jag lust att gå fram och dricka ur den för dom och stampa på burken. Ska nog bli professionell gungstolsgungare, sitta och spotta och fräsa "tvi katten" på heltid.




Vad som fick min pensionärsbägare att rinna över var i söndags morse när jag vaknade till en fruktansvärt dunkande och bankande. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Bonk. Dunk. Den här gången var det inte städfirman som städar trapphuset som skickat hit ett par av sina mest obegåvade anställda. Dom brukar ju nio gånger av tio på nåt sätt missa golvet och enbart pricka trappräcket med moppen så det ekar ända in i både hammaren, städet och stigbygeln i ens stackars öron. Nej, den här gången var det nåt mycket värre.

Till min fasa så hörde jag ett pipande och gnyende och kände medlidande för husdjuret som någon verkat tröttna på. Jag blev högröd i ansiktet när jag upptäckte att detta ljud inte kom från varken en hamster, kanin eller råtta. Fanskapet pratade dessutom och jag kunde därför konstatera att det var en homo sapiens som fått luft ifrån någonstans. Fick sån lust att sprätta en lagrad surströmmingsburk, klampa ner till våningen under och kasta in ett par fina filéer. Här ska det inte interageras på ett opassande sätt under mina pass minsann.

På tal om att kasta otrevligheter och lägga spår efter sig, följer härmed en mycket fin historia och bekännelse om ett par räkor och ett element. Ett tag efter att jag var relativt färskt inflyttad tyckte jag att det var dags att upplysa grannarna om att det bosatt sig en ny individ i huset och skojade till det lite. En kväll satt jag och åt räkor med stor aptit (som med allt annat som kommer i min väg) och fick ganska snart ihop en ganska redig hög med skal. Den påsen var det ju från början tänkt att jag skulle gå ut med direkt till sophuset men när jag öppnade porten så stoppades jag av en vindpust.




Jag stog och tittade lite oskyldigt omkring mig tills jag upptäckte ett element. Slängde upp påsen, tog hissen upp och rullade tummarna i spänd förväntan med uppspärrade ögon tills nästa morgon för att se vad som skulle hända. Det hände inte mycket, inte förrän dag nr 14 ungefär. Stanken av ålderdomliga skaldjur hade spridit sig så folk höll på att trilla pinn när dom skulle ut och in. Man sprutade förgäves med doftsprayer på både väggar och golv och det blev en liten touch av farsot i hela bostadsområdet.

Korstecknet på att det faktiskt inte var mitt fel att det stank, för någon hade råkat putta ner påsen från att ha legat uppe på elementet till bakom. Men som kvinna är man väl van vid att det luktar fiskdisk lite till och från både här och där. Det är det som gör oss till dom förunderliga varelser som vi är, och väljer man att frivilligt vara i våran närvaro måste man vara beredd att snabbt ta betäckning vid överraskande dofter.



Avslutar denna kvällskvistsroman med en sång med stort S och ägnar en tanke åt alla ute i världen som står givakt. Även dom som inte borde göra det en söndagsmorgon.

God afton

Idag har jag befunnit mig i en extremt uttråkande kontorsmiljö för att söka nya kurser. Fyllde i nästan varenda en när hon på andra sidan skrivbordet funderade hur mycket jag tänkt plugga egentligen med tanke på att jag kommer vara klar om ungefär en månad. Det saknades med andra ord bara två stycken och där satt jag och klottrade och bokade in mig själv för över ett år framöver. När hon sa att jag snart fått ihop alla poäng ruskade jag på huvudet och påpekade bestämt att det inte var riktigt. Sen visade hon mig alla papper men jag trodde inte på det i alla fall och till slut började damen peka allt hårdare och mer irriterat på skrivbordet.

Blev så förvirrad att jag utan att hejda mig utbrast upprört "men den där mumien sa att jag skulle ha ett år kvar!" och pekade som en fyraåring på hennes äldre manliga kollega som svassade förbi utanför glasrummet. Den förbannade gubben fumlade med papper i somras så att jag läste samma samma kurs två gånger som jag inte kom ihåg att jag gjort. Då hade jag god lust att dra hans blårandiga kalsonger från 1952 över huvudet på honom så han fått en styrfart utan dess like. Kan för övrigt meddela att jag inte gjorde det utan lät honom gå i frid.

Detta innebär alltså att jag kommer söka utbilning så jag blir legitimerad att sticka folk i skinkan med fjärilsnålar och intervjua mig själv i stetoskop. Så den som behöver uppsöka läkarvård borde gå till grannkommunen eller helst inte bli sjuk överhuvudtaget. Om man inte på egen risk vill hälsa på syster Westberg i vit rock som man kommer kunna missta för Michellin-gubben i däckreklamen. Fast jag vet inte om han finns på riktigt?

Koko

Att vara en levande Elliefant

Jag vill bara vinka och säga hej hej! Jag har inte fått en elstöt av motorvärmarsladden och dött. Jag har heller inte halkat på kiss från invandrarbarn i trappuppgången eller brunnit inne till följd av att jag stekt bacon på högsta värme så det slagit eld i fläkten. Sen har jag inte kastat in handduken för att jag pluggat i hjäl mig, vilket man skulle kunna tro men så är icke fallet. Man skulle även kunna tro att jag gått ut utan linser (jag är då närmast helblind) och rastat hunden nere vid Tisken. Men istället för att hålla mig på gångbanan så har jag gått raka vägen ner i sjön. Det har inte heller hänt.

