Ellie

Dadadadamdam, här följer en rapport från Järnet.

Det är ju så fult väder att man inte vill gå ut, solen skiner ju liksom. Man blir bara bländad och ser massa livsnjutare vanka fram nere vid Tisken. Dessutom, om jag ens skulle göra ett försök till att ta mig fram när det är såhär halt skulle det ändå bara sluta med ambulansfärd och steloperation. Därför har jag beslutat att lära Rico att gå på låda.

Lite senare

Min idé om att potträna hunden gick inte att genomföra på grund av en liten detalj, jag har ju ingen kattlåda. Därför fick jag lov att gå ut i kylan ändå, och jag klarade mig faktiskt utan att bryta lårbenshalsen eller göra nåt annat som skulle kräva att jag hamnade på operationsbordet. Men i och för sig så hade det inte gjort mig något för dom har en himla trevlig kaffeautomat där som jag alltid flitigt brukar använda vid mina lasarettsbesök.

En gång hördes en ljudlig suck på andra sidan glaset när jag i receptionen för tredje gången skulle växla till småmynt. Utnötta landstingskärringar med en inneboende längtan att få vara otrogen mot maken med rörmokaren har jag lärt mig att inte ta någon större notis om. Det är liksom ingen större idé, precis som det inte är att hålla upp dörren för gamla tanter i den här stan. Då kan det sluta med att man får en lårkaka orsakat av en käpp för att dom minsann "kan själv". Tänk att man blir lika trotsig som ett barn när man blir äldre. Det är någonting jag börjat arbeta på redan nu så dom tar hand om mig på ålderns höst kommer inte få det lätt.

När personalen helst vill göra förmiddagen till en enda lång fikarast, ska jag göra allt för att dom inte ska få i sig sitt koffein. När dom väl anländer till min sängkant ska jag låtsas som att jag inte minns vad jag ville. Efter att dom precis stängt dörren om sig ska jag trycka igen och upprepa detta ett antal gånger tills dom önskar att man vore död och begraven så dom får dricka kaffet ifred. Sen ska jag kräva att få komma upp, och när dom väl satt mig tillrätta i dagrummet och dom tror att dom kan pusta ut, ska jag bli så akut skitnödig att jag hasar ur stolen och bildar en formlös hög på golvet. Väl på toaletten ska jag upptäcka att jag minsann är förstoppad, och därefter upplysa om att jag behöver laxermedel.

Under tiden jag väntar på att "sköta magen" som det heter på vårdbiträdespråk, ska jag bilda pakter med dom andra patienterna och ingå maskopi mot personalen. Jag ska hitta på och säga till Gertrud, 92, att hennes livskamrat sedan 70 år tillbaka varit otrogen med Hilda, 86. När man kan se förtvivlan i hennes ögon ska jag trösta henne med att det är många som söker sig till lammkött på äldre dar och att det inte är nåt konstigt med det. Är det dags för eftermiddagskaffe ska jag demolera kaffebryggaren så till den milda grad att man bara kan se en hög av koppartrådar, plast och en stickkontakt.

Medans dom andra sitter och tuggar på Finska pinnar och sätter i halsen för att det blir så torrt utan kaffe, ska jag smyga runt i olika rum och förväxla mediciner bara för att se vad som händer. När det blir natt kommer jag med största sannolikhet gnessa mig upp ur sängen för att undercover ge mig ut på en kupp. Då ska jag förstås stjäla alla befientliga löständer och lösgommar som finns i hela byggnaden, för att sedan sälja dom på svarta marknaden. Med den ekonomiska kris som förmodligen drabbat världen vid det laget, kommer ingen ha råd att skaffa egna och därmed kommer det bli lika eftertraktat som heroin är på Plattan idag.

Mina vänner tycker ju redan nu att jag är obstinat, men dom ska bara veta hur det kommer bli när jag passerat 60-strecket och går igenom den allmänna pensionärskrisen.



Zoega