Vad som skulle kunnat inträffa vore om jag duschat, fått tvål i ögonen och tack vare min (även utan tvål i synfältet) kassa avståndsbedömning trampat snett så jag ramlat baklänges och slagit huvudet i badkarskanten. Jag har heller inte glömt titta till höger när jag gått över gatan så jag blivit påkörd på högerskinkan, uppslängd på någons motorhuv (i detta stadie vid liv) för att sedan klantigt nog rulla av bilen och ner på backen där jag parkerat mina tofflor för sista gången. Om jag varit in på Systembolaget skulle jag kunnat blivit häktad för att jag för sista gången tappat tålamodet på damen som säger "hej heeeej, hej heeeej" och hoppat upp på rullbandet, slitit henne i håret samt dunkat kassalådan i huvudet på henne. 

Det är ytterst sannolikt att dessa scenarion skulle kunnat hända men inte gjort. Allt har ju ändå hänt fast dock utan dödlig utgång. Jag skulle egentligen bara informera om att jag inte ligger stel som en pinne begraven två meter ner, och att jag återkommer fler ointressanta, oinspirerande och osammanhängande inlägg nästkommande vardag. Om jag inte tappat humorn, för då får ni skylla på mina distanslärare.

Pling

Host host

Idag har jag enbart försökt koncentrera mig på att överleva. Man har ju gått och dragit på sig en förkylning från Sankte Per och håller på att slamma igen totalt i både näsa och hals. Som vanligt så är jag fräschast i Sverige, speciellt när jag måste sitta och skruva ihop toalettpapper så det blir små koner som går att trycka upp i näsan för att lätta på trycket. Hädanefter blir det att försöka ta sig fram genom drivor med snorpapper och det blir säkert nästan som att klara en hinderbana i lumpen. Kommer bli sanslöst vältränad av min sjukdomsperiod så jag kommer aldrig nånsin behöva träningsredskapet med alla strömförande sladdar och kablar från TV-shop som jag köpte en gång i tiden.

Under Halloweenhelgen kommer jag som jag misstänkte bara behöva klä ut mig till mig själv, vilket nu innebär vårdpaket. Kanske ska spetsa till det hela med en nylackad och chippad rullstol. Så kan jag åka runt och köra över folk bara för att jag är så bitter över att dom kan slå klackarna i taket men inte jag. Och eftersom detta kommer ske bakom förklädnad kan ingen skylla på mig i slutändan. Det är ju i sig väldigt festligt och jag får ut lika mycket av helgen som alla andra i min generation.

Mitt uppe i det helvetiska tillstånd jag är ska man dessutom försöka plugga. Tror att jag förutom att vara förkyld håller på att bli totalt galen på riktigt. Jag hör nämligen Kristina Lugns röst i huvudet för varje ord jag knackar in, som min egen personliga sufflös och det gör mig på riktigt dåligt humör. Blir jag på dåligt humör utlöser det i sin tur att jag måste gå till köket och trycka i mig en kaka i ren irritation och bara för att jag är så förbannad så sätter jag i halsen och lär skölja ner det med en liter oboy.




Det resulterar i att jag behöver gå på toaletten och så blir jag arg för att jag tillbringar mer tid där istället för att skriva. Så går jag tillbaka till datorn och börjar pränta lite smått tills jag hör samma sävliga röst i huvudet. Jag har fått höra att jag och Kristina är väldigt lika och att jag kommer se ut som henne när jag blir gammal. Det får mig att inte vilja åldras en dag, definitivt sluta röka och jobba på att inte låta lobotomerad och efterbliven när jag pratar. För vore det inte för att hon ironiskt nog heter Lugn i efternamn så skulle vi kunna vara syskon. Är vi det, pappa?



Glunk glunk

Nu tror jag det börjar bli dags

för 861204 Westberg att rycka fram resväskan ur garderoben och göra sig redo för att tvångsfritt läggas in på någon trevlig psykiatrisk avdelning. Jag står nämligen att steker pannkaka och lyssnar på pojkband. Det första man tänker är kanske att jag inte borde hålla på med mat som man måste passa på för att den inte ska brinna upp. För det andra så var det omkring tio år sedan band som Boyzone och Westlife var på tapeten så jag är väl beredd att nu hålla med om att jag är lite efter och inte lyssnar jag ju för att jag är helt hänförd heller.

Det slog mig att jag ju börjar bli precis som min utländska granne som oftare än jämt dånar på med kärleksballader från nittiotalet så det skallrar och vibrerar i betongväggen. Får nog gå och sätta på mig en skjorta så jag har en krage att ta i för man skulle nästan kunna tro att jag börjar förvandlas till en blödig och sentimental kvinna utan några som helst hämningar.

Det dröjer nog heller inte länge innan jag upptäcker Buffaloskorna som var moderna när jag gick i 5:an och till det drar på mig en magtröja med Spice Girls-tryck. Gör man bakvända och underliga saker i småstäder brukar det kunna gå käpprätt åt helvete eller så blir man trendsättare och häftig som bara den. Om det senare skulle inträffa så det är väl bara för mig att beklaga för Blondin-Bella, Brunett-Britta och allt vad dom där stockholmsskribenterna heter.

För tillfället har jag lyckats fått ryggskott av att ligga ner, sånt som bara kan hända en tvättäkta pensionär. Blir så utbränd av att plugga att jag bara vill falla ifrån och jag nu håller på att göra en analys av olika religioner. Det fick mig att tänka på när jag i 15-årsåldern på nåt sätt hamnade på en kristen tillställning i utkanten av stan. Dessutom låg det ganska långt bort från civilisationen att jag kunde varken springa eller simma därifrån hur gärna jag än velat. Jag minns att det kom och satte sig en tjej i min egen ålder bredvid mig som knäppte händerna, blinkade storögt och frågade om jag kände mig trygg i Gud. Där kunde jag ju inte sitta och vara troende och spela moder Teresa bara för att alla andra gjorde det så jag lyckades fly därifrån.

Knallade iväg en bit bland dom kristna tallarna och firade på en cigarett och bolmade så röken låg tjock runt hela udden. Gick tillbaka innan jag hunnit fimpa vilket fick folk att tappa både hakan och fattningen. Dom flesta såg ut som att dom sett hin håle själv och vissa verkade vara på väg att trilla av bänkarna. Detta är en av gångerna jag hamnat i en sån trängd och skrattretande situation att jag hade riktigt svårt att inte brista ut i sånt asgarv att det hade ekat än idag. Genuina fundamentalister är nog bland dom roligaste människorna jag vet finns och av någon anledning ser dom ju alltid ut ha det så mycket trevligare än alla andra. Om dessa individer är sådana kan jag dessvärre inte svara på men nog verkar dom vara polare med Gud.

Hola

Resturang Järnets kulinariska ala carte-meny har idag bestått av nudlar med räksmak. Igår var jag lite fri av mig och åt med biffsmak och dagen innan med svamp. Har kommit på att detta är någonting som jag är relativt duktig på att laga till och det orsakar varken eldsvådor eller förkolnade och rykande matbitar. Sen kan man ju diskutera hur frestande det egentligen är att äta någonting som ser ut som spolmask. När det är innan löning tycker i alla fall jag att det är roligt och väldigt givande att leva på svältgränsen för då blir man så glad när man den 25:e har råd att byta ut nudlarna mot makaroner och kanske till och med lyxa till det med en korvskiva.

Det stundar ju för Halloween (det man en gång i tiden bara kallade Alla helgona) och jag hade tänkt att klä ut mig till mig själv vilket inte lär bli allt för svårt. För min del skulle det kännas lite genant om jag försökte klä ut mig till häxa eller något åt det hållet för jag skulle bara se ut som ett åkerspöke vilket jag lyckas ganska bra med i veckorna ändå.

På tal om att se sliten ut och som att man gett upp allt hopp om livet så skulle ni karlar bara veta hur kvinnor egentligen ser ut bakom kulisserna och utan smink. Det finns en liten skara flickor som är naturligt söta men dit hör i alla fall inte jag. Själv ser man ut som en grisrosa albino med samma utstrålning som en påse nötter vilket kanske i sig kan vara en merit. Mina kära vänner brukar ibland säga "undrar hur du skulle se ut om du vore kille" och svaret är ganska enkelt; som jag gör när jag inte fjollat runt med massa smink.




En gång i tiden kunde jag inte ens springa det snabbaste jag kunde ut med soporna utan att ha böjt till ögonfransarna och bearbetat dom med ett par lager mascara men när man blivit gammal och rynkig så når man en punkt när man inte riktigt bryr sig och inser att det inte går att göra nåt åt varesig tyngdlag eller g-kraft.

Håll till godo med den första och enda bilden som någonsin blivit publicerad på en osminkad Westbergska och korsteckna för att det alltid kommer finnas kosmetika. Förutom att det har blivit lite av en hobby att visa min fulaste sida så är det även i studiesyfte. Eftersom livet ändå börjar barka utför med start ca 22 år efter födsel, så gör det ingenting om man hjälper det på traven. (Och även om man kan tro att håret är fett så är det för att jag duschat, något jag brukar kunna slå på stort att göra till påsk, jul och midsommar med respekt för mina medmänniskor).

Barapparapparappa

God eftermiddag

Igår när jag låg och var verksam med att äta glass och slita ner soffdynorna såg jag för ett ögonblick ett debattprogram med mannen som ser ut som en levande glödlampa, (eller något annat för den som har lite mer vågad fantasi) Robert Aschberg. Det handlade om huruvida det ska vara tillåtet för kvinnor att gå runt med heltäckande slöja eller ej. Han som var där vilken jag inte kommer ihåg vem det var, ansåg att det var lite halvdåligt i och med att det är svårt att kommunicera med någon man inte ser ögonen på eller helhetsintrycket av ansiktet. Jag måste säga att jag nog håller med och undrar hur lätt folk skulle tycka det var att föra en dialog med mig om jag kom hasandes med en papperspåse över huvudet.

För det första skulle det bli problematiskt i trafiken, för om det är lika svårt att glutta fram under tygkreationen som jag tror så skulle ingen skulle riktigt se vart någon annan trafikant förhöll sig till ens egna fordon. Man skulle då få köra lite på måfå vilket skulle likna att åka runt med radiostyrda bilar i en strömlös kulvert. För det andra skulle det bli jättesvårt att visa sin irritation i exempelvis kön på Systembolaget, eftersom en favoritsyssla för oss svenskar i enerverande situationer är att låta hakan falla samtidigt som man har öppen mun och rullar med ögonen.



Helst ska man ju få kontakt med någon annan bakomvarande eller i en annan kassakö så att man kan ruska lite menande på huvudet i tron att man kan skynda på det hela. Om man då inte varken ser nåt eller kan synas för att man har massa tyg och myggnät i ansiktet, skulle det resultera i att man enbart kunde skaka på huvudet utan att få någon respons och alla skulle därmed se ut som ett gäng guppande pingviner som inte vet vad dom har i korgen. Den som trodde att den köpt alkoholfri päroncider kanske fått tag på en Koskenkorva, så blir personen därmed även helt snuvad på konfekten och antagligen full som ett ägg.

Jag tror att det skulle vara ganska spexigt om man kombinerade ett par religioner. Om man tog en amish-anhängare som kör häst och vagn och snurrade in denne i en burka kan man undra vart han skulle styra hästen åt för håll. Och hur kallt skulle det inte vara för en liten buddhistmunk att gå runt att knacka dörr och sälja Vakttornet i 15 minusgrader. Det är nog nästan säkrast att det är som det är så det inte blir som det skulle kunna vara. Halleluja för religionsfrihet och att alla är lika mycket värda osv. Själv är jag en trogen lärljunge till partypapegojan Pedro från Peru som jag köpte i Puerto Rico och vilka fina andakter vi haft tillsammans.



Amen

För att sammanfatta mitt liv

den senaste tiden så har det inte varit mer fartfyllt än att jag pluggat och skrivit så fingrarna blivit krokiga och man antagit en kroppshållning som Gollum. Svetten har lackat, tårarna droppat och humöret trytit men som tur är så medförde det ingen katastrofal kortslutning i varken kroppshyddan eller tangentbordet så nu är jag tillbaka med full styrka som bara jag kan.

Utöver att jag suttit och pluggat som en stortandad, vindögd glasögonprydd skolflicka med långa flottiga flätor så fick jag lov att stanna inom väggarna i helgen. Det enda alternativet var att agera 584 år gammal mumie och hålla mig hemma från allt vad festligheter hette. När Körslaget på TV4 började kändes det som att jag lika gärna kunde koppla droppet och bli tårögd med näsan över en bunt DAM-tidningar och fröjdas över prinsessan Victorias fantastiska klänningar och underbett. Sakta men säkert tog jag mig igenom kvällen med att länsa allt i skåpen som var ätbart och tänkte att jag dagen efter skulle se ut som en apelsin med två tandpetare vilket jag också gjorde när jag rullade ur sänghalmen på morgonkvisten. 

Ute är det lika dimmigt och oklart väder som det är för Stevie Wonder i bastun och det får mig att tänka på att det är tur att jag inte är ute och kör bil en dag som denna. En kväll förra hösten fick jag en uppenbarelse att jag inte kunde leva utan en mikrofon till datorn, så jag slängde mig i bilen för att åka till OnOff. Där kom jag glad i hågen rullandes i min kebabvagn Mercedesen när jag upptäckte att rödljuset slog om. Det blev dags att bromsa, vilket jag också gjorde, men jag närmade mig bilkön gick det i samma hastighet som innan. Jag funderade en stund över om jag kanske glömt bromsa eftersom jag satt och sjöng för full hals, så jag provade igen men inget hände.

Tyckte det var en ganska putslustig situation med tanke på vilken dominoeffekt jag skulle försorsaka med alla stillastående bilar framför. Så häftigt blev det inte för det tog tvärstopp i den första bilen som rullade fram en bra bit. Bildörren öppnades och ut klev en stor, grov karl med långt hår och skinnväst och jag tänkte att om jag någonsin skulle behöva hålla mig på god kant med Hells Angels så var detta ett tillfälle att fjäska.

Jag kikade fram bakom ratten och böjde mig ut genom dörren när han kom emot mig med gigantiska bestämda kliv. Jag såg mitt liv passera revy och hur jag när jag var 10 år hade knytit fast en barnvagn efter cykeln som jag trampade runt med i hela byn. Jag såg hur jag när jag var 11 slängde mig på stranden i Turkiet och började stortjuta för att min kusin Daniel hittade finare snäckor än mig. Jag såg när jag var 15 år hoppade på höbalar efter att ha ägnat ett par timmar åt att försöka komma upp.

Mitt försvarstal löd med manhaftig röst: - Hah, ja jag säger då det! Fruntimmer ska då inte köra bil, den saken är då klar! MC-mannen frågade hur det gick för mig men jag hade sån hög adrenalinnivå och var beredd att försvara mig utan advokat att jag egentligen inte hörde vad han sa utan fortsatte: "äääääääh, hur det gick med MIG spelar ingen roll, huvudsaken är att DU mår bra! Hahaha jaadu, man kan då fundera hur man ens kunde få körkort! Nä, det är lika bra att hålla sig hemma vid diskbänken! Haah, vad tokigt det kan bli, herregud!"

När jag samlat mig en aning och slutat halvskrika med basröst så märkte jag att Herr Harley Davidson inte alls var så arg. Det blev inga skador förutom att jag kände mig mer mentalt efterbliven än innan incidenten och jag kunde slira hemåt igen. Idag har det investerats i ett par nya vinterdäck så nu kan jag gasa runt i cirklar på Åhlénsparkeringen och skapa blårök utan att köra över, in i eller krocka med någon. Det ska bli min nya hobby.

Dagens kontaktannons: (NY!)



Charmig kvinna i sina bästa år (40+) söker dig, man 25-90 som kan
hjälpa till med bondgården. Du ska gärna äga ett LGF-fordon som vi kan åka
i tillsammans då motorer är en av mina stora passioner. Tycker även om att jaga
 älg men lyckas sällan skjuta någon då det blivit lite si och så med synen på äldre dar.

Svar till Du och jag i en EPA-traktor
Dalarnas län kod 13947


Det är så praktiskt
att kunna anta två
olika identiteter v.b

Ööööööön ööööööön

Jag börjar nästan undra

om det är nåt lurt i mitt kök eftersom det i nio fall av tio är nära på att sluta i katastrof varje gång jag ska laga mat. Fast det är väl visserligen inte så stor risk att det behöver bero på ett risigt spöke vid namn Verner som fastnat i betongväggen så man får väl lov att helt enkelt erkänna sina brister när det gäller att tillaga föda. Idag planerade jag att göra lax i ugnen och jag har ju för vana att tina allt innan tillagning vare sig om det behövs eller inte. Jag slängde in paketet, stängde luckan och gick in i vardagsrummet och hörde att det började spraka och knastra. Jag reflekterade inte över det mer än att jag tänkte att det kanske låter så om nånting fryst blir varmt, men till slut blev jag lite nyfiken och var tvungen att gå och titta.



Där inne sprutade det ut rök genom springan på micron som en gasläcka och fyrverkeriet var i full gång. För ett ögonblick tyckte jag det såg så häftigt ut att jag stog och tittade istället för att öppna, men jag väcktes ur min fascinerade dvala av en mindre explosion. När jag öppnade upptäckte jag att baksidan av laxpaketet var gjort av nåt som såg ut som folie, så det var alltså ingen osalig ande som försökte få min stackars matlagning att gå åt helvete utan min egen hjärnkapacitet som som vanligt gick på halvfart. Tog ut formen och ställde den på spisen, skyfflade på en portion och gick och åt. När jag kom tillbaka till köket hade jag inte stängt av spisplattan så den hade värmt den arma laxen som var kvar så den omvandlats till två kolbitar. Det är vad jag kallar riktigt stjärnkockeri av högklass.

Tidigare idag jag var ute och gick med gråbocken spanade jag in äppelträden i det närliggande området och kom att tänka på vad jag och mina kära vänner brukade göra i ungdomens glada dagar. Vi pumpade däcket på pappas skottkärra, lade över en filt och knallade neråt i byn. När vi närmade oss målet såg den ena av oss till att kärran var strategiskt placerad för en eventuell hetsjakt varpå den andra länsade varenda befintligt träd. Efter det satte sig en i för att skyla hundratalet äpplen som vi sedan vinglade hem med.

Det kan tyckas som att det var hemskt obarmhärtigt att stjäla någon annans frukt, men det vackra i historien var att vi packade om dom när vi kom hem för att sedan gå och sälja. Så kontentan i det hela var att byborna köpte sina egna äpplen, vilket vi tyckte var lite putslustigt samtidigt som vi tjänade pengar. Det var dock inte helt riskfritt eftersom det förekom att det sprang ut en kärring på gräsmattan med en blå fladdrande morgonrock och med hagelbössan i högsta hugg. Då var man tvungen att försöka sig på att göra några smidiga kullerbyttor som insatsstyrkan i USA och komma därifrån så fort som möjligt, men det slutade alltid med att man var så långsam att man fick skämmas och bli högröd i ansiktet.




Eftersom jag är så dålig på att laga mat så tror jag att jag ska satsa på att bli professionell äppeltjuv eftersom man ändå har vanan inne. Det kan ju ändå ge ganska hög avkastning om man lyckats bli erkänd leverantör, så mitt nästa projekt blir nog att bygga någonting i stil med en lysande taxiskylt som det ska stå Westbergs äpplen på. Den ska jag sätta fast med eltejp på min Mercedes och fixa en melodi man kan spela upp när man kör genom stan, eventuellt en mexikansk slinga med massa trumpeter som är svår att undgå. Det är så fint när man får en ingivelse vad man är ämnad att göra i livet.

Smask

Hej goddag

Nu är jag tillbaka igen för det kändes som jag var lite fåordig i förra inlägget, nog för att det är svårt att inte tappa både tal- och tankeförmågan när bröllopsklockor börjar ringa för sin kära vän. Hursomhelst så sitter jag här 125 kronor fattigare med en tvåkilospizza i knät och dreglar. Såhär dagen efter att man har syndat är det inte mer än rätt att göra det igen genom trycka i sig lika många kalorier som Kicki Danielsson brukade göra med sina gatukökskorvar. Inte nog med att jag inte orkade laga mat idag, jag hade inte ens kraft att lyfta mobilen och ringa. Därför beställde jag den på internet för att med framgång göra kraftansträngningen att hasa mig till dörren. Jag var så fri av mig att jag för i princip första gången i mitt 22-åriga (eller är jag 23? 1986, 96.. hmm.. 2006, 7-8-9.. 33?) liv beställde en annan pizza än kebab. Bestämd men med vemod i sinnet tog jag en mexikansk med såna där gröna ringar vad det nu heter som alltid får mig att svimma och som jag aldrig lär mig att kasta in i käften och tugga på tills svetten plötsligt börjar spruta.



I brist på annat har jag förutom att dyka i kattlådan skaffat ett nytt söndagsnöje som innebär att gräva i toaletten. Det låter lika illa som det faktiskt är, för jag hade glömt spola när jag slängt ner kattsand. Den hade absorberat allt befintligt vatten och format en stor grötaktig klump och när jag röck i spaken började vattennivån stiga med ångestframkallande hög hastighet. Jag fick göra ett robust trestegshopp in i köket för att köra handen i en tvåliters fryspåse för att sedan springa tillbaka och kasta mig över ringen och börja rafsa. Det är ändå inte en helt obekant känsla eftersom jag en gång (tunnhudade läsare kan hålla för öronen) lyckats försorsaka stopp och det var då inte på grund av papper. Blir faktiskt lika fascinerad varje gång jag tänker på det. När vattnet började stiga den gången fick jag panik och sprang ut i vardagsrummet för att riva ner gardinstången att använda som hjälpmedel. Några vidare detaljer känns överflödigt men sista versen på historien blev slutet gott allting gott och till slut drog mitt bidrag vidare till reningsverket.



Känner att detta inte var rätt ämne att behandla en dag som denna men jag blev påmind när jag upptäckte att lagret av skithuspapper helt är på det yttersta och jag får lov att riva söndagsreklam. Men det gör jag med glatt sinne eftersom man ska vara glad att man ens har nånstans att parkera arslet och att man slipper sikta i ett hål i golvet. På tal om att sikta i ett hål i golvet och andra kulturer, tänkte jag visa vad dom små invandrarbarnen i mitt gemytliga ghetto har lärt sig i språkväg och vad dom brukar göra i hissen. Man kan fundera över om dessa kissnissar inte hinner till toaletten eller om han/hon tror att det är en, för ibland blir det ju lite kulturkrockar.

 

Dagens enäggstvillingar:

 
    Ellie Westberg?            Roy Orbinson?

Så undrar man varför man aldrig blir gift.

Huuääk

                  Grattis och all lycka till er
                            Milla & Rikard

När andra dyker i exotiska vattenmiljöer,

gör jag det helt kostnadsfritt hemma fast utan vatten och utrustning. För att sammanfatta helgen som var så har jag överlevt den sådär. Hade kunnat varit trevligare om jag exempelvis inte gjort ett störtdyk ner i kattlådan på fredag eftermiddag, man blev liksom lite otaggad på nåt vis. Jag höll på att frenetiskt leta efter ett par skor i hallgarderoben så jag slängde ut dammsugaren som stod ovanpå skokassen. Det slutade med inget mindre än att när jag skulle hetsa in på toaletten för att göra en sista kontroll av att hårstrå nummer 1046 låg som det skulle, snubblade över dammsugarslangen och flög in på toaletten och ner i lådan. Hela jag fick naturligtvis inte plats men det räckte och blev över att jag körde vänsterhanden på en nygjord dynghög. Det hela hade varit helt fulländat om jag lyckats dra på mig en spricka i armen eller något. Tror inte det hade känts helt okej att behöva dra historien på akutmottagningen om hur det gått till. Ingen hade säkert blivit särskilt förvånad över hur jag lyckats med det skulle jag tro.

Det får mig att tänka på andra olyckor min stackars kropp blivit utsatt för genom tiderna, som när jag släpades iväg efter våran förra hund Jacky för att han såg ett rådjur eller körde rakt in i en busshållplatsskylt när jag åkte moped. Detta inträffade efter att jag och min kära vän Sanna i högstadiet hade åkt moped till skolan ca 1,5 mil bort (vilket kallas 'doing it the farmer style'). Mamma var redan från början mycket skeptisk till att det hela skulle sluta med en tursam utgång och när jag var en kilometer hemifrån var jag så upprymd över att komma hem och kunna stoltsera med att det minsann inte alls hänt någon olycka.

Precis när jag satt och funderade som mest intensivt över detta på min blåa Guilera som jag och Noomi döpt till Shadow (bara för jag alltid åkte så fort att man kunna förväxla mig med en skugga), körde jag rakt fram istället för att svänga i kurvan. Jag hann uppfatta att jag var på väg in i en busshållplatsskylt men eftersom jag är lite långsam så bara rasslade det till och tog stopp. Där låg jag stel som en pinne och reflekterade över vad som nyss inträffat. Sanna hade åkt hem från skolan tidigare och kunde därför inte stötta mig genom detta trauma, men till slut så släpade jag mig väl upp och åkte hem med hjälmen på sned och ett hängande baklyse. Väl hemma var man inte lika taggad över att bevisa för mor att man hade rätt.

En annan gång följde jag med Sanna ut i skogen för att gå med hennes häst. Detta var under en period då jag klädde mig så estetiskt som det gick och bar jämt fjäderboa, kjol och nätstrumpbyxor. För er som kommer ihåg denna utstyrsel kan jag bara beklaga och råda om hypnos. Hursomhelst så knallade jag efter min väninna över ris och snår, då det av någon anledning tog stopp och jag inte kom längre. Utan att se efter vad som kan ha stannat mig så stog jag där och stuttade ett tag tills jag slängde en blick ner och fick se att jag hade en gren i smalbenet. Jag funderade ett tag och ropade på Sanna för att konstatera "du, jag tror jag sitter fast eller nåt? Har typ en gren i benet". Fick bryta av den och gå med andra delen kvar, hem till pappa som körde så han kunde fått åka spark resten av livet om han blivit stoppad av polisen.

Väl på lasarettet blev hela läkarteamet så fascinerade över min pinne. Dels för att dom nog undrade hur man överhuvudtaget lyckats, men även för att dom nog inte så ofta varit med om att folk kommit in med diverse träatteraljer i kroppen. Efter att dom ropat och larmat på varandra att komma och titta så drog dom ut pinnen som var omkring en halv decimeter, jag åkte hem och bestämde mig för att inte gå i skogen med kjol igen. Sen dess har det inte blivit några fler halvnakna hästpromenader vilket kanske är lika bra. Jag klarar mig bra med att snubbla på dammsugaren eller halka på stengolvet nere vid porten. Förmodligen kommer jag sluta mina dagar med lika mycket skruvar och muttrar inopererade som en hel verktygslåda, men då kan ju jag skryta med det istället för att tatuera mig.



Dunk

Dagens "jag-är-så-begåvad":

Skulle snabbtina ett paket bacon i micron, bara det var ju en helt fantastisk idé. Gjorde detta på full effekt i tio minuter medan jag tänkte vara produktiv med någonting annat och nu luktar det sprängt grishus i min lägenhet. Resultatet blev efter stekning som sex skivor skosula i storlek 36 med smak av salt suddgummi. Jag kommer utan tvekan bli världens bästa hemmafru, men som en säkerhetsåtgärd borde man ha en heltäckande hemförsäkring. Såvida man inte har något emot att eventuellt få bohagen nerbrunnen till grunden. I ett sånt läge önskar man nog att man hellre hade haft sina förkolnade tillhörigheter kvar i ursprungligt skick än att kila stadigt med mig.



Man måste ju liksom prova sig fram inom kokkonsten, fast det jag med säkerhet brukar kunna lyckas med är två rätter inom den rediga husmanskosten och det är revbensspjäll i ugnen med gräddsås samt dillkött. Jag skulle faktiskt kunna förlika mig med att bli kallad för fröken Storkok. Nu kanske jag ger en bild av att jag går runt hemma på mitt jordstampade golv iklädd en storrutig skjorta, spottar snus och rör i 30-literskittlar. Det är inte så jättelångt ifrån eftersom jag dessutom börjar bli tagen för att vara en karl på heltid, för idag fick jag kalsonger i brevinkastet. Det var en telefonförsäljare som ringde förra veckan och ställde massa ologiska frågor och som tack fick jag kalsonger. Jag kanske skulle påpekat att jag inte var en man utan att jag bara låter som Jussi Björling naturligt.

Tack vare skosulorna jag precis skulle förtära är det andra gången jag äter upp min tandställning. Fast den här gången gick det inte riktigt lika illa för nu hann jag inte svälja mer än ett fäste. Förra gången åt jag Daim och trodde att det var det som knastrade så hemskt mellan käkarna, men när jag var klar så såg jag att tråden bara hängde där helt livlös. Eftersom jag inte ville sluta mina dagar med att se ut att ha tänder som ett inavelsoffer så ringde jag genast min tandläkare som förklarade att han faktiskt var på semester och jag fick vänta till min ordinarie tid.

Det roliga är att min tandläkare verkligen är trött på mig. Jag vet inte hur många gånger han har sagt saker i stil med "ja, det är inget du behöver oroa dig för", "mmm, det ska jag åtgärda men jag har inte hunnit dit än", "det ska vara så". Eller så måste han låtsas att han ska ha nånting att göra vid skrivbordet och för ett ögonblick rulla iväg och ge ifrån sig en trängd utandning. Förra veckan ringde jag för att glatt prata in ett meddelande på hans telefonsvarare (han lät väl den gå igång med flit när han såg mitt nummer för det kan han nog utantill vid det här laget). Jämt när jag ska ringa eller prata med folk jag inte känner brukar jag få sån bred dialekt att jag låter som en klämkäck Gunnel, 82 som fortfarande tror att Loket är programledare för Bingolotto. Det måste vara en slags försvarsmekanism för nog skrämmer man många med dalmål.

"Nämen HEJ på lä Lars! Dä Ellänår Wässstberg. Duuu, ja tänkte höra utifall om du hanån lucka framövä, fö nu ha gummisnoddana blivi så gula att dä se ut som ja int ha borsta tänderna på fle veckär. Du kan väl hör av dä!"

Jag kan förstå om han kastade sig på telefonen för att radera meddelandet direkt han hörde vem det var, för han har inte ringt upp än. Han har faktiskt sagt till mig att jag skulle höra av mig om mina genomskinliga gummisnoddar antog någon störande färg så skulle jag få nya. Men det sa han nog bara för att jag skulle vara tyst under tiden jag låg i stolen. Men nu har jag faktiskt två anledningar att höra av mig för jag börjar få en glugg jag aldrig haft i nedre käken så jag liknar mer och mer en uppochnervänd Caroline af Ugglas vilket är enormt oroväckande. Och nu när hela tandställningen har brakat åt helvete för andra gången måste han verkligen tro att jag är glad i mat. Vilket i och för sig inte vore att ljuga, men som jag brukar säga så drar en lastbil mer än en Fiat.



Pionnng

Läge: utplanat

Nu har jag kommit hem från gymmet med Martina och är färdigsvettad för detta dygn, tacka gudarna för det (man skulle nästan kunna tro att jag gått och blivit religiös på äldre dar) för det var nästan så att jag behövde en gondol för att komma ut från träningslokalen och till omklädningsrummet. Jag är utan tvekan fräschast av alla, oavsett vem man jämför med.




Idag har även varit med om månadens mest IQ-befriade konversation tack vare undertecknad. Min kära väninna tränade ryggen när jag stog bredvid (det var dock inte det som gjorde mig svettig) började reflektera över vad diverse muskelgrupper hette, vilket ledde mig in på ytterligare funderingar.

Ellie: "Vad heter dom här grejerna? Vingarna som man har?

Martina: - Skulderblad.

Ellie: "Jaha..." (Man lär så länge man lever)

Martina: - Man skulle nog kunna flyga om man hade vingar på dom.

Ellie: "Aaa.. djur som kan flyga har väl vingar istället för armar?

Martina: - Ja.

Ellie: "För fåglar har ju liksom inga armar".

Martina: - Nej, dom har ju inte det.

Ellie: "Nääe..."

Ibland stannar tankeverksamheten av helt och hållet på mig, kanske för att det är så låga varvtal i vanliga fall att det liksom blir motorstopp som i en tvåtaktsmotor på en eka. Såhär i efterhand har jag mina aningar om att jag nog skulle bli ganska förvånad om jag såg en duva på stan som förutom vingar hade armar, och jag borde ju egentligen utan betänketid veta att några såna djur inte existerar. Att leva med mig själv är lika överraskande varje dag, undrar vad jag kommer få lov att tänka extra länge på imorgon. Kanske om ugglor har klövar eller kycklingar svansar. Det är ju trots allt så mycket som skulle kunna vara, att man ibland kan bli lätt till måttligt förvirrad. I alla fall om man heter Ellinor och är född kl. 18.10 den 4:e december 1986.



Dagens ros till Martina för att du alltid lär mig nya saker, idag
handlade det om inget mindre än att vingarna heter skulderblad

Hmmm

Goddag

Här sitter jag och är tacksam för att jag har fungerande kroppsfunktioner. Tidigt imorse efter att jag varit uppe och tömt vätsketanken var jag så trött att jag så snabbt som möjligt ville komma tillbaka till sängen igen. Detta gjorde att jag i princip tog sats redan utanför toalettdörren och sprang för att göra ett vackert avstamp när allting började gå i slow motion och jag hörde Ballade pour Adeline klinga. Jag gjorde en trippel sartomortal fast utan skridskor och händelseförloppet slutade med att jag dunkade huvudet i betongväggen. För några sekunder tänkte jag på vad mina kära vänner skulle få stå ut med om jag, förutom att bara vara jag, till råga på allt blev invalid. Liggandes som ett chockskadat paket började jag efter en stund känna efter och jag hade visst känseln kvar överallt. Det var helt enkelt inte min tur, så jag tackade min lyckliga stjärna, Gud Fader vår, Allah och resten av gänget och somnade om.

När jag vaknade var det dags för den sedvanliga morgonpromenaden med gråbocken då jag vid skogspartiet på raksträckan mot Främby gick förbi en halvlönnig tant med en vit terrier. Precis när omkörningen skedde, såg jag att hennes hund skulle till att göra nummer två och jag kunde som hundägare inte låta bli att undra om hon tänkte plocka upp det eftersom det var skog i en kilometer framåt. För min del så bryr jag mig inte sådär väldigt nämnvärt om man så kan bygga sandslott med hundbajs som ligger efter vägarna, det är bara nåt nytt påhitt att plocka upp det som att det vore det pinsammaste man kan vara med om. Om man sätter det i perspektiv till andra saker så kan det väl ändå inte vara det värsta man kan skåda i livet, men det tyckte tydligen en man jag mötte förut.

Detta spännande möte fick jag uppleva en gång när jag gick ner till Tisken och jag märkte att började krasa i gruset i högt tempo efter mig. Med fladdrande kavajbyxor och gungande slips började han springa efter mig för att med en basstämma likt en gammelvärldens patron dela med sig av sina åsikter om det som nyss skett. Rico hade nämligen lagt en kabel och jag hade ingen påse. Hade ju inte precis tänkt sätta mig i lotusställning och vänta tills någon kom förbi med en så jag kunde åtgärda det, därför föll det sig ganska naturligt att gå vidare.

"HÖRRUDURU!"

- Ja?

"Det där var det VÄRSTA jag sett!"

- Vadå? (förstog ärligt talat inte vad jag gjort som kunnat frambringa såna eldiga känslor)

"Att du lät hunden skita alldeles bredvid papperskorgen!" (Vart skulle han gjort det någonstans som passat bättre? Vid det här laget tyckte jag att det var lite underhållande så jag var nära att börja skratta och fråga om han skojade. Det är sånt man tror händer för att sedan få veta att allt var ett skämt och att man blivit filmad)

- Jaha.. okej?

"Ja, VAD ÄR DET FÖR JÄVLA STIL!"

"Men jag hade ju ingen påse och har inte hunnit köpa några, vad tycker du att jag skulle gjort? Plockat upp det med händerna?"

"Nej men är inte det jävligt dålig planering?!"

"Är det ditt problem? Sköt ditt du gubbjävel". (Här vände han på klacken för att raskt gå därifrån och likt en hormonstinn tonåring blåsa upp sig och skrika över axeln för att få sista ordet)

"Du är ju för fan helt jävla blåst i huvudet!"

Ja, det var jättehemskt att jag inte istället tänkte på att plocka löv som jag med hjälp av en pinne kunde fösa upp skiten på och balansera det till papperskorgen. Det var även jättehemskt att jag kallade herr Patron för gubbjävel men när man börjar ifrågasätta varför jag inte planerade och besökte affären den morgonen innan jag gick ut med hunden känns det lite underligt. Och om det mest förkastliga han sett i hela sitt 60-åriga liv var en hundskit vid vägkanten så kan man ju bara gratulera, det är inte alla som får leva ett sånt vackert liv. Synd att jag inte hann springa efter och kranskulla honom.

                                DOM: skyldig

                             Dadadadadaaa